Okej. Jag hatar att ha fel och jag hatar att ändra mig när jag redan bestämt mig för något. Envis som en röd gris brukar morsan säga att jag är, vet inte vad hon menar …. Men, till saken.

Oj kan inte heta Oj. Det går inte! Jag och andra utbrister det HUR OFTA som helst… och alltid i situationer där de inte hinner tänka efter, Oj är ju verkligen ett känslouttryck som kommer utan att man hinner hejda det. I morse när jag surfade in på Aftonbladet och läste om flickan de hittat som försvann i djungeln som 8-åring men nu var återfunnen som 19-åring, och helt vild, så utbrister jag: ”Oj!” varpå Oj kommer tultandes, jättelycklig för att hon precis lärt sig sitt namn. Då började jag inse att det inte fungerar. Och tro mig, när man tänker på det inser man hur SJUKT OFTA folk säger Oj.

En hunds namn ska ju vara positivt och något den lystrar på direkt, inget man vill tjata ut och släcka genom att det inte betyder någonting merparten av gångerna det yttras.

Så… efter moget övervägande och nästan en tår i ögonvrån (ja jag är löjlig men jag älskar verkligen det där namnet!) har jag nu bestämt mig för att hon istället ska heta:

Flicka

Dels från boken/filmen Min vän Flicka som jag älskade som liten (läs den intressanta artikeln här om hur en amerikansk häst fick det nordiskklingande namnet Flicka!) , dels en liten retsam Greg-tribute. Sedan passar namnet så fint med mamma Flaxa,

Jag tycker att namnet Flicka känns sött men ändå tufft. Mjuktufft. Tjejigt men inte mesigt. Och sedan blir det jäääävligt roligt att springa på banan och ropa ”Flick Flick Flick!” när hunden drar. ”Vadå, hon gjorde ju som jag sa?”

Supertråkigt, verkligen för jag gillar namnet SÅ mycket. Men jag får inte vara så envis att lilla… ehh Flicka ska behöva bli drabbad av det. Eller hur? Det är lika bra att ta tjuren vid hornen innan det är för befäst…