De här regniga dagarna har tanterna hållit sig i den delen av hagen som ger regnskydd. Av cirka 5-6 hektar är i alla fall hälften skog, och bitvis riktigt snårig sådan. Jag har ju tyvärr ingen hund som jag kan skicka på dolda hämt, så det är bara att vackert traska runt och leta…  Det är i alla fall riktigt kul att kolla på Flaxa, för hon hittar dem och hon markerar tydligt var de är och när vi närmar oss. Men det tar sin lilla tid, de senaste dagarna har det tagit mellan 15-20 minuter… haha! Bra uppvärmning för oss båda!  Och tro inte att de alltid är på samma ställe, nä då. De senaste tre dagarna har vi hittat dem på helt olika platser. 

Den grå tanten till höger, med vita näsan. Gud vad jag tycker om henne, hon är så ruskigt fin! Och social, är alltid den som kommer fram och ska ”hälsa”.

I dag var Flaxa riktigt fin och vi kunde lugnt och trevligt hämta tanterna och traska ut på fältet för lite träning. Hon har så lätt falla tillbaka i sina rally-kalle-tendenser och det är liksom inget kul. I dag när fåren lugnt och kontrollerat skrittade hela vägen så kändes det så himla bra! Då vill jag hojta ”DU ÄR SÅ DUKTIG” men då börjar hon ju springa… 

Idag fick vi till en delning, nej till och med två! Jag har försökt innan men inte fått till snitsen riktigt. Säkert har det också att göra massor med att tanterna kände att Flaxa var på artigt humör idag. Det är väldigt fascinerande att se hur snabbt de slappnar av när det kommer in en hund som beter sig trevligt. 

Kitty då? Med henne jobbar jag på med attityd, inställning, samarbete. I dag var första gången vid nya hagen som hon fick sitta i bilen utan att jag täckte för hennes utsikt över hagen. Hon har ju gått bananas när hon sett mig valla med Flaxa, ja jag har knappt kunnat lämna henne i bilen med förtäckt mot hagen. Men nu senaste dagarna så har hon skött sig så bra utan synintrycket så jag lät henne få kolla på när jag hämtade dem.

För att komma åt henne både med beröm och skäll, så har jag en extra iPhone liggandes i bilen inkopplad till en högtalare (den där iLuv-högtalaren jag köpte för bordetträningen förra året) . Den ringer jag upp innan jag lämnar henne. Sedan har jag på ”Ljud av” på min telefon så att hon bara hör mig om jag aktivt sätter på ljudet. Men jag hör ju henne hela tiden. Och kan både berömma och banna henne. Otroligt effektivt! I dag ylade hon lite när vi gick iväg på fårletning men lade av efter ett par bannor. Sedan kunde jag berömma henne jättemycket för att hon var tyst, och inte ens när vi kom med fåren så lät hon. Duktig kicka! Det är bara att jobba vidare med det här, jag vägrar ha en hund som gapar i bilen medan jag vallar med den andra.

Jag har ju använt det här ”systemet” med att ha en telefon liggandes hemma mycket i min ensamhetsträning av mina hundar. Kan verkligen rekommenderas. De flesta abonnemang har ju ngn slags ”ring gratis till den och den operatören”. Som ni vet är ju tajming A och O i all hundträning, och att kunna ryta åt den gnällande / ylande / skällande hunden precis när den dummar sig är oslagbart. De brukar bli rätt paffa… 

Hade besök av Sven Sognevik i veckan som kikade lite på hur jag tränar med Kitty, och jag visade var det tar stopp någonstans och träningen ballar ur. Han gav mig lite råd och tips och ett par konkreta sätt vi kan träna på nu. Det kändes väldigt bra att få hjälp på plats, med de förutsättningar vi har nu. Vi har ju ingen 25:a, inget staket att valla mot etc. Men träna vill jag ju ändå! Även om det bara är på småsaker. Så nu tränar vi att gå runt i hagen, röra oss runt fåren. Stanna och walk on, inkallningar. Hon har faktiskt lärt sig walk on nu, men jag är inte säker på att hon greppar att det är rakt på, inte flanka. Hon reser sig i alla fall och börjar gå mot dem när jag säger det.  Vi går ett par varv i fållan i koppel. Kitty är inte mogen för något annat ännu. Hon kan knappt ligga och titta på fåren på fem meters avstånd utan att balla ur. Så vi har liiiiite att jobba med. Hennes attitydförändring sedan vi fick tillgång till fåren för fyra veckor sedan, är dock enorm! 

Jag är fascinerad över hur mjuka och situationsanpassade de engelska kommandona är. De fungerar liksom av sig själv. Flaxa är helt klockren på walk on nu, jag hade ju bara smackningar på henne förut. Det går att säga det så mjukt, att man liksom verkligen kan förmedla rörelsen man vill ha. Det är svårare att säga ”Fram” på ett mjukt sätt. Jag försöker få in away och come bye i skallen men i mitt huvud så är away vänster… jag får träna vidare i huvudet innan jag börjar använda det på hundstackarna…

Flaxa skitnöjd med en avdelad tredjedel av fårdamerna.

Får i rad.