Älskade, fantastiska lilla valp. Älskade du, var är du nu? Jag var med när du föddes och jag var med när du lämnade jordelivet.

Det blir ingen 11-veckorsbild på Kim på översiktssidan. Det blir aldrig någon mer bild på älskade, vackra söta lilla fina perfekta Kim. Idag somnade hon in hos Lars Audell, med sin matte, husse, uppfödare och mig samlade. Den hälta hon började uppvisa bara ett par dagar efter att ha kommit hem till Sandra och Rikard visade sig inte vara någon liten smäll eller sträckning som skulle gå över med lite vila.

Hennes ledskål i armbågen har aldrig utvecklats till en riktig skål på grund av att leden luxerat och legat isär. Det beror förmodligen på yttre trauma (skada/olyckshändelse) gissningsvis i samband med en tillväxtrubbning i antingen handloven eller armbågens tillväxtzoner. Han kunde inte säkert säga vad som var orsak men benen i överarmen har växt olika fort och nu började toppen på det ena benet kännas som en knöl utanpå armbågen. Det kunde vi tydligt känna allihop. Det syntes också att benet liksom stod ut åt sidan.

Audell var väldigt noga med att poängtera för Sandra och oss att vi inte skulle kunna gjort något annorlunda med Kim. För att förklara det enkelt (med reservation för att jag inte förstått helt fullt ut men jag tror det, Audell försökte verkligen förklara): benet har inte hållit för de vanliga påfrestningar alla levande varelser utsätts för och ska utsättas för.
Audell har sett mycket men han hade aldrig sett detta på en bc förut.

Extrem jävla skitotur.

Och det drabbar två människor jag håller så mycket av, som jag varit så fantastiskt glad och hedrad över att de velat ha valp av Flaxa. Det drabbar en fantastisk, levnadsglad liten valp som in i det sista viftade på svansen, pussades och busade med Flicka. Det drabbar en hel framtid som vi alla vet skulle kantas av svårigheter och motgångar som livet i stort men inte hade föreställt oss skulle sluta så här tidigt, så här abrupt, så här sorgligt. Sandra skriver så fint i sin blogg, jag citerar:

Jag förlorar inte bara Kim, jag förlorar en så stor del av allt runtomkring. Gemenskapen med de härliga personerna som på ett eller annat sätt har med kullen att göra, valpträffarna, vallträningen. I ett senare skede allt vi skulle ha upplevt tillsammans, imorgon skulle ha blivit hennes första besök på en liten agilitytävling i Lagga. Hur ska jag orka se hennes syskon växa upp och möta dem på tävlingsbanorna? Läsa om deras utveckling och framsteg i bloggarna? Självklart missunnar jag inte dem att glädjas åt sina valpar och önskar inte att det hänt någon annan, men jag brottas med så många jobbiga känslor och tankar nu att det är svårt att tänka klart.

Jag tittar på Flicka, torkar upp kissfläckar och önskar så av hela mitt hjärta att Sandra kunde få göra det samma hemma på sitt golv. Det är så svårt att acceptera och förlika sig med att en så ung individ rycks bort innan ens allt det roliga hunnit starta. Jag tänker på alla stunder i valplådan när jag skrattat och blivit hänförd åt Kim och syskonen. Hur vi alla följt varje steg i deras utveckling. Hur allt detta nu rycks från Sandra helt utan pardon.

En stor kram till Sandra och Rikard, en stor kram till Eva. Och en sliten uppmaning till er alla: ta inget för givet. Njut av de ni har runt er. Man vet aldrig vad framtiden har i beredskap.

Jag är så arg. Så ledsen. Så besviken. Så full av funderingar. Men jag slutar här nu, jag vet liksom inte hur jag ska sätta ord på allt.

PS. Jag har idag röntgat Flicka och hennes framben visade inga tendenser på det Kim drabbats av. Audell såg ingen anledning till att vi ska röntga hela kullen då detta inte är något ärftligt utan, som jag skrev ovan – en sjuhelvetes jävla otur. DS.

Vänstra bilden är på vänstra frambenet. Förutom att coronoidus saknas (inringat) tror jag att ni alla kan se skillnaden i tjocklek på det högra friska benet och det vänstra. Att benet är tjockare beror på att det fått ta all belastning när det ”inre benet” inte haft stödet i armbågen som det ska ha utan hängt löst. Annars är det svårt att se på denna bild, men vi fick se ur fler vinklar hos Audell.

Flicka och Annica!

Ja så ser rutten ut för mig nu på morgonen. Gulliga Annica som är Flickas dagmatte till maj bor i Kallhäll. Två dagar har jag lämnat Flicka där nu, och det fungerar verkligen SÅ bra! Jag känner mig så lugn när Flicka är hos Annica för hon är så väldigt duktig på hund och jag vet att hon är toppen med lilltjejen. Det är så himla skönt att känna sådant förtroende! Så jag åker till dagiset o lämnar de vuxna, sedan till Annica och därifrån in till stan. Nya morgonrutten!

Flicka utvecklas för varje dag, inte bara fysiskt utan mentalt bygger hon på sin erfarenhetsbank. Och jag gillar det jag ser! Så jäkla mycket! Hon är ofta lite försiktig i nya miljöer men är snart igång med det nya och är hur cool som helst. Hon lyssnar allt bättre på mig och tycker jag är mer och mer värdefull, även om morsan Flaxa fortfarande är ballast om man får välja!

Idag har vi tränat något helt nytt: Titta på när jag tränar med en annan hund. Först blev hon helt GALEN och sprängde kompostgallren och skrek och var såååå arg för att någon annan fick klick och godis och träning. Då provade jag att morra lite argt åt henne och säga ”ligg!” och belöna det. Så körde jag vidare och belönade henne för att hon bara låg och kikade utan att föra ett herrans liv. Hon var riktigt duktig och coolade snabbt ner sig! Fuskhund?!

Idag är hon 11 veckor gammal och väger 6,5 kilo.

Och idag stötte jag på första missförståndet:
- Vad heter hon?
- Flicka!
- Jo att det är en tik har jag begripit, men vad heter hon?
- Jamen hon heter Flicka!

Lika illa som Anneli har det kommer jag nog aldrig få dock. Hennes pudel heter ju Pudel. Ni kan ju tänka er konversationerna där… ett tag vet jag att hon ljög och sa att han hette Putte för att hon inte orkade förklara .