jag är ledsen

jag försöker att tänka att hon var gammal och har levt ett långt och bra liv. att sagorna och filmerna finns kvar. men jag är ledsen ändå! jag läser om henne, ser filmklipp och då kommer tårarna fram.

det är svårt att sätta ord på vad jag känner. jag vet att jag älskar saltkråkan, ronja rövardotter, emil, bröderna lejonhjärta med flera. jag vet att jag sett dem åtskilliga gånger och jag har så mycket känslor, minnen och tankar om hennes verk. de har betytt så otroligt mycket för mig genom åren. de har inspirerat, fascinerat och trollbundit mig. jag ville vara som ronja. jag ville också fånga en häst och vara ute i skogen hela dagarna, jag ville också ha en sådan där rem som hon hade.
och emil… som tyckte så mycket om alla djur och var så snäll emot dem… som hellre lekte med grisen än åt den och som hade en alldeles egen häst, Lukas. jag fick låna en liten ponny en sommar, han hette också lukas.

jag tror det är längtan efter det naturligt ursprungliga som tilltalar mig så mycket i hennes sagor. bo på bondgård och vara nära naturen och djuren.
att våga vara annorlunda, som pippi. det familjära, mysiga som i saltkråkan. kärleken och traditionerna.

jag vet inte varför jag sitter och gråter men jag gör det. det är något inom mig som har brustit och kommer ut nu. det är otroligt att en människas verk kan betyda så mycket. det hon gjort är så fantastiskt. hela min uppväxt är präglad av sagorna. jag minns än idag den dagen då mamma och pappa hade hyrt ronja rövardotter på video. vi skulle se den efter maten och den låg på en stol på övervåning och väntade. och jag minns att jag var så förväntanfull och nyfiken.

jag minns hur grannarna på landet hade en vattenpump som karlsson på taket hade… hur roligt det var att pumpa med den och få fram vatten och att det lät exakt som karlssons vattenpump.

jag minns när jag, mamma o pappa var på teater där de spelade nils karlsson pyssling… och jag minns magiken i att vara sådär liten.. länge låtsades jag att de mjuka bollarna i gympan var jättestora köttbullar, precis som de haft på teatern…

å vad deppig jag känner mig. melankolisk, nostalgisk. och en massa saker jag inte kan sätta fingret på vad det är…

Du gillar kanske också...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *