Lögn, förbannad lögn och statistik

av Anna den 31 juli 2010 kl 22:22 Kommentarer (9)

Det här inlägget ska handla om tappade sugar och hur man kan motivera sig, trots allt.

När Ila bröt benet 1 juni 2008 drabbades jag av en bitterhet. Jag hade nämligen haft på känn att vi hade hennes bästa tävlingsår någonsin framför oss. Ila låg 9:a på Årets Agilityhund och sprang som aldrig förr. Jag vet ju hur man kan efterkonstruera och vrida på saker så jag har inte lagt ner så jättemycket energi på att utveckla den känslan.

Men så är det flera som nu säger till mig att de inte tycker att Ila kommit tillbaka efter benbrottet. Jo, envisas jag, det har hon väl… men samtidigt gnager en känsla hos mig: Att vi faktiskt missade hennes prime time… och nu är det för sent. Hon är nu över 7 år… när hon bröt benet var hon i den klassiska åldern 5 år, då de flesta agilityhundar brukar nå sin absoluta formtopp.

Jag roade mig med att kika på lite statistik. Och ska man försöka läsa något utav den så kan man konstatera att vi 2008 var på väg in i ett kanontävlingsår. Och come back-året är tydligt sämre gällande nollorna. Men i år ligger vi på 34% nollor hittills. Det är inte så mycket sämre än 2008. Fast på Årets Agilityhund kan vi bara stoltsera med en 22:a-plats…

2006
Ila: 46 starter (10 nollor / 22% nollor)

2007
Ila: 52 starter (18 nollor / 35 % nollor , 17 disk / 33% disk)

2008
Ila: 29 starter (11 nollor / 38 % nollor, 12 disk / 42% disk)
Kommentar: Ila bröt benet 1 juni

2009
Ila: 45 starter (13 nollor / 29% nollor, 19 disk / 42 % disk)

2010
Ila: 33 starter (11 nollor 34 % nollor, 16 disk / 48 % disk)

Jag kommer aldrig få tillbaka det där året. Jag kommer aldrig få veta hur långt Ila hade kunnat gå. Här står jag med en hund som tappat det lilla extra, som visserligen tycker att agility är skitkul men som inte har en sportmössa i konkurrensen längre… :pouty: Och som bara blir äldre och äldre… :sad: Bitter, sa Bull.

Största problemet ligger nog dock inte i statistiken ovan utan känslan. Jag har haft en svikande lust att köra Ila detta år. Det finns olika orsaker, som några av er vet har jag av olika orsaker inte 100% ork på grund av sjukdom. Det gör att jag inte riktigt orkar uppbåda den positiva attityd och peppande inställning som Ila behöver för att köra bra. När det varit riktigt illa med min ork har jag valt att inte köra alls istället för att köra ett dåligt lopp.

Ila är inte bussig för fem öre. Hon gör det hon ska om jag visar exakt vad hon ska göra. Hon tar aldrig över stafettpinnen och tar egna initiativ. Jag ska säga er att köra Ila är som att rida en riktigt lat och skänkeldöv ridskolehäst i en fyrkantig, tungsprungen paddock. Eller försöka göra skarpa svängar med en lastpråm på låg fart…

Och ja, självklart förstår jag att det mesta ligger i träningen jag gett henne. Men samtidigt har hon också en personlighet, en attityd, en inställning. Och den är rätt jobbig ibland.

Jag har funderat på att ge upp. Ta henne ur tävling, låta henne bli den där soffhunden hon gillar att vara. Men samtidigt: Hon älskar agility! Hon river och sliter i kantbanden inför start, skäller och försöker slita sig för att komma in på banan och tycker det är ROLIGT! Hade hon inte tyckt det hade ju saken varit självklar.

Vidare känner jag också på något knasigt sätt att jag är skyldig henne att köra på. Skyldig mig själv det. Hennes ihoplappade ben kostade närmare 60 000 kronor och ett år av slit, tårar och järnvilja hos mig. Ska jag ta henne ur tävling fast hon är fullt frisk och förmodligen har flera år kvar på banan?! För att jag tycker att hon springer lite långsamt? Verkar inte det lite bortskämt och korkat? :fundersam:

Nä. Jag ger fan inte upp ännu. Nu ska jag försöka maxa henne och se till att kvala till SM 2011. Vi är redan halvvägs:

Jag är fortfarande inte riktigt tillfreds med situationen, men sista dagen på Bergslagsveckan bestämde jag mig för att försöka skärpa ihop mig. Och för första gången på väldigt, väldigt länge var jag genuint glad när jag kom i mål med Ila, istället för mäkta irriterad som blivit standardkänslan nuförtiden. Hon kände att jag var glad och positiv och pinnade på mer än vanligt. Fasen att det ska vara så svårt att lura vissa hundar…

Men. Jag hatar att ge upp. :)

Kategori: Agility-jidder

Slitit med Jaakko och kontaktfält

av Anna den 30 juli 2010 kl 22:02 Kommentarer (9)

Slet en bra stund på klubben idag med Flaxa. Först körde vi kontaktfält och hon var skitduktig. Jag utmanade henne med olika placeringar av belöningen och mig själv. Hon jobbade på fint!!!! Sedan körde jag lite jaakosar och det gick bra till slut. Men det är fanemen finlir. Minsta fel och man är rökt. I alla fall på den kombinationen jag körde med ett hinder så nära som man kan ta. De största felen jag gör är att jag inte sticker tillräckligt tidigt. Utan hänger kvar och det trycker ju också ut henne och tar bort effekten av jaakkon.

Jag har varit lite slarvig med att filma A3-projektet men detta är fina framsteg jag visar ovan. Det har varit skitsvårt för Flaxa att ha belöningen bakom sig men hon jobbar på döbra här.

Den skarpsynte (nåja, normalsyn dårå) kan skönja en liten vit pudel som gör allt för att störa… :ninja:
Han påminner lite om Hacke Hackspett på julafton:

Kategori: A3-projekt kontaktfält, Film 2010-07, Kontaktfält, Träningsfilmer

Boris 11 år

av Anna den 29 juli 2010 kl 23:29 Kommentarer (6)

Älskade, älskade hund! 11 år!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och inga Chicken McNuggets som jag lovat lillgubben… han har nämligen varit dålig i magen hela dagen :sad: . Men! Vad har vi i skåpen om inte burkmaten Pepp åt när han var kass i magen? Och burkmat – det är kalas för Boris! Så han är ganska nöjd ändå tror jag! Så fort han är okej i magen igen blir det ett besök på McDonalds :wub:


”Hala fram nuggetsarna, kärringjävel!”

Boris is still going strong – igår höll han på att driva mig till vansinne genom att varje gång han blev lämnad i bilen, sitta och yla över hela Knivsta Brukshundklubb… den där jycken alltså… :hjarta: :exploderar:

Kategori: Borisfoton, Foton 2010-07

Seglinges Dee

av Anna den 29 juli 2010 kl 22:40 Kommentarer (4)

Fina, fina Dee. Träffade henne igår och det kändes okej. Hon är inte så lik Flicka i utseende och uttryck, men väldigt lik sin mamma :wub: Ja se bara bilden ovan, som jag stulit från matte utan att fråga. :tongue: Vi hånglade på rätt rejält (Dee och jag alltså), hon är urgo. Och vad duktig hennes matte Theresé är med henne!

Kategori: Flaxavalpar

Gjorda av socker?

av Anna den 29 juli 2010 kl 19:30 Kommentarer (1)

Oj vad det regnat idag. Pudlarnas krulliga päls bekänner verkligen färg i denna väta… :fniss: Är det inte sjukt att denna ras ställs ut helt rakfönade, och att vissa pudlar packas in från topp till tå för att inte få fukt i sin päls när de ska kissa under utställningsdagen (då blir den ju lockig)!? :dumihuvudet: I rasstandarden hittar man åtskilliga beskrivningar av pudelns päls: krusig, vågig, lockig… ingenstans att den ska vara spikrak som man visar på utställning… suck, suck…

Jaja här kommer lite sköna bilder på alla utom Ila, hon låg under täcket och tyckte att min idé om att fota dem kunde jag stoppa upp där solen inte lyser :whistle: .

Krullig Pepp!

Luddskallen Flaxa.

Boris får söta fläckar på nosryggen när det regnat :wub: .

Kategori: Borisfoton, Flaxafoton, Flaxas tunga, Foton 2010-07, Peppfoton

Pepp kombinerar två goda ting

av Anna den 29 juli 2010 kl 19:00 Kommentarer (4)

Pepp ÄLSKAR att sitta på och ligga i väskor. Vet inte hur många gånger jag hittat honom nedkrupen i en väska som står på golvet eller i tältet på tävlingar. Galet sött, vi har skämtat om att han kanske är en sådan där smuggelhund, uppvuxen i väska :gangsterskratt: . När jag packar ryggsäckar eller väskor nuförtiden, får jag se till att ha dem på bordet. Annars har jag en Pepp ivägen som ska ”hjälpa till”.

Efter att sova i väskor, är gnaga på mina foppatofflor ett stort nöje. I början var jag där jämt och bytte ut dem mot en leksak eller liknande. Men ganska snabbt insåg jag att hans ”bitteknik” skiljer sig lite mot vad Flicka höll på med. Där hon var som en flismaskin och strimlade det mesta, ligger Pepp mest och smuttar och suger. Det ser ut som han gnager, men inget händer… den skada som trots allt blir är nog snarare orsakad av fuktskador från att ha legat så länge i hans mun… :tongue: :fniss:

Så… jag låter ‘na ligga där på sin väska, och smutta på min foppatoffel. Som en Ferdinand under en korkek… :happy:

Kategori: Foton 2010-07, Peppfoton

Privatkurser i hällregn

av Anna den 29 juli 2010 kl 18:28 Kommentarer (1)

Idag höll jag två vitt skilda men mycket intressanta privatkurser på klubben. Den första var Sarah som behövde lite tips hur hon kunde stärka upp sin enögda sheltietjej Majas sug på tunnlar. Att arbeta med en hund som bara har 50% syn är lite speciellt, samtidigt som det märks förvånande lite trots allt! Vi fick upp lite sjävförtroende på den söta lilla damen och hon var så trött och nöjd efter kursen att hon somnade i mattes famn medan vi summerade lektionen! :wub: :fniss:

Den andra kursen var en kille, Patrik, som har en pinscher som han inte börjat träna i agility ännu. Men han har läst en hel del litteratur, bland annat Veronica Baches utmärkta bok. Och – han får låna en färdigtränad hund att köra med! Lite annorlunda förutsättningar för en kurs, men otroligt roligt! Vi gick igenom grundläggande handling och den fina hunden han fått låna visade sig vara både bra grundtränad, fartig och ärlig. När Patrik slarvade, rev hon som ett direkt kvitto. Nyttigt som sjutton! Vi hann jobba oss igenom framför-, bakom- och blindbyten och lite grundläggande tänk helt enkelt. Jätteskoj, det är sällan jag får säga åt mina elever att de springer för fort, men idag var en sådan dag! :tongue:

Regnet öste ner hela eftermiddagen och när vi var klara var hundarna rätt trötta på vädret men jag körde i alla fall ett par gungpass med Flaxa. Efter att ha plockat fram targeten trillade poletten ned och hon gjorde ett par kanongungor. Farten blir ju inte maxad när vi startar stillastående men att hon lämnar mig som står stilla och gör den så bra, är för mig en kvittens på att hon har en bra grundträning som vi kan backa tillbaka till. Så här såg det ut. Att jag blir glad och nöjd med henne kan ingen som har ljudet på datorn påslagen missa :whistle:

Pepp fick lekträna i regnet och tittade MYCKET intresserat när Flaxa drog igenom tunnlarna. Han var bra sugen på att hänga på men det blev inte så denna gång. För varje dag, blir jag mer nöjd med honom. Han är skitrolig, tokmysig och ball helt enkelt! :tummenupp:

Kategori: Film 2010-07, iPhonefoton, Kontaktfält, Mina kurser
 
  Older Entries »
bottombg