Jag kör agility i mångt och mycket enligt Greg Derretts grundregler, så som jag fått dem presenterat för mig av Maria Jansson. Men jag är inte rädd för att bryta vissa om den lösningen är den snabbaste och bästa. För jag satsar på att jag och min hund ska göra våra lopp så snabbt och felfritt det bara går.

Ett lopp där jag hållt mig till alla regler och på grund av det inte kan ge allt är inget värt för mig. Dock är jag nog relativt rättrogen ändå – det är i dagsläget egentligen bara tre regler jag medvetet bryter. Det finns fler jag vägrar bryta. De jag ”fuskar” med är:

1. Alltid göra framförbytet närmast nästa hinder.
Jag kan göra framförbytet vid aktuellt hinder i vissa situationer. Ta tex den nedan, en del av en bana vi körde i ridhuset i fredags:

Jag uppehöll mig med båda hundarna hela tiden mellan balansen och de tre stakethindren.

Med Flaxa gjorde jag serpentin 2-3, bakombyte på 4 och serpentin på 5:an. Fungerar asbra på en hund som kan göra tajta bakombyten och har bra driv. Ilas driv är inte 100% jämt och hennes bakombyten är ännu inte tillfredställande tajta. Så med henne gjorde jag följande:

Ett ”serpentinframförbyte” på 2-3, det vill säga jag började som en vanlig serpentin men vid 3:ans vinge gjorde jag framförbyte så att jag stod kvar som navet i en ring och skickade på 4:an för att sedan göra en serpentin på 5:an.
Mari var med och körde och jag såg aldrig hur hon löste den, Mari, om du läser detta, hur gjorde du?
Självklart kan man hävda att jag borde träna driv och bakombyten med Ila så att hon kan handlas som Flaxa. Men för mig handlar det om att balansera mellan att lösa situationen i detta nu, till exempel på en tävling, och investera i framtiden. Jag kommer till exempel aldrig använda fel hand igen som den klassiska ut-handen. Men detta kan jag inte se förstör något i vårt handlingssystem.
Gå in på ”högersidan” av de tre stakethindren var inget alternativ, väggen gick där och det var alldeles för tajt.

2. Jag bryter linjen och håller hårt i hunden med ”fel hand”, dvs false turn-handen.

Jag och Ila har tillfällen klarat av situationer som andra, oerhört rutinerade toppekipage i Sverige, gått bet på, på grund av false turn-handen (eller hålla handen som Jenny Damm säger tror jag?). Säger bara 18 juli 2007 i Smedjebacken, 48 diskade av 67 starter… Ila och jag kom tvåa efter att ha klarat oss förbi en förrädisk fälla med hjälp av hålla handen-handen.
Det får naturligtvis inte gå inflation i hålla handen-handen. Man ska kunna passera andra hinder utan att använda detta och utan att hunden flickar ut, men vissa banor innehåller sjukt svåra passager, och då tycker jag det är okej att ta till detta knep. Livet är inte en dubbelbox.

3. Jag gör blindbyten, dock enbart när hunden inte ser det.
Med ett blindbyte när hunden är i en tunnel kan jag hålla en helt annan fart än om jag gör ett framförbyte. Sparar tid = större chans att komma långt upp i resultatlistan.

I dagsläget känner jag mig oerhört trygg i min handling med mina två tjejer. Det har inte hänt på mycket länge att jag inte vetat direkt hur jag ska handla en situation. Det är en härlig känsla.