Vi kan träna!

Det är knappt att jag vågar skriva detta i rädsla för att jinxa det… men faktum är att jag här på senhösten smugit igång och börjat träna Kitty själv på fåren. I juli tog jag ju beslutet att inte träna henne på ett tag själv eftersom det enda som hände var att hon blev mer och mer uppvarvad, körde över mig och gjorde allt fler dumheter. Det var då jag började åka till Lena Brundin som ju, som ni vet, sedan dess hjälpt mig och coachat Kitty i vallningen. Jag har inte kunnat ta vid där Lena och Kitty är, men jag har börjat göra småsaker i hagen med henne.

Redan efter första passet, i mitten av november, kände jag att något förändrats under de fyra månader (eller egentligen ännu längre, tror jag slutade träna Kitty redan i mitten av juni…) jag stått åskådare… Istället för att gå sämre och sämre, bli mer och mer uppskruvat, så började vi göra små framsteg. Nästa pass gick lite bättre än gången innan och så vidare. Ja, helt enkelt så som träning ska gå till… ett par steg fram, något bak men i alla fall inte skena baklänges som vi gjort förut…  Sedan dess har vi hunnit med runt tiotalet pass. Några riktigt fina, ett par hemska där jag haft gråten i halsen och velat ge upp den här jävla skitsysselsättningen för alltid …  :whistle:

Men det känns faktiskt lite hoppfullt och fantastiskt roligt – att kunna göra någonting hos fåren med henne. Om det är något jag inte har nu så är det bråttom. Jag försöker att jobba sakta, sakta – men målmedvetet. Vi får se var det slutar… så snart Kitty är helt igång med sin armbåge ska jag försöka lura hit Lena så att de får träna lite tillsammans och coacha Kitty och mig vidare.

Mina träningsfår är i alla fall supertrevliga… ärtigt gäng med huvudena med sig utan att vara varken tråkiga eller för springiga. Har tränat Flaxa lite senaste tiden på dem och det är  verkligen kul!  :biggrin: Jag håller på och öppna upp huvudet på henne lite, hon vill ju bara hämta, hämta… och tycker att jag har hål i huvudet när jag ber henne om andra saker. Så vi gör ”heltossiga” saker  för att hon ska sluta ha så förutfattade meningar om vad vi ska göra. Det är roligt att vara till nytta på gården och göra riktiga jobb, men bara sådan fårhantering upplever  jag gör att hon blir lite väl självgod när vi ska momentträna… jag kanske tänker fel och är lite lat i våra praktiska jobb, hon gör ju alltid rätt där så jag behöver inte säga mycket…

Oavsett är det helt fantastiskt att ha en egen liten träningsgrupp att pyssla om och kunna gå och puffa på närhelst andan faller på…

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Visst e de härligt när det ”lossnar” o träningen går framåt, man kan ju bli lycklig för mindre :jatteglad: :pompoms:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *