Vi lever! En liten rapport kommer här…

Vi har det så gott, men har inte haft tid att blogga riktigt den senaste tiden! Två av Kittys och mina tre kurser har börjat och det är full fart raka rör! Livet med en snart 5-månaders valp är alldeles underbart men också slitigt emellanåt. Men jag börjar verkligen känna att det är lättare på många plan nu än för någon månad sedan! Den biten som jag tycker är allra tråkigast, rumsrenheten, börjar fungera allt bättre nu. Ja jag vågar nog till och med säga att vi tagit ett jättekliv i utvecklingen. Skönt!

Annars är det så många vardagsgrejer som faller på plats och bara fungerar så extremt bra nu, och jag upplever Kitty som en väldigt samarbetsvillig hund. Vår kommunikation blir allt bättre och går mer och mer åt finlir än stora bokstäver. Så skön känsla! Hon är väldigt rolig och fräsig, jag garvar mycket åt henne om dagarna… Hon har skinn på näsan men blir är inte blockerad på något sätt utan har hjärnan påkopplad hela tiden, även när vi är i en hög intensitet. Det tycker jag är helt underbart!!!

Träningsmässigt ägnar vi oss allra mest åt vardagens men även träningsvärldens verktygslådor. Har så smått börjat träna framför henne med andra hundar och sådär. Det spritter i de små benen när Flaxa och jag kör agility framför näsan på henne men hon har en fantastisk slutledningsförmåga. Hon begriper väldigt fort vad hon tjänar på och vad som inte ger utdelning. Hon känns verkligen som en klipsk liten tjej! I slutet av träningspasset i torsdags så körde jag och Flaxa slalom två meter framför henne och hon låg okopplad och tittade utan att resa sig och fuska…. Cool!

Det går jättefint med komma tillbaka med leksaken-träningen! Det är speciellt roligt att se de delar som vi haft svårt för utvecklas åt rätt håll. Vår lekträning har gett kanonresultat och även om vissa bitar kan bli ännu bättre så känns det skoj att få uppleva framstegen.

Som ni förstår så tycker jag väldigt mycket om lilla Kitty och känner stor tilltro inför vår gemensamma framtid. Hon är en väldigt skojg kamrat att ha med sig i livet!

Övriga i flocken mår finfint. Boris bortavistelse hos mamma och pappa i två veckor i somras gjorde flocklivet gott. Innan var han och Kitty väldigt tjafsiga med varandra – det gapades och morrades och smågnetades mest hela tiden. Sedan Boris kom hem har de varit jättefina med varandra! Tror att Kitty hann mogna en hel del på de två veckorna och nu är de hur coola som helst med varandra.

Ila är som vanligt go och glad och nöjd med livet om det bara innehåller mat, bus i skogen och mycket sova i soffan…

I morgon gör Flaxa och jag comeback på tävlingsbanan efter ett kvartals frånvaro. Jag känner mig galet ringrostig kan jag lova! Jag har tränat lite grand men väldigt sparsamt. Vi får se hur lång tid det tar innan vi har joggat igång oss igen. Och så får vi hoppas att tån håller fint.