Ungefär så kan man väl sammanfatta känslan av att ha hemma Flicka igen! Det är såklart fantastiskt, och jag är så himla glad över att hon fortfarande finns bland oss. Men jag ska säga er, att det är inte helt lätt att ha henne hemma! Hon är ju väldigt ”mycket hund” (uttjatat uttryck, jag vet) och det blir ännu tydligare nu när alla chips inte är i samma påse eller hur man ska uttrycka det (det lyser men ingen är hemma, hissen går inte ända upp und so weiter).

All vardagslydnad och ”sunt förnuft” är som borta. Hon är helt vild! Hon stjäl min mat från mina händer och från matbordet fast jag säger åt henne på SKARPEN, hon är bufflig som jag vet inte vad mot både mig och de andra hundarna, hon slänger sig fram och dricker ur toalettstolen så ivrigt att baktassarna nästan lättar från marken… hon lyssnar inte på sitt namn, eller på någonting egentligen… hon är helt enkelt rätt förvirrad. Hon känner inte riktigt igen folk, inte ens favoritgrannen Charlotte. Jo efter ett tag, men det tog ett par minuter innan poletten trillade ned. Men hon är väldigt glad och busig! Hon verkar inte lida av att det utifrån sett verkar som att hon tappat typ fyra månaders utveckling… jag hoppas ju såklart att detta är biverkning av medicinen, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon är verkligen helt tokig!

Det allra jobbigaste är dock hur Oskar och jag är på helspänn hela tiden. Fast jag ligger ned på kudden i sängen känner jag hur varje muskel är på helspänn. Jag tror att vi har vaknat 15-20 ggr i natt och satt oss upp i sängen och tittat mot buren och undrat om hon krampar. Varje ljud gör att man studsar till. Jag försöker prata logiskt med mig själv och säga till mig att jag kommer att märka om hon får ett anfall, det hjälper inte att jag är så här nervös. Men det spelar ingen roll, det är instinkter nu. Precis som jag fortfarande inte kan höra en golfklubba slå på en golfboll utan att få ångestkänslor. Rädslor är inte alltid logiska så att säga.

Jag antar att jag och Oskar kommer att vänja oss och lära oss leva med den ständiga rädslan för ett nytt anfall. Men Per berättade att han fortfarande nojar, trots att det snart gått tre månader sedan vår älskade Spot lämnade oss. Minsta ljud och han tror att det är ett krampanfall på gång. Under helgen när Flicka var borta, vaknade jag också flera gånger och trodde att någon av hundarna krampade.

Vi fick i alla fall in henne i buren igår kväll, jag tror att hon kände igen kvällsrutinerna så väl att hon inte fann någon anledning att protestera. Skönt!