Ja! Väskorna var packade, allt var fixat och framställt och Oskar skulle med mig i helgen till Dalarna för att vara lite sällskapsherre och vi hade planerat in mys mellan tävlingsloppen (det blir rätt mycket dötid när man bara har en hund).
Men så gick vi upp i morse, Oskar var faktiskt rätt entusiastisk men jag kände bara ”Gud vad skönt det vore med en hemma-helg!”. Och så släckte vi alla lampor, ställde av äggen som stod på plattan och kokade och gick och lade oss igen!

SÅ. SKÖNT.

Så nu blir det en skön helg här hemma istället, det känns jättebra. Visst gnager mitt lilla SM 2009-hopp, Flaxa behöver hopploppsmeriter, men nu är det som det är och om vi inte fixar SM 2009 (vilket ser mörkt ut nu) så fixar vi det till 2010. Jag orkar faktiskt inte hetsa.

Så till bekännelsen då: Ilas rehab har legat HELT nere i över en vecka. Jag har inte gjort NÅGONTING! Känner mig som en extremt dålig människa. Så nu ska jag spotta i nävarna och ta tag i det där. I och för sig sa faktiskt Kjerstin att det för Ilas del bara är bra om comebacken tar lång tid så att säga. Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att om jag slarvar nu får jag betala senare med en senarelagd premiär på agilitybanan.

Men det känns rätt okej det med. Samma där – jag orkar inte hetsa! Om jag är trött, upptagen och hängig så måste jag få vara det utan att känna dåligt samvete över en massa saker som har med min hobby att göra. Då är man liksom lite fel ute. Det går ingen nöd på Ila, hon mår skitbra och bygger upp sig sakteliga ändå även om jag inte gör våra övningar. Men det tar längre tid.

Nu: frukost!