Om två timmar är det exakt en vecka sedan Flickas anfall. Hur mår hon? Bra! (vågar man skriva det? )

Den första, paralyserande chocken och skräcken har släppt hos mig och jag har sakta men säkert gått tillbaka till normalläge med lilla fröken Flick. Vissa försiktighetsåtgärder är tagna – jag lämnar henne aldrig ihop med de andra ensam, inte ens i bilen när jag kör. Då får hon åka i egen bur. Skulle hon få ett anfall får det inte finnas möjlighet att hon blir skadad av de andra eller skadar dem. Annars har vi kört på som vanligt, hon har varit med och busat på klubben, tränat lite och hängt med som vanligt.

Om hon får ett anfall till, åker vi in till veterinären och utreder henne. Gud förbjude.

Tack alla för att ni tänker på oss och bryr er om oss! Det betyder så himla mycket. Många har sagt ”Jag vet inte vad jag ska säga…” Och det hade inte jag heller vetat, men att ni säger något och kommer fram och pratar är guld värt för mig. Tack alla ni söta där ute! Ni är bäst, det vet ni va?!