Spot finns inte mer. Han fick somna in idag.

Han har krampat i veckan och först trodde vi det var epilepsi, sedan en förgiftning av ett ohyreschampo (han svarade bra på motgiftet och vi andades alla ut lite grand) och nu vet vi väl inte riktigt vad som är hönan eller ägget om jag förstått saken rätt. Eva ska ringa veterinären på måndag och försöka få lite klarhet.

Hur som helst var Per tvungen att ta det tunga beslutet att ta bort lille Spot.

Jag vet inte vad jag ska säga, det känns bara så jävla… ”meningslöst” är väl fel ord men… jag känner mig så matt, som att jag fått punktering. Luften har gått ur mig liksom. Det var en sådan pärs vi genomgick med Sandra och Kim, och nu är vi där igen med en uppriven familj, en djupt saknad familjemedlem och en stor bunt krossade framtidsdrömmar och förhoppningar. Och känslan av att vara en skurk i dramat på något konstigt sätt, förstår ni hur jag menar? Som att det är mitt fel att allt hänt… hur korkat som helst men… varenda valpköpare till den här kullen är ju personer jag håller otroligt mycket av och som jag verkligen unnar en skojig framtid med en rolig hund. Att två stycken av dessa goa människor nu fått genomgå den jobbigaste sorg en hundägare kan drabbas av känns så jävla pissigt så ni anar inte!!!!

Jag satt på en uteservering i Slottsskogen i Göteborg, drack en kall öl med Oskar, syrran och Peter och hade min älskade Flicka i famnen när Per ringde och berättade. Jag satt verkligen och njöt av min älskade, fina valp som gör så fina framsteg och som jag tycker bättre och bättre om för varje dag och som jag känner så stor förväntan på inför framtiden. Och så får jag reda på att Per just blivit av med allt det där jag gläds så mycket av. Det är så jävla pissigt, så ledsamt och otroligt tragiskt.