Älskade skräphund!

Imorse kom Flicka upp till mig i soffan och satte sig intill mig, alldeles stilla och baaaaad verkligen om att bli klappad. Precis som sin mamma . Vi satt en stund och myste, jag klappade henne och pussade på henne och hon försökte inte hugga mig i näsan eller börja busa en enda gång, hon ville verkligen myyyysa! Små valpar brukar ju inte riktigt ha tid med sådant trams… Det var verkligen urmysigt. Jag fick en bild på hennes allt mer bortväxande smalstrimma mellan bläsen och kragen också. Inte mycket kvar där nu.

Oj vad jag tycker mycket om min lilla Flicka. De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att tänka ”Å vad SÖT hon är!” flera gånger om dagen… Hon har verkligen skuttat rätt in i hjärtat på mig. Folk frågar ofta hur det går, hur det känns och hur hon är. Och jag är bara toknöjd och störtförälskad…

Har hon varit så här liten?

Med risk för att bli tjatig: Tack sötaste Eva för att du hjälpte mig tillverka den här lilla damen!