Pratat med Ultuna nu och jag åker in på lördag. Då jobbar en tjej som är duktig på den här sortens omläggning. Skönt.

Annars känns det inte så bra alls faktiskt. Tycker så fruktansvärt synd om Ila som måste gå med sin jättetratt och inte får göra någonting. Man kan tycka att jag är löjlig men det handlar inte om någon vecka eller två. Snart har hon levt tre månader i det här helvetet och det verkar inte finnas någon ände på det. Varje dag är ett projekt och en kamp för att få allt att gå ihop. En vecka känns som fyra. Det är svårt och jobbigt att se positivt på det ju längre tiden går. Allt fler pessimistiska tankar kommer över en.

Inte gör de vaga beskeden från veterinärerna det bättre heller. Det kan mycket väl bli så att vi om tre veckor får börja om. Och jag förstår att de inte kan lova något – det handlar ju om att Ilas kropp inte gör sitt jobb.

Jag är så trött på detta att ni anar inte. Tar energi från allt annat i livet. Förstår inte hur jag ska kunna genomföra ett VP i morgon igen. Är helt urladdad. Det blir inget Frövi i helgen i alla fall. Någon gräns måste finnas även för mig.

Börjar bli olidligt trött på det här nu. Blev uppringd av Ultuna som vill att jag kommer in på måndag trots allt. Orkar inte dra alla turer men det är inte klokt vad svårt det ska vara att förstå att jag inte kan vända mer upp och ner på mitt liv än jag redan gör för att få detta att fungera. Hela semestern på sex veckor har gått åt att anpassa mig efter omständigheterna men nu jobbar jag faktiskt. Blir galen.