Kif och Tyler vaccinerades och besiktigades idag hos Bosse på Täby Kyrkby Veterinärklinik, världens bästa veterinär!

Minns ni att jag hintade om att jag gick och grinade och gruvade på en grej för dryga halvåret sedan?

Jag ville inte säga vad det gällde då och tankarna har snurrat och snurrat och jag har resonerat och funderat fram och tillbaka sedan dess. Jag har alltid ansett att om man skaffar sig djur så tar man ansvar för dem livet ut. Folk som omplacerar ”hej vilt” för att de plötsligt inte passar in i livet har varit en kategori människor jag irriterat mig mycket på. Och att bli en av dem? Nej…

Jag pratar om våra två kattkillar, Kif och Tyler. Jag har flera mycket starka skäl till att ha letat upp ett nytt hem till dem, men det allra viktigaste och tyngsta argumentet för detta är att de helt enkelt inte är prioriterade hos oss. De har aldrig mått dåligt här men de är två otroligt sociala och speciella katter (ni som känner till rasen CRX vet vad jag pratar om) och att vara nummer 4 och 5 som de varit här har inte känts rätt!

Tankarna som växt fram har helt enkelt snurrat mycket runt ”Är de inte värda att vara någons prinsar och vara nummer ett och två någonstans, där de inte behöver konkurrera om uppmärksamheten, får sova i sängen och vara kungarna?”. Svaret är förstås jo.

De är för häftiga och coola katter för att vara satta på undantag. Därför har vi letat ett nytt hem. Och oj vilken känslomässigt jobbig process det varit för mig! Jag älskar verkligen våra killar! De är så sjukt söta och knasiga och underbara på alla sätt och vis. Jag har hatat mig själv för att jag satt mig i den sitsen att de inte får komma till sin rätt. Gråtit i telefon med många av mina vänner, bland annat vår uppfödare Ellen, och verkligen velat fram och tillbaka.

Uppfödarna Ellen och Patric har verkligen varit fantastiskt stöd och det är också Ellen som fick första kontakten med den underbara tjejen som från och med söndag blir heltidsanställd betjänt till våra killar!

Jag tror att vi har hittat ett helt underbart hem, det är sällan det klickar så direkt med en människa att man bara vill krama om den efter fem minuters prat. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag haft sådan obeskrivlig flax att hitta en så perfekt matte! Det gör ett jävligt svårt beslut åtminstone lite lättare!

Puh, nu börjar jag gråta igen… trots att jag egentligen är glad… ni vet…

En bit från där vi köpte fåren fanns det fem (fyra?) kattungar på drygt 4 veckor. Guuuuuuud så söta de var – verkligen något utöver det extra. Se bara den vackra teckningen de har!