Framrusande hundar – ojdå!

I dag när jag var ute med vov (lösa) såg jag plötsligt två stora hundar komma springande mot oss från långt håll och ägarna hade ingen kontroll på dem – de skulle fram till oss helt enkelt.

I vanliga fall hade jag i denna situationen panikat och samlat ihop mina, försökt få de okända hundarna att inte komma fram – och antagligen misslyckats med det sistnämnda men bekräftat för mina hundar att de, liksom jag, skulle gå in i försvarsposition. Och läget skulle bli jävligt spänt.

Jag gjorde istället följande: plockade jag upp Ila i famnen. Och låtsades som ingenting. Gick bara vidare. Hundarna (schäferblandning och någon staffblandning) kom fram, Flaxa fick lite ragg förstås och blev spänd, Boris likaså (även om man inte ser ragg på pudlar). Jag gick bara på, sa ”Kom såg går vi” för att de inte skulle stå stilla och stirra på varandra. Och alla fyra fortsatte hälsa och känna av varandra – men det blev aldrig värre än så.

Ila var förbannad i famnen men jag sa åt henne att hålla klaffen och knallade bara på. Efter en sisådär 100 meter mötte jag tjejerna som ägde hundarna som stuckit (som vid det här laget lattjande järnet med Flaxa). Jag sa bara ”Hej hej” och fortsatte gå. De fick, efter mycket besvär och lite hjälp från min sida (lade Flaxa ner så de kunde fånga den ena hanen) tag på sina hundar.

Så. Himla. Skönt.

Det kunde utbrutit tumult och slagsmål men jag hade i alla fall ingen chans att stoppa det även om jag hade försökt, så att i det här läget signalera till mina hundar att det är lugna puckar var det bästa. Jag har aldrig provat det här förut men känner mig väldigt stärkt efter denna erfarenhet. Att jag tog upp Ila i famnen beror på att jag är rädd om hennes ben, vill inte riskera något. Men hon skulle också behöva umgås med fler hundar och lära sig sociala spelet.

Det var skönt att inte bli så himla rädd och nojig vi detta möte. Jag har varit det i så många år, speciellt efter att ha fått Ila jagad av en schäfer en gång för ett par år sedan och efter att vänner i min bekantskapskrets fått sina hundar ihjälbitna av framrusande hundar.

Flaxa har blivit väldigt duktig på att umgås med andra hundar. Hon beter sig korrekt och trevligt även om hon alltid startar med lite ragg på ryggen. Det går framåt!

Boris är stencool med andra hundar. Ila behöver absolut umgås med fler hundar, speciellt nu efter benbrottet, så att hon blir lite mer avslappnad. Hon kan ju göra så konstiga grejer mot andra hundar så man tror att hon är helt förståndshandikappad! Det har gjort att jag valt att inte låta henne hänga så mycket med okända, men det kanske är just vad hon behöver. Lära sig hur andra fungerar.

(Bilden från när Ila chillade med hästar för ett par år sedan)