Min högstadieskola (ett par hundra meter från mammas och pappas hus) står i lågor, kolla filmen här. Galet!

I morse var mor och far här för en god omelettfrukost och när vi var mätta och glada stack jag och Simon till Lunda livs, där Åhza hämtade oss och så åkte vi, klimatsmarta som vi är, i Åhzas bil alla tre till vallningen.
Det var andra tillfället på kursen och nu släppte vi in dem i fållan. Hade en aning om att Flaxa skulle röja och hej och hå då. Det kändes nog värre än det var men hon käkade en del ull om man uttrycker sig så…

Jag vart lite förstörd, då jag tyckte hon betedde sig DÅLIGT… men Eva, kursledare och fårägare, tyckte inte alls det var så farligt och hyste gott hopp om Flaxa – tyckte till och med hon var duktig… Så det var ju skönt det. Men det kändes galet okontrollerbart där ett tag… det blev inte så mycket tid inne i fållan så vi fick ingen andra chans. Resten av tiden jobbade vi med att gå rakt på fåren och stanna på kommando för att sedan fortsätta framåt.

Flaxa blev rätt döv emellanåt men var duktig på det här tyckte jag. Hon har otrolig fokus på djuren och ramlar sällan i lydnadsfällan (hundar som tränat mycket lydnad och agility och annat vill gärna söka ögonkontakt med matte/husse i vallningen också, vilket inte är önskvärt) och vänder sig om för att kolla på mig. Jag kör ”fram” när hon ska gå på – smacka går inte då vi använder det i vardagen som ”snäva in”… fick till ett par riktigt härliga gånger där, men det där behöver vi öva massor på. Märkte stor skillnad på när jag sa stanna o direkt belönade med ett fram, då blev hon ivrigare på att lägga sig. Men som sagt, myyyycket träning… ujuj….

Glädjande besked från domarkonferensen är att FCI nu avråder domarna från att använda nya kombinationen! Äntligen! Som jag hatar den sedan Ila kraschade tidigt i våras och sedan inte ville springa och lägga i högsta växel på länge efter det – det var ju otäckt att ha bra fart. Hennes tilltro till agilityn fick en ordentlig törn där. Glad att hon inte skadade sig värre än hon gjorde. Men blir fortfarande ledsen när jag tänker på att hon litade på mig och körde full fralla för att ställas inför en omöjlig uppgift – TVÅ meter mellan hindren är ingenting för en stor smallhund!