Jag har legat halvt om halvt nedbäddad i ett par dagar. En riktig rackarbajsarförkylning. Och vid min sida, en otippad sjuksängssupporter: Kitty. Hon har goat ned sig bredvid mig, lagt sig tätt intill och gärna placerat sin nos i mitt ansikte. Så himla mysigt, att jag ryser av välbehag! Det är alltid så härligt när de spralliga småungarna tar sig tid att ta hand om sin gamla tant-matte. Hon har till och med velat ligga under täcket.

”Fast nu gör vi något kul, va?”

I dag hade jag tid i Perfekta tassar-hallen i Långhundra. Egentligen var jag inte alls stark nog för att träna agility men det är bara två veckor kvar till Flaxa ska tävla. Och träningstillfällena är få nu, så jag pallrade mig dit. Eva hängde på och hade en idé om att vi skulle träna dubbel- och trippelpushar. Så det gjorde vi. Oj vad vi slet, både Eva och jag. Jag känner mig inte alls i fas men Flaxa gjorde ett jättefint jobb. Hon gör som jag visar liksom, punkt. Tillkortakommandena är helt och hållet mina. I dag hoppade hon largehinder för första gången på fyra månader. Hon kändes stark och smidig.

Tog ett roligt foto i hallen, på temat push:

Kitty fick träna ett par minuter på slutet av passet. Hon fick testa att göra target på a-hindret, cirka 1 meter från marken, och så lekte vi lite med däcket igen samt handlade lite mellan hinderstöd. Gillade hennes självkontroll i dag, hon stod fastmurad i marken i starterna och gick inte att lura med varken rörelser eller konstiga ljud. Duktig kicka!