Flaxa på morgonpromenad i Uppsala i går morse. Det skulle varit lugnare att promenera på bilvägarna, det var SJUKT många cyklister ute…

Oh jisses. Livet är verkligen jobbigt ibland. Jag har verkligen inte ens hälften av den energi jag brukar ha… orkar inte dra igång några kurser, orkar inte träna med hundarna, orkar ingenting. Det är tur i oturen att jag har ett så roligt jobb med sjukt sköna arbetskamrater, för att komma till jobbet och tänka på annat än försäkringar, veterinärer och benbrott har verkligen varit min räddning de här sista veckorna. Till slut blir ens identitet det där jäkla benbrottet, lite som man hört morsor beskriva känslan av att tappa sin identitet och bara vara den där mjölk- och blöjbytarmaskinen.

Men men!

Jag pratade med Ultuna i morse och fick dem att lova mig att de skämmer bort Ila så mycket som är möjligt under omständigheterna. Förhörde mig lite om hur hon sitter, när hon får mat, hur ofta de rastar och så vidare. Det är vidrigt att släppa kontrollen till någon annan så här. Men vad ska man göra?

På något konstigt sätt, känner jag mig ändå lite hoppfull. Hoppet är det sista som lämnar människan eller?