Skitig o lycklig.

Innan jobbet i morse tränade jag lite hemma hos Eva. Jag var schweintidigt så jag fick ta ut fåren själv för Eva var inte ute ännu. Detta var något jag var oerhört nervös inför, fåren skulle alltså gå lösa cirka 5 meter från stallet till hagen. Såg framför mig hur de exploderade iväg åt varsitt håll och rymde åt all världens väg. Men icke. De trippade så glatt ut i hagen!

Träningen då? Jo. Det lossnade lite idag faktiskt. Det handlar om att få ner tempot på fröken. Och så mina placeringar förstås. Lade upp konkreta mål och gick t.ex en åtta mellan två föremål i hagen etc, för att få lite struktur i vad jag tränar. Med Evas MYCKET handfasta hjälp (hon tog armkrok och drog mig runt hagen fick jag äntligen kläm på det. Så nu är vi på banan igen, nu ska det tränas TEMPO!

Gjorde några flankeringar och vänster är svårt som vanligt. Men hon gjorde fina högerflankeringar, vilket jag förstås inte ser. Jag står och muttrar om hur dåligt det går och Eva bara ”Men det där ser jättefint ut!” och jag står som ett levande frågetecken .

Jaja jag ska väl lära mig jag med.
Om allt klaffar blir det en jäkla massa vallning i sommar – jag och tre till ska nämligen skaffa får ihop! Mamma och pappa, sugna på att stolpa fårhage igen? Det var ju femton års sen sist!