Åka pendeltåg

Idag har Flicka och jag varit ute i stora världen på allvar. Vi tåg bussen ned till pendeltåget som tog oss vidare till Helene i Helenelund. På bussen var det upprörda känslor och mycket att titta på och ta in på en gång. Tåget gick bättre, då hade hon väl börjat vänja sig. Däremellan följer hon mig helt okej när jag bara traskar på och höga ljud som Arlanda Express som svischar förbi perrongen tittar hon på och tar in men inte med någon rädsla.

Sedan hängde vi hos Helene och såklart fann Flicka och lilla Jessi varandra . Ja förutom när Flicka tog en tuggpinne och studsade på Jessi, som åt sin pinne. Då blev det liten åthutning men det är ju bara bra att hon lär sig hur man behandlar sina hundkompisar med respekt. Alla hundarna var annars jättefina med henne och hon sov två långa stunder i hallen, obekymrad över tillvaron.

När Helene skulle visa kontaktfältsträningen med Jessi fick jag se en ny sida av Flicka. Hon blev helt galen av att inte få vara med när vi tränade och slängde sig mot kompostgallrena som skilde oss åt och forcerade dem med all kraft. Hon såg ut som en minibulldozer! En gång fick hon dem över sig. Om hon blev rädd? Inte ett dugg, bara mer beslutsam… Skräphunden då…

Hemresan gick superbra, inte ett ljud och hon låg mest och kikade lugnt på allt i mitt knä. När vi kom hem passade jag på att ta burträningen ett steg till och stoppade in henne i sovrumsburen och gick därifrån. Första steget mot ensamhetsträning. Hon sov i två timmar med en kisspaus . Mycket att bearbeta i lilla huvudet.

Hon är så himla gullig och otroligt barnslig och clueless när vi är ute. En rolig dag med fantastiskt nyttig miljöträning! Nu ska vi hårdträna på namnet så att jag kan kalla in henne med något annat än med den imiterade Evarösten:”Kom då valparnaaaa”