Boris på visslan och Kitty i hundhallen

Boris och jag har hittat en ny inkallning. Han hör mig inte när jag ropar men faktum är att han uppfattar de höga signalerna som kommer från en visselpipa på upp till i alla fall 30 meters avstånd! Roooligt, nu kan killen springa lite lös i alla fall! På det avståndet som är på filmen hade jag kunnat skrika mig blå, han hade ändå inte hört mig.

I går var Åhza, Helene och jag och tränade i hundhallen Perfekta tassar som byggts i Knivsta. Förutom att det var kallare än vad trodde och att det inte fanns någon balans så var det himla najs! Kitty blev hemskans i gasen och självkontrollen var många gånger som bortblåst. Hon tjuvstartade några gånger (inte på filmen, jag säger ”kör” medan jag går, men på andra filmen ser man att hon flyttar två tassar – inte bra) och hon testade lite vad man får och inte får göra. Nyttigt och nödvändig träning, och hon förstår snabbt vad som lönar sig och vad som inte gör det! Vi sprang mellan hinderstöd igen, testade både att springa raksträcka och svänga efter hinder två. Båda gånger med externbelöning efter tredje hindret (som hon inte fick när vi svängde utan då får hon den jag har i handen).

Hon fick även testa platta tunneln med Helenes hjälp och det tog inte mer än två, tre repetitioner innan hon sprang själv med nedlagt släp. Hade gärna tränat balansen men som sagt den fanns inte.

Hallar och ridhus i all ära – jag längtar som vanligt tills jag kan knalla till klubben och träna precis när jag vill.