Förgiftad av Scalibor

I söndags eftermiddag satte jag på Ila och Boris deras fästinghalsband. De hade då legat och luftat ett par dagar för att inte vara så starka. Ila kliade ju sig massor förra året när hon fick sitt direkt från förpackningen och jag hade fått tips om att lufta dem innan. Sagt och gjort. På med halsbanden och allt verkade jättebra. Hon reagerade inte alls på det, inget kli eller så. Go och glad.

Klockan 04 vaknar jag av att Ila är SKOGSTOKIG! Hon rusar runt lägenheten i 180 knyck, kraschlandar på mig och springer vidare, runt, upp, ner… jag fattar att ”Shit det är halsbandet”. Så jag kravlar mig upp, tar av halsbandet och slänger henne i duschen och kör 2 x Yes för att få bort medlet. Handdukstorkar henne, så skönt att hon e kortklippt, och kryper ned i sängen igen.

Hennes hjärta arbetar oregelbundet och hon är hyperstressad. Hon KAN inte ligga stilla. Jag ligger och håller henne med våld, och till slut lugnar hon sig och kan ligga stilla korta perioder.

Vaknar helt utmattad.
Ila kan fortfarande inte vara stilla. Jag sitter med henne i knäet och hon somnar nästan åså BANG får hon en ryckkramp och skallar mig… Hon rullar ihop sig och ska sova också BANG får hon en kramp och far iväg som om hon har eld i baken… Hon kan inte skita och luktar jätteilla när hon fiser.

Badar två gånger till.
Ringer veterinärerna på Ulltuna.
De säger att de inte känner till dessa biverkningar och att det inte har med halsbandet att göra. Jag får en tid ändå och får kontakt med Annelie med Tigra som kommer över. Jag ber henne kolla på Ila och vi tycker att hon lugnat sig något. Vi avbokar tiden. Hon får äta på ett märgben och så länge hon tuggar på det är det ok, hon står upp och gnager. Men när hon blir klar och ska vila drar det igång igen. Jag ringer Arninge Djurklinik och pratar med dem. De tycker att vi ska komma in och vi får en tid vid halv fyra.
Vid två står vi inte ut mer utan packar in oss och åker in. Får komma in tidigare.

Lyssnar hjärta, kollar slemhinnor. Allt okej. Tempar, hon har 39 graders feber vilket inte är så farligt men ändå. Jag vill inte åka därifrån eftersom jag är rädd för vad som kan hända. Jag har aldrig sett henne sådär! Riktigt läskigt. Nästan som epilepsi. Veterinären tycker att Ila ska stanna kvar på övervakning med en kanyl i benet så att åtgärder snabbt kan sättas in om hon blir sämre. Hon ska även få dropp.

Med tungt men på samma gång lättat hjärta åker jag därifrån med massor av tankar.
När jag kommer hem har jag slappnat av lite, nu är hon i bra händer. Då ringer veterinären. Med hjärtat i halsgropen svarar jag. Hon förklarar att blodproven visar att Ila har dåliga levervärden. Det KAN vara en reaktion på halsbandet, men hon eller någon kollega hon pratar med har aldrig hört talas om det. Men får kroppen en förgiftning är det ju levern som tar stryk. Det kan också vara något helt annat, gud förbjude, som kom fram nu av en slump.

Hon vill att Ila ska komma tillbaka för dropp och övervakning dagen efter också. Vid halv nio hämtar jag ut en glad men tilltufsad Ila utan feber och vi åker till jobbet. Jag jobbar natt och vågar inte lämna Ila hos Oskar eftersom han inte har körkort med mera. Så jag kollar med Annelie och jag kan ringa henne om ngt händer, kollar även upp att någon kan komma in och jobba för mig om det händer något. Programmerar in Djurambulansen nummer på mobilen.

Sätter mig och väntar, med en stor orosklump i magen.
Hon har fortfarande ryckkramperna. Hon försöker sova, men kan inte. Jag krafsar försiktigt försiktigt i pälsen o pratar lugnande med henne. Åså somnar hon! Äntligen äntligen äntigen får lilltjejen sova! Ryckkramperna avtar och vid tvåtiden är hon vad jag upplever helt symptomfri.
Hon sover nästan hela natten och är jättepigg på morgonen.

Åker in med henne och hon bärs in till rummet igen där dropp med B12 sätts in.
Leverprov tas och det har varken gått upp eller ner. Det är för tidigt att säga om levervärderna har med halsbandet att göra så prov ska tas nästa vecka igen.

Veterinären är förbryllad, hon har inte varit med om detta förut med Scalibor. Men jag vet genom bekanta att andra upplevt samma sak så det är inte unikt. Hon ska göra en biverkningsrapport så det känns bra. Scalibor är ju fortfarande nytt på marknaden. Det som Ila drabbats av är en av de kända biverkningarna till Exspot, vars aktiva substans är en ”kusin” med det i Scaliboren.

Puh!!!

Jag trodde jag skulle förlora henne och har gråtit floder. Nu gäller det bara att levervärderna blir bra igen och att detta inte ger några bestående men.
Boris får inte heller ha sitt halsband nu eftersom Ila reagerat så starkt på det, de umgås ju mkt och biter i varandra med mera.

Nu har det gått ett par dagar och Ila är precis som vanligt. Pigg, glad, äter, skiter och sover som hon ska. Jag hoppas VERKLIGEN att levern är okej nästa vecka när vi ska kolla upp den igen… *nervös*

Igår var jag o tävlade med Boris! Det var riktigt kul! Det var lätta, flytiga banor vilket ju passar Borran som behöver självförtroende och fart. 🙂

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Anna skriver:

    Kan ju kommentera här då att sedan detta hände har fler sådana här biverkningar rapporterats in och finns nu med i FASS.

  1. 13 mars 2014

    […] uppmärksamme ser att att jag nu satt på fästinghalsband … Hoppas de tål det bra och inte får tråkiga biverkningar. Samt att det faktiskt […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *