16 år sedan. Sug på den. 1992.

Så länge sedan var det jag slutade äta kött.

Det var inte svårt alls, och har egentligen aldrig varit. Jag gillar inte kött speciellt mycket och de få maträtterna jag gillat har inte varit svåra att avstå ifrån.

Genom åren har jag fått stå ut med mycket. Att vara veg idag är ingening mot hur det var i början av 90-talet, då det verkligen var något konstigt och ovanligt. Jag var ett freak, när jag tolv år gammal fick ta min tallrik i bamba och gå in i köket och få specialmat. Killarna retades ”Ska du inte äta en ponny idag?” genom hela mellan- och högstadiet.

När jag kom upp i gymnasiet var det plötsligt mycket vanligare att vara vegetarian och det serverades mat framme, bredvid vanliga maten, men jag har fått försvara och debattera mitt val många gånger vill jag lova. Ett tag var jag i fasen ”Övertala alla andra om att det är rätt” men den gav sig efter tio år ungefär… ”jag äter vad jag äter och ni äter vad ni äter” är en mycket skönare och lugnare inställning.

Men till saken.

Jag har under tre års tid haft konstant muskelvärk, ofta så ont att mitt arbete, sociala samvaro, livsglädje och ork blivit kraftigt påverkade. Jag tror faktiskt inte att många förstår hur det är att alltid, och då menar jag ALLTID, ha ont. Jag har inte upplevt ett smärtfritt stadium på … ja det är nog tre år.

Detta är något som folk i min närhet har svårt att förstå- ”Du är ju alltid så glad”. Men att försöka vara positiv och glad är en försvarsmekanism för mig. Att ge efter och gå ner mig skulle inte jag klara (även om jag dippar med ojämna mellanrum). Jag måste hålla mig flytande. Detta har bland annat resulterat i att jag har fått avsäga mig bekantskaper och uppdrag som bara inneburit negativ input för mig. Jag har inte orkat vara det där starka stödet åt andra som har det jobbigt. Det kan kännas sorgligt men jag måste tänka på mig själv, jag måste överleva. Jag har blivit duktigare på att säga ifrån när jag vet att jag inte fixar något fysiskt eller mentalt.

Läkarna hittar inget – vi följer upp ett spår just nu men det ser mörkt ut och det lutar åt en skön slasktrattsdiagnos som fibromyalgi.

Jag har provat allt under de här tre åren (träning, akupunktur, el, massage, värktabletter, skelettröntgen, gynekolog, reumatologer…) och lärt mig mycket om min kropp. Skuffats runt hos läkare som skakar på huvudet. Jag har ingen reumatism, jag har inga näringsbrister (längre, hade en akut järnbrist för ett år sedan), jag är inte överviktig, jag är hyfsat vältränad och mycket aktiv med bra kondis. Jag kan liksom inte göra så mycket mer för att försöka lindra mina besvär.

Det finns dock en grej jag inte provat och som jag hårdnackat vägrat: börja äta kött igen.

Men idag bestämde jag mig för att ge det en chans trots allt. Det finns flera anledningar:

- Jag är ständigt hungrig, det spelar ingen roll vad jag äter, vips är jag svinhungrig igen efter en timme.
- Jag har en tendens att få järnbrist då jag är fruktansvärt slö med matlagningen och får inte i mig tillräckligt varierad kost.

De här två faktorerna har eskalerat efter att jag börjat träna regelbundet, något jag måste göra för att fysiskt palla att arbeta 8 timmar om dagen vid datorn. Eftersom jag inte får i mig tillräckligt med protein i min kost, bryter jag bara ned musklerna när jag tränar istället för att bygga upp dem. Det är min teori i alla fall, och många jag pratat runt med håller med mig om att det kan göra gott att börja få i mig animaliskt protein igen. Jag har ont i mina muskler och muskler behöver protein…

Man får väl prova i alla fall…

Idag gick jag på darriga ben till köttdisken och köpte mig en kycklingvinge kycklingklubba… man måste ju börja någonstans, och jag har starkt för mig att jag gillade grillad kyckling när jag var liten… (var ju bara tolv år när jag slutade….)

Det smakade…. gott…. tror jag… försökte titta åt ett annat håll för att undvika se senor och ben… men äckelkänslorna inföll aldrig. Och nu sitter jag här. Funderar på hur det känns i magen. Lite konstigt, som om jag ätit massor av mat och inte bara en liten kycklingvinge. Fascinerande.

Får se hur det här utvecklas…