Jag är okej. Vi är okej. Jag är ledsen. Jag har gråten i halsen. Jag vill inte titta på bilder eller filmer på Flicka. Det kommer jag vilja senare, men inte just nu. Jag är så jävla glad över den tid jag fick med Flicka, över att Eva ville hjälpa mig ta en kull på Flaxa och allt omkring – parning, valpning, få sitta i timmar i valplådan och bara vara… självklart hade jag velat ha en annan utgång men sorgen får inte överskugga det fantastiska vi varit med om. Jag kommer aldrig glömma alla resor upp till Eva med pirrande magkänsla och blyfot på gaspedalen – att bara fort, fort, fort komma fram till Seglinge för att gosa valpar… eller när jag fick ta med mig lilla Flicka hem från Eva… det har varit helt otroligt på många sätt.

Jag vill minnas det. Jag vill minnas denna galna lilla roliga toksöta hund som hon var, allt hon lärt mig på denna relativt korta tid och vilken utmaning hon blev då hon inte alls visade sig likna någon av mina tidigare hundar. Jag vill minnas att jag faktiskt njöt, njöt, NJÖT av denna lilla hund. För det har jag gjort! Jag har tokälskat henne från första stund och inte sparat på något krut. Vi har haft det SKITKUL! Och hon var verkligen allt jag drömt om. Jag vet inte hur många gånger jag berättat för folk hur jävla ball hon var att träna med. Världens tryck, världens arbetsvilja, precis en sådan där tränings- och tävlingskompis man hoppas på, utan några förbehåll. Helt perfekt helt enkelt.

Det gör ont, det kommer att göra ont länge. Men jag vill inte, inte, inte gräva ned mig, ifrågasätta meningen med allt och så vidare. Jag tänker njuta i efterhand av dessa 8 månader. De räcker länge.