Det blir sällan som man tänkt sig – Pepp har flyttat!

Jag hoppas att det inte undgått NÅGON hur mycket jag tycker om lille Pepp. Därför är det tufft för mig att skriva och berätta för er att han antagligen inte kommer stanna hos mig. Men jag har alltid varit väldigt öppen i min blogg med vad som händer med hundarna och mig. Att inte berätta om detta skulle kännas väldigt konstigt – även om jag inser att alla inte kommer förstå mitt beslut. Jag tänkte i alla fall att jag skulle förklara hur jag tänker.

När började inse hur mycket jobb det skulle innebära att få Pepp att bli stark nog att köra agility på elitnivå hände något med mig. Alla motgångar inom hunderiet summerades liksom som ett berg och tryckte ned mig under isen. Under två veckor grät jag helt hejdlöst på varenda hundpromenad jag tog, och jag kunde inte riktigt förstå vad som var felet. Rehab har jag ju gjort förut med hundarna, och att ens fyrbenta kan bli skadade någon gång är ju något som man får räkna med. Det här var ju inte ens någon stor sak utan både sjukgymnast och veterinär hade tilltro till att jag skulle kunna få ordning på knäna utan operation.

Problemet var att jag redan innan detta uppdagades hade börjat tvivla på att Pepp och jag skulle utgöra ett dreamteam på banan. Jag vill verkligen trycka på att han är en SKITGULLIG och rar liten hund, och att jag älskar honom av hela mitt hjärta. Verkligen! Han är så jäkla fin, på alla sätt och vis. Jag knallar runt med honom på axeln här hemma och han sover tätt intill mig på nätterna. Han är den sötaste, raraste lilla hund man kan tänka sig. Den lydigaste och enklaste hund jag någonsin haft. Rolig, busig och fantastiskt gullig. Han får mig ofta att skratta högt med sina upptåg. Men… vi har inte riktigt, riktigt klaffat i träningen. :skakarhuvud: Han har en artig och försynt approach som inte passar mig som person. Jag har saknat den där galna motorn och viljan. Det där lilla extra. Pepp vill, han är jättefin och engagerad i träningen. Men… det räcker inte. Jag tror inte på oss. :pouty:

Så när hans hälsoproblem uppdagades rasade verkligen allt. Jag var ju tveksam redan innan, men hade försökt att se framåt och tänka på den utvecklingen han ändå gjorde. Trots att jag är förnuftig nog att förstå att livets jävligheter inte ska summeras för då kommer man aldrig orka sig igenom någonting, så var det precis det jag gjorde när jag fick klart för mig hur illa det var med honom.

Kampen att få Ila frisk efter benbrottet. Besvikelsen när hon aldrig riktigt kom tillbaka som den balla agilityhund hon var innan hon skadades. Bitterheten över att vi tappade ett helt år, det där året där hon hade sin formtopp.
Den enorma sorg, chock och besvikelse som Flaxas valpkull bar med sig. Min fantastiska, efterlängtade valp Flicka som jag satsade så mycket på för att få och sedan blev tvungen att ta bort i förtid. De två andra valparna i kullen som också försvann för tidigt. Sorgen, chocken. Maktlösheten inför mina stackars vänner som tagit valpar ur kullen och genomled samma smärta som jag. :sad:

Till slut insåg jag var skon klämde, varför jag grät hejdlöst varenda dag: Jag ville inte. Jag orkade inte. Det fanns ingen motivation, ingen ork, ingen energi att ta sig an den resa jag hade framför mig med Pepp. Sjukgymnasten och veterinären var jättegulliga och peppande och förstod nog inte riktigt varför jag inte tände till och tog mig an utmaningen utan bara grinade när jag var på Ultuna. Nattsvart.

Hade inte jag gått igenom det jag tvingats genomgå senaste åren kanske jag hade haft en annan ork. Det tar emot att ge upp. Men jag gör det nu. Pepp blir inte min nästa agilityhund.

Och visst kan han stanna hos mig. Han är ett glädjepiller i vardagen! Jag vill ha honom nära mig, gosa, bära på honom, kramas. Han är så otroligt rar och mysig, och lättsam. Men kommer ett liv som den ständiga åskådaren vara det roligaste detta jordeliv har att erbjuda Pepp? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att han kan ha så otroligt mycket roligare hos någon där han är nummer ett. Och det gör skitont! Ego-Anna vill ha honom hos mig, hela tiden. Pepp kom till mig i en sorglig tid, endast en vecka efter att Flicka försvunnit. Han fick mig att ta mig samman, se framåt, glädjas igen. Han satt som en liten gullunge i famnen och slickade mina tårar, kröp ihop hos mig och behövde mig, talade om för mig att jag fick sluta lipa och leka lite istället. Jag älskade honom från första stund. Han är ljuvlig.

Att säga att beslutet att prova ett annat hem är helt oegoistiskt vore en lögn. Till syvende och sist handlar det förstås om att jag inte kan ha hur många hundar som helst och att jag vill fortsätta med agilityn på en hög nivå. Alla agilityhundar blir sällskapshundar så småningom när pensionen inträder. Att Pepp skulle bli det redan nu känns inte rättvist, inte i den här familjen där allt kretsar kring träning, tävling och kurser. Aktiviteter han inte skulle få vara med på utan som mest vara frustrerad åskådare.

Varför testar jag inte och ser hur långt han kan komma/hålla? Han är liiiiten. Han ska hoppa hinder som är långt högre än han själv. Han har lösa knän och överrörliga höfter. Jag vill inte utsätta honom för det som ett liv som agilityhund skulle innebära. Det känns så jävla onödigt att pressa honom till max fysiskt. Dessutom när han inte har trycket som kommer krävas för att kunna konkurrera.

Jag har varit med och coachat många vänner igenom denna sorgliga, jobbiga process. Hundar som fått flytta till någon som de klickar med till hundra procent och passar ihop med på alla plan. Men ändå känner jag mig ensammast i världen när det väl kommer till mitt beslut, min hund, mitt liv.

Jag har frågat mig: Är agilityn så mycket värd att jag faktiskt vill genomgå detta? Och jag har kommit fram till svaret att ”Ja, det är den.” Pepp kommer inte sakna mig. Det är att tillskriva mig själv lite väl stort värde. Det är väldigt få hundar som mår dåligt av en omplacering. Det är värre för oss människor. Hundarna är glada, otrogna skitar (som Åhza brukar säga) som inte ägnar många tankar på gamla hussar eller mattar när de kommit till nya hemmet.

Familjen som Pepp är hos på prov är goda vänner till min familj och de är urgulliga! :wub: Han kommer att få det så roligt där, det är jag övertygad om. Det blir full fart, massa aktiviteter men inga prestationskrav. Han kommer få vara sig själv och vara övertygad om att han är världsbäst :wub: . Sjukgymnasten Kjerstin och jag har gjort upp en rehabplan för honom den närmsta tiden som de ska fortsätta jobba med. Kjerstin är övertygad om att om han bara får det här året på sig, kommer han att kunna hänga med på allt skoj nya familjen kommer att kunna erbjuda honom, även agility på lägre nivå. Jag har redan hört att det planeras joggingturer, kurser med äldsta dottern (12 år) och annat mysigt. Och mellanbarnet, sonen 9 år, har sytt en grytlapp till Pepp i syslöjden! :skutt: :fniss: Han är efterlängtad!!!

Det värsta med det här är den alltför välbekanta känslan av saknad. Jag har saknat, saknat och saknat senaste året. Jag vill inte sakna mer. Jag är trött på att sakna. Det gör så ont. Jag vill inte ha den känslan hos mig, i mitt liv. Men för att kunna ta mig över det här är det en fas som måste gå igenom. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag förbannar mig själv, mina beslut, min drivkraft. Men ändå – mitt i all smärta känns det rätt.

”Vad händer nu, skaffar du en annan unghund?” har flera frågat mig. Jag vet ärligt talat inte. Jag känner mig matt, tilltufsad, stukad. Trött. Två valpar på ett år har varit tufft. Två omgångar uppbyggda och brutalt grusade framtidsförhoppningar på kort tid. Jag har mina tre hundar här hemma som kräver sitt. Det  får vara så nu ett tag och så får vi se vad framtiden har i sitt sköte. Jag tänker inte rusa in i något nytt nu utan tar det som det kommer. Jag har ju en fulltecknad vår här med domarexamination, landslagsuttagningar och SM.

De positiva rapporterna från prövofamiljen duggar tätt! Förutom matte Åsa och husse Thomas så är det Annie, David och Ella som alla slåss om Pepps gunst… de är 12, 9 och 4 år gamla och är jättefina ungar. :skutt: De har fortsatt med rehabträningen och Pepp har redan hunnit vara med i stallet på ridlektion (och skött sig jättebra), varit ensam en stund (och fixat det toppenbra) och sovit gott under täcket med huvudet på armen på matte… Jag tror att han kommer få jätteroligt där, det blir full fart och mycket att pyssla med, precis som han vill ha det! Och han får så mycket kärlek, pussar och gooooos!!!!! :heart: :wub:

Nu hoppas jag att allt fortsätter gå bra med Lilleman. Tänk att man kan ha så motstridiga känslor samtidigt – både tårfylld saknad och glädje och stolthet över att han gör sådan succé i provfamiljen. Han tar dem med samma storm som han gjort med alla han träffat hittills… Jag tänker så här: Pepp flyttar inte från något, han flyttar till något.

You may also like...

43 Responses

  1. Ninnie skriver:

    Hur det än blir kan någon alltid hitta fel. Stå på dig och ta beslutet som känns bäst för dig. Min pudel Felix blev kung i ett nytt hus. Är fortfarande en korpulent herre som vandrar runt i grannhusen och får sig en gratiskaka. Jag tror inte han ägnar mig en tanke. Man kan älska en hund även om man inte bor ihop med den!

    • Anna skriver:

      Ninnie -> Vilket fint uttryck, och det stämmer verkligen! ”Man kan älska en hund även om man inte bor ihop med den.” :wub: Och ja, folk hittar alltid fel. Fick ju mig ett par åthutningar för några veckor sedan när några tyckte att jag hade klippt Pepp felaktigt liksom… :rackerut:

  2. Annika skriver:

    Du är modig och det här är ett så fint beslut. Han kommer att få det så roligt, och man ska följa både magen och hjärtat. You go! Och Lyckliga Pepp som fått en egen grytlapp!

    • Anna skriver:

      Jaaa! Grytlappen som David, 9, sytt i syslöjden till Pepp. Så jäkla hjärtegripande så man vill gråta! :-)

  3. Annika skriver:

    Och Pigge har fått ett sådant hem i Västerås – som jag aldrig själv kunnat ge honom. Att omplacera en hund är inte att ge upp den och sluta älska den – det är att erbjuda den något nytt.

  4. Mikaela skriver:

    Jag förstår hur du tänker, Anna. Det är starkt att kunna ta det beslutet, men om du följt magkänslan är det säkert också rätt. Det finns många bevis på att omplaceringar blivit riktigt lyckade. Det kan inte klicka mellan alla, och med den otur som du har i bagaget är det inte svårt att förstå ditt val.

    Kram

  5. Jenny skriver:

    Oj, vilket tufft beslut :cwy: Förstår att det känns riktigt jobbigt. Men ibland får man helt enkelt se till vad som blir bäst för alla. Styrkekramar till dig för ett modigt beslut!

    /Ett av dina fans

  6. mollespot skriver:

    Klart du gör rätt! Han kommer att få det bra- och ni får plats med en till agilityhund (kanske vallhund också… :) ) i flocken. Jobbigt med två valpar på ett år? Skojar du? Jag har ju också gjort den resan, och trots att det enda problemet med Mach just nu är min egen prestationsångest kring att kunna förvalta hans potential på ett vettigt sätt, känner jag att det kommer att dröja väldigt länge innan man ens kan börja bli lite sugen på en valp till!

    • Anna skriver:

      Ja, nästa blir garanterat inte en hund under året… Säger jag nu, men så känns det i alla fall.

  7. Emilie skriver:

    Fy vad hemskt men ändå skönt, på en och samma gång.
    Det är verkligen så svårt att ta beslutet att omplacera.
    Hoppas allt blir bättre snart! :)

    • Anna skriver:

      Tack, Emilie för din förståelse! Ja det är riktigt, att det är både en slags lättnad och sorg som infinner sig på samma gång.

  8. Emma skriver:

    hua, tårkar lite tårar här på andra sidan, jag förstår dig. Det känns för jävligt nästan som att man ger upp men så är det verkligen inte. Jag fick lämna tilbaka Winnie, jätetufft men vi fungerade inte ihop och hon behövde mer. Det känns väldigt jobbigt ett tag, men som du skriver är det bara vi människor som mår dåligt, hundarna lever i nuet och tar för sig av allt nytt. En massa bamse-kramar till dig, man ska alltid göra det som är bäst för sig och sin flock oavsett vad andra säger eller tycker! You go girl :tummenupp:

  9. Mia & Addi skriver:

    Har ju själv omplacerat en älskat hund så jag vet vilken fruktansvärd ångest det är och att det är oerhört svårt. Man måste våga tänka på vad som är bäst för hunden, inte egoistiskt tänka på sina egna känslor. Våga erkänna sitt misslyckande och inse att hunden kan få det bättre hos någon annan….(svårt!)
    Jag är övertygad om att hundar snabbt finner sig tillrätta i nya hem, de lever i nuet till skillnad från oss.
    Jag förstår att du som tävlingsmänniska vill ha ett tävlingsämne, och man har ju inte plats eller tid för flera hundar som inte håller måttet då. Kanske gick det lite fort när du köpte honom, i sorgen o chocken efter Flicka, men tror inte det är avgörande. Vi önskar Pepp lycka till hos sin nya familj och att du med tiden hittar din drömhund.Kramar från oss!

    • Anna skriver:

      Å… Spöket :wub:

      Det gick lite fort, men samtidigt var han ett sådant otroligt lyckopiller för mig då (och är fortfarande!). Jag behövde verkligen honom då, han kom in som en bekymmerlös liten buskille som sa åt mig att sluta gråta och börja busa istället… :storkram:

  10. Matilda skriver:

    Jag har ofta tänkt att nu får det räcka med elände för dig.Du har som fått din del.Tycker det är väldigt oegoistiskt av dig att ta det här beslutet! Förstår att det inte varit något lätt beslut. Gå på din magkänsla! Hoppas det blir det bästa för er båda
    kram

    • Anna skriver:

      Ja, jag har tänkt det samma. Att nu borde det väl vara slut, kan jag inte bara få njuta lite nu….? Men tyvärr är ju inte livet ett mattetal som går jämnt ut på slutet…

  11. Eva skriver:

    Jag förstår din frustration precis, har gjort samma resa själv och det skär i hjärtat men blir en feelgood för alla inblandade.
    Ninnies citat är underbart! ”Man kan älska en hund även om man inte bor ihop med den!” Stämmer på pricken :hjarta:
    Många kramar till dig Anna!

  12. Tomas skriver:

    Det här hade jag missat, tungt…
    Bra skrivet.

  13. Åsa o Lovis skriver:

    Säger som Helene :kompisar:

  14. Hedvig skriver:

    Jag har ju också placerat om en hund och det är det bästa beslutet jag tagit för hennes del, nu får hon vara den prinsessa hon är fullt ut. Det är osjälviskt att vilja ge sin hund det bästa liv den kan få!

    Jag känner med dig, det har verkligen varit en helvetisk tid för dig.
    Många kramar!

  15. Angela skriver:

    Jag är så obeskrivligt glad över våra ruskigt kloka barn som tar så svåra beslut och gör något bra av dem! :hjarta:

  16. maria d skriver:

    Starkt beslut av dig Anna och modigt att våga gå på magkänslan! Du och Flaxa kommer att gå långt och när du samlat på dig energi igen så kommer längtan efter en liten valp igen att infinna sig. Och NU är det nog med elände hos Anna Müller!!!
    Kramar!

  17. Frida skriver:

    Trist, verkligen trist men i längden det bästa! Kan tipsa om att jag har tollarvalpar eller måste det vara svartvitt ;-)

  18. Emma & Zappa skriver:

    Starkt & klokt beslut, tycker jag. Styrkekramar till dig! :kompisar:

  19. Theresé skriver:

    Vilket starkt beslut Anna! När jag omplacerade Zilla var det den värsta dagen i mitt liv… Men nu i efterhand är det de bästa beslut jag någonsin tagit. Hon älskar sin nya matte och Zilla får nu den uppmärksamhet hon behöver. Hon är verkligen prinsessan i sitt hem, precis som det ska vara.

    Du har verkligen haft ett riktigt tufft hundår.. Kan inte ens föreställa mig alla känslor. Nu får det vara nog! Jag hoppas du kommer få ett fantastiskt år och att du o Flaxa kommer få glänsa på banorna.

    KRAMAR från oss

    PS: Räkan finns att hångla upp ibland också om dina egna inte ställer upp ;)

  20. Har förståelse för ditt beslut! Han får det bättre hos någon som har ambitoner som passar hans person och fysik bättre! Bra sammanfattat i slutet- du sviker honom inte utan erbjuder honom något!

  21. Anna & vättarna skriver:

    Allt elände som du har haft, både Ilas olycka, den extrema oturen med Flaxas fina valpar och nu dessutom Pepps ledproblem är inget man önskar någon! Förstår ditt beslut och tycker du gör helt rätt. Det låter ju som att han kommer få det toppen i sin nya familj! Och vad gäller att hitta en ny stjärna är det nog klokt att låta det ta tid. Helt plötsligt så finns den säkert där, mitt framför näsan på dig. kramar

  22. Kerstin, Laerke & Onni skriver:

    Åh, Anna. Du har verkligen haft det tufft. Att omplacera är ett jättetufft beslut för den som ska fatta det, men för hunden kan det bli precis hur bra som helst!

  23. Carina skriver:

    Jag tycker du är jätte stark som fattat detta beslut, att våga släppa taget om någon man älskar för dennes bästa.

  24. Anna m Flynn skriver:

    Du, jag blir imponerad. Både av hur klokt du resonerar & hur öppet du skriver om allt. I min bok är det ett bevis på att man verkligen älskar sin hund & det har lyst igenom att du har den starka känslan för honom under alla inlägg jag sett om Pepp, hela tiden! Så om någon utomstående har synpunkter, bara stäng öronen & gå vidare! Lycka till nu med hundarna framöver!

  25. Anneli skriver:

    Jag önskar jag har samma styrka att vara osjälvisk om det någon gång skulle behövas.
    Pepps nya hem låter härligt, så många människor att bli älskad av, och t.o.m. en egen grytlapp.. Låter som om han varit efterlängtad. :wub:

    Kram!

  26. Anja o flock skriver:

    Ja shit du har ju fått så många kommentyarer redan… men… JAG FÖRSTÅR JAG FÖRSTÅR JAG FÖRSTÅR!!!

  27. Sofia skriver:

    Jag känner så väl igen mig i dina tankar och i ditt beslut. Jag har varit PRCEIS där, och det vet du! Du vet precis som jag att du har gjort ett bra beslut och Pepp kommer ha det så bra!

    Många styrkekramar till dig Anna!

  28. Sarah skriver:

    Du har tagit helt rätt beslut Anna. Härligt att höra att han fått en sån fin ny familj!kram

  29. Anna, Ace & Jay skriver:

    Mycket bra skrivet! Förstår hur du tänker och tycker du tagit helt rätt beslut! :kompisar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

                                                                                                                                                                       

:utmedhunden: :trott: :morgon: :gaspar: :sleeping: :natti: :sova: :blink: :blush: :blyg: :cwy: :dizzy: :ermm: :unsure: :rolleyeskeptisk: :fundersam: :rolleyesglad: :rolleyesklassisk: :wassat: :getlost: :pouty: :sad: :ledsen: :skakarhuvud: :skeptisk: :sarkastisk: :chock: :sick: :sjuk: :grimasch: :biggrin: :happy: :lol: :party: :anneliesdans: :anneliestarta: :travolta: :pompoms: :kaffe: :paragrafryttare: :simons: :simonskopp: :ninja: :clown: :pinch: :sideways: :silly: :jatteglad: :D :skrattrull: :fniss: :gladnickar: :smile: :tongue: :magnusmallgroda: :w00t: :galen: :ogonbryn: :whistle: :angel: :nerd: :gangsterskratt: :citat: :rackerut: ;-) :buga: :tummenupp: :arg: :skjuta: :exploderar: :angry: :dumihuvudet: :devil: :devil2: :skitarg: :heart: :storkram: :hjarta: :pusspakind: :skutt: :kompisar: :wub: :barit: :batty: