Not guilty.

De vackra orden spottade jag ur mig i morse när (vad jag trodde var) Flaxa kastade sig i papperskorgen när jag stod över den och skalade kokta ägg. Det var ett svartvitt djur som liksom kom flygande från ingenstans, vem skulle de annars vara – även om handlingen kändes helt sjukt olikt, ja faktiskt helt osannolik, Flaxa…

Sedan insåg jag. Jag har två svartvita fårsnappare nu. Och det var inte Flaxa som gjorde den stiliga kamikazeattacken på sopkorgen.

”Förlåt förlåt förlåt lilla du” och ett halvt ägg senare var allt glömt och förlåtet.

Puh.