Jag skulle egentligen sova nu, men kom plötsligt att tänka på den fantastiska artisten Alanis Morissette. Suttit och lyssnat igenom några favoriter nu – wow…

Jag minns första gången jag hörde henne. Det var 1995, jag var femton år, och jag satt på buss 525 mellan Gråbo och Lerum, tror jag var på väg att träffa min första pojkvän K… då hörde jag plötsligt en helt fantastisk stämma sjunga en förtrollande låt på chaufförens radio. Jag hajade till och blev störtförälskad!

Jag lyckades snappa upp vad artisten hette och köpte cd:n dagen efter. Det var ”Hand in my pocket” jag hörde den där dagen på bussen och lika förtrollad som jag blev av den låten blev jag av hela albumet ”Jagged little pill”. Den är fullständigt sönderspelad och repig och jävlig och har följt mig i snart 13 år. Album efter har varit grymma de med, men som det ofta faller sig är det första albumet som förblir den stora, äkta kärleken.

Varför just Alanis är så speciell? Hon känns så äkta, giftig, fräck, rapp i käften och har en fantastisk röst. Hennes låtar är smarta och rockiga. Dessutom är hon väldigt vacker i sitt långa, långa hår (även om hon antagligen inte har kvar det längre).

En av de bästa låtarna Alanis gjort, ”You oughta know”. Den äkta syrligheten och ironin i hennes röst går inte att ta miste på … fantastiskt.

Här är Hand in my pocket som fick mig att haja till där på bussen för 13 år sedan:

En fantastisk låt att lyssna på på morgonen när ögonen knappt går att spärra upp med tändstickor ens…

En akustisk liveversion, en av Alanis grejer är att hon live förvrider låtarna så att man knappt känner igen dem… första gången jag såg henne live (på teve, har aldrig sett henne live live) blev jag förvirrad och sur, men nu tycker jag det är riktigt ballt. Låtarna låter aldrig riktigt lika… respect!