Denna natt har varit lite, lite lugnare för vår del. Flicka gör framsteg. Hon är lite mindre vinglig. Hon trillar nästan när vi går i trappan men det börjar bli bättre. Fler framsteg:
Tycker om sin bur igen.
Kan åka bil igen utan att försöka gnaga sig ur buren och skrika.
Börjar så smått komma ihåg vardagskommandon och sitt namn.
Det känns som att hon är på väg in i matchen igen så att säga. Härligt! Igår var vi nere en sväng vid Kairo och så fick de doppa sig. Det var ju så vansinnigt varmt och Flicka kräver aktivering för att inte självantända. Ett litet dopp kändes lagom. Hon tyckte det var jääääääätttesköööönt:
Det går bättre och bättre med de andra hundarna. Hon är fortfarande klumpig och ohyfsad men har i alla fall vett att gå undan när de säger åt henne.
Jag känner egentligen ingenting utan tar verkligen timme för timme. Jag är medveten om att hon kan få världens återfall när som helst. Så ja, självklart är jag försiktigt positiv men känner mig väldigt realistisk och ropar inget hej förrän jag är över bäcken…
Det blev lite träning ikväll med Kickan, Annelie och Anette. Härligt, båda tjejerna kändes jättepigga och alerta. Speciellt Ila utmärkte sig, Flaxa är ju alltid pigg Ila var helt galen och showade på klubben som en galning… Vi körde några övningar från Jenny Damms video ”Advanced handling”. Jag har haft filmen i flera år men inte riktigt haft ork att jobba igenom den. Efter att ha legat och gluttat på den i eftermiddags blev jag dock väldigt träningssugen! Jenny är verkligen en fantastiskt duktig handler och hundtränare. Se hennes filmer om ni har chansen!
Kickan provade att stolpa ut för första gången, det blev jättefin väg in i slalomet:
Anette och Helge var också jätteduktiga! Tyvärr fick jag inte med Annelie och Troya på någon film.
Jenny Morales var framme med kameran som en fullfjädrad paparazzi när det stod klart för Team Agilityshop att vi hade vunnit guldet. Kolla dessa sköna bilder! Jag har massor av fler bilder från SM, får pytsa ut dem lite då och då. Tack Jenny!!
Ungefär så kan man väl sammanfatta känslan av att ha hemma Flicka igen! Det är såklart fantastiskt, och jag är så himla glad över att hon fortfarande finns bland oss. Men jag ska säga er, att det är inte helt lätt att ha henne hemma! Hon är ju väldigt ”mycket hund” (uttjatat uttryck, jag vet) och det blir ännu tydligare nu när alla chips inte är i samma påse eller hur man ska uttrycka det (det lyser men ingen är hemma, hissen går inte ända upp und so weiter).
All vardagslydnad och ”sunt förnuft” är som borta. Hon är helt vild! Hon stjäl min mat från mina händer och från matbordet fast jag säger åt henne på SKARPEN, hon är bufflig som jag vet inte vad mot både mig och de andra hundarna, hon slänger sig fram och dricker ur toalettstolen så ivrigt att baktassarna nästan lättar från marken… hon lyssnar inte på sitt namn, eller på någonting egentligen… hon är helt enkelt rätt förvirrad. Hon känner inte riktigt igen folk, inte ens favoritgrannen Charlotte. Jo efter ett tag, men det tog ett par minuter innan poletten trillade ned. Men hon är väldigt glad och busig! Hon verkar inte lida av att det utifrån sett verkar som att hon tappat typ fyra månaders utveckling… jag hoppas ju såklart att detta är biverkning av medicinen, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon är verkligen helt tokig!
Det allra jobbigaste är dock hur Oskar och jag är på helspänn hela tiden. Fast jag ligger ned på kudden i sängen känner jag hur varje muskel är på helspänn. Jag tror att vi har vaknat 15-20 ggr i natt och satt oss upp i sängen och tittat mot buren och undrat om hon krampar. Varje ljud gör att man studsar till. Jag försöker prata logiskt med mig själv och säga till mig att jag kommer att märka om hon får ett anfall, det hjälper inte att jag är så här nervös. Men det spelar ingen roll, det är instinkter nu. Precis som jag fortfarande inte kan höra en golfklubba slå på en golfboll utan att få ångestkänslor. Rädslor är inte alltid logiska så att säga.
Jag antar att jag och Oskar kommer att vänja oss och lära oss leva med den ständiga rädslan för ett nytt anfall. Men Per berättade att han fortfarande nojar, trots att det snart gått tre månader sedan vår älskade Spot lämnade oss. Minsta ljud och han tror att det är ett krampanfall på gång. Under helgen när Flicka var borta, vaknade jag också flera gånger och trodde att någon av hundarna krampade.
Vi fick i alla fall in henne i buren igår kväll, jag tror att hon kände igen kvällsrutinerna så väl att hon inte fann någon anledning att protestera. Skönt!
När de hämtade Flicka åt mig idag blev jag smått förskräckt. Hon såg riktigt risig ut och hade svansen långt in mellan benen. Och inte visade hon minsta tillstymmelse till att känna igen mig inte…
Efter ett tag slutade hon dock att vingla runt i rummet och gick med på att sitta hos mig. Och när det gått en liten stund började hon noggrant hångla upp mig så grundligt och metodiskt som bara hon kan.
Hela vägen hem skrek hon förtvivlat och helt sjukt högt, totalt galet. Fick sätta in mina in ear-lurar för att inte trumhinnorna skulle sprängas.
Tror det är buren. Hon vägrar ligga i buren här hemma också, skriker som besatt. SÅ himla tråkigt för hon har verkligen älskat sin bur förut och trivts så fint i den. Hoppas det går att lösa…
Hundarna reagerade inget särskilt på henne. Tjejerna hälsade och gojsade glatt men Boris blir väldigt irriterad. Flicka beter sig som en fyllebult och går rätt in i honom och andra grejer… vi får se hur det utvecklas, men hittills har hon i alla fall vinglat iväg bort när Boris sagt åt henne.
Hon är som sagt väldigt vinglig, bakbenen far åt alla håll och kanter och hon är klumpig som en alkoholiserad elefantunge… men det är för jäkla gott att ha henne hemma igen! Å vad jag saknat den lilla skräpisen!!!! Hon känns glad och munter, hon försöker göra allt hon brukar göra och verkar inte allt för bekymrad över de fysiska begränsningarna om man säger så…
Usch vad jag är gråtmild. När jag skulle hämta ut Flickas ep-medicin sprang jag på Lisa Lindberg och sa ”Titta vad jag har med mig”, och tänkte fortsätta ”Hon får komma hem!” men då började jag grina Hahahaha tant börjar blir gammal och känslig…
Å herre gud, jag sitter här och grinar av GLÄDJE och LÄTTNAD för en gångs skull. Om en timme åker jag och hämtar hem Flicka!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Hon är groggy men veterinären jag pratade med nu var den som tog emot mig när vi kom in i fredags och hon bedömer att groggigheten är från medicinen.
Hallå fattar ni eller?!?!?!?!?!?!?!
JAG FÅR HÄMTA HEM HENNE!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tårarna bara sprutar!!!!!!!!!!!
Oavsett vad som händer efter detta så får jag pussa på hennes prickiga näsa om två timmar. Sedan får vi ta det därifrån. Men jag får hem henne!!!!!!!!!!!!!!!
Tack snälla alla som hållt era tummar och tår och tassar! Det hjälpte! Tack! Ni är BÄST!!!
Ringde Ultuna när jag hade dömt klart och frågade om jag kunde komma och hälsa på Flicka. De sa att jag fick komma men rekommenderade det inte då det kan bli uppslitande när jag sticker igen. Det har de ju rätt i. Så jag åkte hem.
Hon är flyttad från intensivvårdsavdelningen nu och har inte krampat sedan sist vi pratade.
Kategori: 
Ila var helt galen och showade på klubben som en galning… Vi körde några övningar från Jenny Damms video ”
Jag har massor av fler bilder från SM, får pytsa ut dem lite då och då. Tack Jenny!!
Hahahaha tant börjar blir gammal och känslig… 
Kommentarer