Flicka har inget emot att åka bil, hon är lugn i den och verkar tycka det är riktigt mysigt att åka någonstans. Hon är nästan svår att få ur den när man är framme, men det tror jag kommer att ändra sig när hon börjar förstå att bilen ofta leder till träningsställen!

Ett beteende som jag dock sett tendenser till och bekymrat mig lite över, är att hon inte vill komma fram till mig till bilen när vi ska ”lasta in”. Hon drar inte (ännu!) men hon stannar på 10 meters avstånd och vill INTE komma fram. Har jag henne i koppel, vilket hon för övrigt inte riktigt kan gå i ännu, får jag släpa henne fram. Det har känts sådär roligt! Jag har sett många hundar som bygger på det här tramsiga beteendet och som till slut tvingar sina ägare att lägga otroligt mycket energi och tid på att få in dem i bilen.

Dit vill jag inte! Diskuterade med Annica igår och vi kom båda fram till att detta lätt blir en sådan där grej som byggs på  utan att egentligen ha några grunder – Flicka är inte åksjuk, gillar att åka bil och har inget emot det. Men hon känner pressen när jag blir irriterad över att hon inte kommer fram ordentligt.

Så, vad göra? Tvinga går inte, hänvisa till något slags ledarskap går inte. Så jag tänkte ”Äh vad fan, hon älskar ju mat…”

Så nu har vi tränat upp två måltider på bilträning. Och satan i gatan vilket resultat det gett direkt! Jag har börjat säga ”Gå till bilen!” och vips drar hon dit som ett skott. Nu ska vi fortsätta träna detta ett par gånger till och jag hoppas att det räcker sedan, att vi brutit den negativa spiralen. Titta vad söt hon är, på filmerna nedan!

Det är en sak till som jag ska lägga lite krut på, och det är att hon stannar en bit ifrån mig när jag ropar in henne ibland. Och står där och ser söt ut. Hon drar inte eller så, men har inte riktigt förstått poängen med att komma fram alla gånger.

Vem sa att valp är tråkigt för att man bara går och väntar på att får börja träna?!