Å vad tiden går FORT! Och samtidigt som det känns som att tiden flyger fram, har det hänt så sjukt mycket under detta halvår att det skulle kunna vara tre år som passerat. Mycket ledsamt och fantastiskt mycket roligt.

Flicka blir alltså sex månader på tisdag. Ett helt halvår!

För varje dag som går växer vi ihop mer och mer och jag gläds åt små framsteg i vardagen. Vår kommunikation utvecklas och jag tycker att hon är vädigt lyhörd och trevlig att ha att göra med. Men hon är TUFF! Hårdhudad. Eller envis kanske är ett bättre ord. Jag kommer inte någon vart om jag försöker korrigera något ”She doesn’t take no for an answer” så att säga. Talar jag om vad jag vill att hon ska göra är hon däremot väldigt lätt att ha att göra med – så länge jag är konsekvent. Hon gillar att push the limit hela tiden. Om jag får gissa tror jag att jag kommer att få lägga ner mer tid på startträning och kontakftält med henne än med Flaxa till exempel. Hon är väldigt het på gröten. En sak som jag tycker skvallrar lite om detta är att när jag pratar eller fixar med Flaxa, lägger hon alltid öronen bakåt och intar den där mjuka, lite fjäskiga stämningen. Flicka har sina rakt framåt och visar inte tillstymmelse till att fjäska eller så, någonsin. Tuffing!

Sådan är hon just nu, och detta kommer självklart ändras och utvecklas massor ända tills hon är vuxen.

Skvallerträningen går tokbra! Jag åkte på ett bakslag någon vecka innan påsk och ringde då Kickan o var förtvivlad. Det som hände var att hon inte tog mina godisar efter att jag klickat när vi mötte hundar. Hon var för fokuserad på hunden och det spelade ingen roll hur gott godis jag visade upp. Då frågade Kickan: ”Skulle hon leka med dig istället?”. ”Ja, det är jag övertygad om” svarade jag, för Flicka älskar att kampa. Då gav hon mig rådet att hon trodde att min godisbelöning inte matchade den energi och sinnesstämning Flicka fick när hon såg andra hundar. Hon sa åt mig att möta henne på samma nivå och efter klicket erbjuda kamplek istället. Skulle hon avbryta kampen skulle jag inte ge mig utan höja intensiteten ännu mer och se till att ha kvar henne i leken med mig oavsett  vad som krävdes. Och jävlar vilken skillnad det blev!!!!

Flicka morrar av sig o kampar med mig nu och bryr sig inte om den mötande hunden och hon har blivit såpass mycket bättre att jag kan använda godisar i hundmöten nu också. Jag är så tacksam för att jag fick träffa duktiga Kickan precis när det behövdes, jag hade nog haft stora problem idag annars! För det går inte att korrigera bort dessa beteenden hos damen. Dels för att hon i början faktiskt var rädd och osäker, och hur reagerar en rädd och osäker individ om man blir förbannad på dem? Just det. Och nu, när hon börjar bli en lite kaxigare fröken som börjar bli stor, så fungerar det inte heller att kräva något eller kväva beteenden. Hon är för envis för det. Jag måste erbjuda ett bättre alternativ helt enkelt.

Det känns i alla fall jättebra med henne! Hon gör fina framsteg hela tiden och det är så kul att hon kan börja hänga med ut lite mer nu på promenader. Hon är väldigt naturligt följsam o håller sig runt mig hela tiden, hon drar aldrig. Det som är lite jobbigt är att hon och Flaxa är helt galna när de är ute ihop. De hänger sig åt 300% border collie-humor: det vill säga SPRINGA allt de kan rakt fram och sedan stanna. Jag tycker att Flicka blir lite fixerad vid det här och är tidvis helt okontaktbar för mig. Jag har inte helt kommit fram till hur jag ska jobba med det men nu gör jag så att de får inte kuta ihop förrän jag känner att jag har kontakt med Flicka. Sedan ser jag till att ofta kalla in henne till mig och leka med mig och sedan få springa vidare med Flaxa när jag ger okej-kommando. Jag har även börjat jobba in ett gå fint på vänstersidan där båda collisarna går bredvid mig med ögonkontakt och när jag säger vars….(ågod) får de dra iväg igen. Typ jag tänker ”Fine! Vill ni tokrusa får ni det, men för att få göra det ska ni först göra som jag vill”.

Sedan försöker jag så mycket det går att ta dels promenader med bara henne eller med någon av pudlarna. Då lugnar hon sig betydligt och har inte överhuvudtaget  samma fixering vid att springa. Hon är duktig med att inte valla andra hundar, när vi går utan Flaxa hukar hon sig inte eller lägger sig utan springer som en ”vanlig” hund.

Hon kommer fint när jag ropar men inte alltid ända fram, så precis i dagarna har jag lagt till att hon ska fram till mig, runda mitt ena ben och hamna mellan benen innan hon får dra igen. Ska även få in nosduttarna som en kontaktövning ute. Hon dummar sig inte och typ försöker smita ifrån mig eller undvika, men återigen: Hon är envis, hon ser ingen anledning till att gå ända fram om inte jag ger henne en. Så det blir mycket kalla in, runda benet och så får hon ett varsågod direkt. För att få henne att förstå att inkallning inte leder till att det roliga tas bort.

Hon är SÅ duktig på att vara ensam, otroligt trygg och lugn! Både helt ensam och med de andra hundarna. På nätterna sover hon i sin bur för att hon och Flaxa inte ska börja busa tidigt på mornarna Hon går själv in i buren och tycker den är helt okej att ligga i.

Och rumsrenheten! Rumsrenheten! Herre guuuuuu vad skönt att det äntligen börjar släppa. Detta jävla rännande ut och in och ner och upp. Så himla skönt att hon kan hålla sig allt längre!

Världens finaste Flicka!