Jag är ju en sucker för att följa en utveckling i bilder, ja ni kan väl inte ha undgått ”Dagens sårbild” , ”Pälsföljetongen” etc.. 
Här kommer Ilas röntgenbilder. Nederst är bilden från idag.
Ila bröt ju alltså två ben, dels tibian och dels fibulan. Se bilden nedan, som jag visserligen misstänker INTE är ett hundskelett men det är snarlikt och ni får en bild av vad jag menar.
Fibulan, det lilla benet, blir antagligen en ”non union”, det vill säga det läker inte ihop. Men det kan göra det, avståndet idag är bara 1,9 millimeter mellan stumparna. Det är mycket möjligt att de läker ihop. Men även om de inte gör det är hon friskförklarad. Att fibulan inte läkt ihop påverkar henne inte.
2008-06-01
2008-07-01
2008-07-09
2008-07-23
2008-08-11
2008-09-24
Nu då?
Rehab, rehab, rehab. Stiftet i benet ska sitta kvar om det inte orsakar besvär (typ kryper ut!).
Vi ska träffa Kjerstin Pettersson på måndag igen för upplägg av träningen.
Benet ska vara helt och fullt friskt och starkt nu, men på muskelsidan har vi en del att ta igen.
Jag känner en enorm trötthet svepa över mig. Snart fyra månaders oro, ledsamhet och ångest är över. Ni som inte följt helvetet från början kan läsa här vad som hänt, skrolla längst ner och börja läs…
Och nu…. kommer mina tack!
Jag vill tacka så många för denna tid – ni är så många som stöttat, tröstat, försökt muntra upp, funnits där för att lyssna på mitt grinande och diskuterat mina tvivel och oro. Det är inte klokt vilket stöd jag fått!
Det har betytt så mycket att ni frågat om Ila och orkat lyssna.
Att mina arbetskamrater förstått och stått ut med en tidvis väldigt labil, ledsen och grinig Anna. Även om den jobbigaste och mest akuta fasen inföll på semestern har det drabbat jobbet en hel del.
Att mina vänner och bekanta ställt upp och hjälpt mig på olika sätt med de andra hundarna.
Att världens bästa dagis tagit hand om både nyopererad Ila och nu senare rehabpromenaderna utan att knorra.
Att mina vänner förstått att jag inte orkat vara social och trevlig jämt utan gett mig det utrymme jag behövt och dessutom täckt upp för mig på de områden jag inte orkat hela vägen.
Att ni som besökt webbsidan tagit ett par minuter och skrivit en kommentar eller två.
Att ni vågat vara ledsna, skeptiska och arga tillsammans med mig – och förstått att jag behövt vara det. Att få höra ”Äsch men det här är ju bara skit!” när jag beklagat mig har varit så befriande. Hurtfriskhet är inte alltid det man behöver.
TACK till er alla! Ni vet vilka ni är! Jag hoppas att få finnas som stöd åt er också när ni behöver det (men jag hoppas att ni inte kommer att behöva det, missförstå mig rätt…)
Nu… ska jag ner och ge Ila middag och bara njuta av att mitt underbar lakristroll lever, mår bra och finns här med mig!
(och för er som trodde att faran var över kommer en sårbild senare… 
)
Kategori: 
maria d
Annica o odjuren
Zip & skäggisar
:pompoms: 
Charlotte m dogs
Eva
Åsa
Hon verkar vara en sån genommysig liten hund. 
Linda på Hagahome
stort grattis till din lilla hund, äntligen är hon frisk.
hälsn
gail
Äntligen skiner solen. Gläds oändligt med dig.
Åhhh jag sitter här med värsta gåshuden! UNDERBARA nyheter! Jag förstår din lycka såå väl! Pussa på goa duktiga Ila från mig och en kram till dig Anna! Hälsningar från Annis
yeah!
Skönt!!! Men vilken tid det tog, förstår att du var less på allt. Hoppas vi kan ses snart, längtar efter er alla.
Åh, äntligen!
Jag har snöat in på det här med att ”ligga i drag”. Om inte weight pulling-kittet funkar, vad sägs om en yttepytteliten viktmanschett? Eller korv i ett metspö framför nosen?
Tror f ö att jag skriver för alla Agility-Flenare, när jag skriver att det var synd på vår träningshelg, men självklart är det läge för mental vila! Hoppas du kommer en annan gång, när allt är bra!
Och vi som följt den här skräckresan är oändligt glada och tacksamma för att du orkat dela med dig och taigt emot vår lama försök till tröst OCH framför allt att det äntligen är över och du, Ila och dina läsare kan se fram emot en gedigen rapportering över reabarbetet. Vi vet ju att ni kan, vill och orkar även om det kanske också kan bli motigt i bland…att det inte går tilläckligt fort (som man önskar) eller att framstegen går långsamt. Hoppas vi får vara med stötta ända fram till mål! Kram från Ilas ”mormor” och din ömma moder…
Det här får mig att på något sätt, trots allt, få tillbaka tron på att det kan gå bra till slut. Att allt inte är dömt att gå åt helvete. Att Murphys lag är något man ibland kan räcka fingret åt.
Grattis, men framför allt – väl kämpat.
Efter att precis ha avslutat en riktigt jobbig dag på jobbet med eleverna (några få var orsaken) så såg läste jag ditt sms och trots att jag redan hade fått huvudvärk kunde jag inte annat än att stanna upp och så satte jag mig i bilen och åkte hem med ett leeende på läpparna trots allt! Verkligen härligt med friskförklaringen! Nu ser vi fram emot rehab-rapporter!!!
KRAM
Härligt! Kul att få läsa lite ”happy endings”.
Puss Ila!!!! Hoppas din rehab går som smort! kraam
Supergrattis
Minns själv hur det var med Gimli. Stort lycka till med rehaben.
Visst är livet underbart när det efter regn kommer sol!
Många kramar till dig och Ila!
Kram Gunilla och flocken
Grattis Anna och Ila!! Kul kul att den lilla damen är frisk igen!!
Grattis och många kramar från Ylva, Saga och India. Du har varit så tapper, Anna.
Blev så glad när jag fick ditt sms idag. ÅÅÅ SÅ SKÖNT att Ila är bra! Du har verkligen haft en pärs ingen vill vara med om! KRAM!