Projekt Knaskatt – nu kör vi!

Senaste två veckorna har jag arbetat aktivt med vissa delar hos Kitty som inte fungerat så bra och som jag av flera anledningar låtit bli att jobba med fram tills nu. I samråd med uppfödarna Robert och Grainne, som har ägnat många timmar åt att diskutera och älta våra bekymmer och är väldigt stöttande, har jag kommit fram till en handlingsplan!

Jag kallar det Projekt Knaskatt. Välkommen till världshistoriens längsta blogginlägg.

För att nämna några anledningar till jag inte tagit tag i detta förrän nu:

  • Problemet har inte varit så stort förut utan sakta eskalerat
  • Jag har gjort halvdana försök innan, men misslyckats och gett upp.
  • Jag har inte tänkt på att det som inte fungerar kan vara nödvändiga pusselbitar i ett större, ickefungerande, pussel.
  • Jag har inte vetat hur jag ska gå till väga.

Anledningen till att jag för två veckor sedan på stående fot bestämde mig för att något måste ske, var en extra obehaglig fajt mellan hundarna här hemma. ”Extra obehaglig” undrar ni, ja: Kitty flyger faktiskt på de andra hundarna titt som tätt, så det är inte något ovanligt … För en tid sedan bestämde jag mig för att skriva ned när Kitty slogs med någon i flocken och vad som kan ha triggat igång det. Jag ville få kontroll över vad för slags situation vi befinner oss i och samla in fakta är ett steg på vägen till att få någon slags översikt.

Sedan jag började notera detta i januari kan jag konstatera att Kitty varit i fajt med någon i flocken mellan en och två gånger i veckan, nästan uteslutande Flaxa men även Boris och Ila. Triggersituationerna är en förhöjd stressnivå, till exempel att jag ska göra i ordning mig för att vi ska ut till fåren, iväg och träna eller helt enkelt bara ta en promenad. Någon gång har det varit ett efter ett vallpass och någon gång ett klassiskt resursförsvarsgräl om någon boll som råkat trilla ur en träningsväska. Det är Kitty som flyger på den andra hunden, till synes utan eller med väldigt kort förvarning, och fajten upphör aldrig själv utan jag får fysiskt sära på dem för att de ska sluta. Skadorna har varit relativt små, något jack i ett öra eller ett hål i huden. Alltid på den andra hunden, Kitty har inte blivit skadad en enda gång.

Varför slåss Kitty?

Ja, det är den frågan som jag försökt att gå till botten med. Min analys är att hon inte har problem med andra hundar. Hon fungerar tvärtom fint med de flesta hundar, unga som gamla, som hon träffar. Däremot har hon problem att hantera sin stress. När hon inte klarar av det slår det slint, och då agerar hon ut genom att tugga sig fast i det fyrbenta som finns i närheten.

När och varför blir Kitty stressad?

När: Ofta och snabbt. Nerverna ligger utanpå och hon går högt upp i stress mycket lätt.
Varför: För att hon inte har verktyg att hantera situationen som uppstår. Hon har inte en tydlig uppgift eller vet vad som förväntas av henne.

Hur ska jag få Kitty att sluta hoppa på de andra hundarna?
Så här fungerar Kitty: De situationer i livet (vardag som träning/tävling) som hon ska kunna, måste jag lära henne. Jag behöver tala om vad som rätt. När hon får välja själv, blir det ofta ”fel”. I frustrationen och stressen reagerar hon framförallt med antingen flykt eller attack.

Exempel på situationer och hur Kitty reagerar:
1.
Vi ligger i soffan och kollar på teve om kvällarna. Alla är lugna, avslappnade. Vi småpratar, Oskar och jag.
Kitty: Flyr ur situationen och lägger sig så långt bort från oss om är möjligt. Kommer ibland om vi ropar, men klarar inte att sitta mer än några sekunder hos oss innan hon flyr igen. Hon ligger aldrig någonsin hos oss eller är runt oss i vardagen. Oftast ligger hon i ett rum på övervåningen.

2.
Oskar ringer mig eller jag ringer honom.
Kitty: Flyr när hon hör ringsignaler eller att vi pratar med varandra. Reagerar endast på Oskars samtal på detta sätt. Kan dra hundratals meter ifrån mig om vi är utomhus och blir okontaktbar.

3.
Matdags för hundarna
Kitty: Måste vara instängd i ett eget rum med mig eller Oskar. Ingen av de andra hundarna får synas eller höras, och skulle Oskar och jag råka prata med varandra så kommer hon inte att äta alls den måltiden. Då går hon iväg och kurar ihop sig i ett hörne och vill inte äta mer.

4.
Kitty är i trädgården med de andra hundarna och det är dags att komma in
Kitty: Om Oskar är hemma så kommer inte Kitty i ungefär 80% av fallen. Hon kan vara på väg till mig men vänder och blir låg, flyr i lågt tempo upp i ett hörn av trädgården och går inte att kalla in. I bland kan jag lyckas lura in henne med en boll men oftast väljer hon ändå att ligga kvar.Går jag och kopplar upp henne och försöker dra in henne sätter hon tassarna i marken och rör sig inte. Jag får bära in henne i famnen.
Om Oskar inte är hemma, kommer hon som en pil och har inga problem att komma in.

5. Vi ska göra något, tex ta en promenad eller gå och vattna fåren. Förväntan finns hos alla hundarna.
Kitty: Springer runt runt i cirklar, gäspar högt, gnäller. Agerar vaktande på de andra hundarna och kan flyga på random hund för att den också är i hallen/toaletten eller var vi nu är.

Det här är bara några exempel …

Jag tror att …
… Kitty måste lära sig att det är trevligt att umgås med flocken.
… Kitty måste lära sig att inget obehagligt händer för att husse och matte pratar i telefon.
… Kitty måste lära sig att hantera sin förväntan/stress och rikta energin på att utföra en uppgift ett tag tills hon slutat att agera ut den på de andra hundarna.

Med mera …

Hur arbetar jag nu?

Allt kokar faktiskt ned till en enda åtgärd: Öka tåligheten i umgänget med de andra hundarna och oss.

Jag kan inte korrigera henne (positiv bestraffning) när hon känner obehag, är stressad, uppe i varv. I bästa fall leder det till att det rinner av henne som vatten på en gås (vallningen t.ex), i värsta fall att jag triggar henne (i hallen när alla är ivriga at komma ut) eller bekräftar att det hon reagerat på ÄR otäckt (skäller på henne när hon drar iväg från mig för att Oskar ringer).

Ska jag lära Kitty något, måste jag få chans att utöva positiv förstärkning, det vill säga berömma och belöna det som är rätt, det jag vill ha mer utav. Det svarar hon URBRA på. Allt jag lärt henne den vägen är hon världsbäst på.

Så här har vi jobbat hittills:


Soffträningen
Kväll 1: Stänger av med kompostgaller så att Kitty är i halva vardagsrummet med oss, men avskilt från oss. Hon har liggplats där och kan titta på oss men behöver inte interagera med oss. Hon kan inte göra annat än rätt och jag berömmer henne massor, massor, massor. Kommer in och sätter mig hos henne ibland och myser, sedan går jag ut till soffan igen.

Kväll 2: Samma procedur. Kitty börjar komma fram till gallret och svansa lite, verkar lite sällskapssjuk. Jag kommer in och gosar med henne.


Kväll 3: Samma procedur. Kitty visar tydligt att hon vill umgås och jag släpper ut henne en stund i taget så att hon får ligga i soffan med oss. Hon ligger, avslappnad, rekordlånga TIO minuter :wub: i soffan innan hon börjar röra på sig. När hon rör på sig pillar jag in henne bakom gallret igen.


Kväll 4: Flyttar ut gallret så att vi alla är instängda ihop i hela vardagsrummet. Kitty väljer att komma och lägga sig hos oss i soffan då och då. Hon får massor av beröm när hon är hos oss, talar om för henne att hon är världsbäst. Vi pratar inte med varandra utan håller klaffen när hon väljer att ligga hos oss. Vi slår rekord igen, femton minuters slapperi i soffan i rad.

Kväll 5: Samma procedur som kväll 4. Ligger längre och längre hos oss. Blir dock orolig när vi pratar med varandra så jag börjar berömma det. Säger ”Nu pratar jag med dig Oskar!” och sedan tokberömmer Kitty som tittar upp och läser av situationen. Fortsätter belasta henne och berömma, berömma, berömma. De andra hundarna får röra sig i soffan utan att hon blir stel och jag berömmer massor.

Kväll 6-10: Fortsätter belasta och berömma. Vi pratar lite, jag rör lite på mig etc. Berömmer och berömmer.

Kväll 11: Kitty ligger i 60 minuter i rad i soffan och sover, och är avslappnad och tillfreds. Vi får prata med varandra utan att hon flyr eller blir orolig. Vi har ställt fram en bur i vardagsrummet som vi kan stänga in henne i när situationer blir lite uppskruvade, t.ex om vi får besök. Målet är att skapa en trygg plats (liknande rummet på ovanvåningen) som hon kan gå till när det blir jobbigt, men som inte innebär att hon flyr långt bort ifrån oss. Hon väljer att gå in i buren ibland och vila och får förstås massor av beröm då.

To be continued …

Analys: Fantastiskt resultat på så kort tid. Jag har tränat på ett liknande sett en gång när hon var yngre, och det slutade med katastrof med en överstressad Kitty med stressmjäll och ångest. Jag trodde att loppet var kört och är väldigt nöjd med utvecklingen. Nu avgränsar vi så mycket vi kan så att Kitty inte kan fly ifrån oss utan vara med oss i närheten. Hon klarar av det fint och finner sig i situationen. Ibland är det jobbigare, som precis när Oskar kommer hem från jobbet och när vi för långa resonemang och pratar mycket med varandra. Men vi jobbar vidare!

Äta mat
Har sakta ökat belastningen på Kitty enligt nedan.

1. Äta med stängd dörr
2. Äta med öppen dörr och kompostgaller + de andra utom synhåll
3. Äta med öppen dörr och kompostgaller + de andra hundarna inom synhåll
4. Som steg 3 + att Oskar och jag pratar med varandra.

Vi är på steg 3 nu, och det går mycket bra hittills. Hon stelnar till när de andra tittar på henne när hon äter eller om Oskar kommer förbi och blir synlig Men hon fortsätter äta och väljer inte att avbryta och gå in i sin bubbla som förut. :hjarta:

I uppskruvade lägen
Kitty får uppgiften att sitta stilla, och får massor av beröm när hon sitter kvar. Hon har inte klarat detta förut och har inte tagit varken positiv förstärkning (när hon sitter kvar o är duktig) eller positiv bestraffning (när hon rest sig och gått iväg) = omöjlig träningssituation. Stressen har varit för stor för att hon ska ta in något. Nu upplever jag att hon har blivit lite vanare vid att ha de andra nära sig och är tryggare i sig själv.

Ibland låter jag henne vara och göra som hon vill när vi t.ex klär på oss för att gå ut, det hanterar hon ibland och ibland inte. I dag blev det lite för mkt och hon stelnade till mot Ila. Jag hann se det innan det small men det känns ändå som ett nederlag. Det blev för svårt. Det var bra att jag hann avbryta smällen och jag inser nu var gränsen är just nu.

Små, små steg åt rätt håll. Det är otroligt spännande och häftigt, jag känner mig väldigt lösningsorienterad och peppad på hela projektet. Målet är inte främst att Kitty ska ligga i soffan med oss, som ni kanske förstår. Utan att hon inte ska känna obehag av att umgås med sin flock och sluta att bita vilt runt sig när hon blir stressad. Göra henne mer tålig helt enkelt och därmed må bättre och känna sig tryggare.

I dag har det gått två veckor sedan jag aktivt började arbeta med detta, och vet ni vad? Hon har inte slagits en enda gång på två veckor! En gång, när hon kände sig trängd, har hon morrat åt Ila. Och faktum är att det är ett jätteframsteg, hur knasigt det än låter. För morra har jag aldrig hört henne göra förut – det har bara smällt direkt.

Om ni har frågor till mig, funderingar eller förslag så är jag jätteglad om ni skriver i kommentarerna här på bloggen. Jag fortsätter förstås rapportera hur Projekt Knaskatt går och vilka delar vi jobbar med! :wub:


Den här bilden hade varit photoshoppad om jag hade visat den för två veckor sedan. Nu när Kitty känner sig bekvämare med flocken prövar hon sig fram och väljer ibland att ligga nära de andra hundarna när det ges tillfälle. :kompisar:

Du gillar kanske också...

32 svar

  1. Cecilia skriver:

    Jag tycker att du gör ett bra jobb, det känns väl genomtänkt och planerat. Lycka till :utmedhunden:

  2. Tessan, Oj och Skott skriver:

    Shit va du är duktig Anna! Tror många andra valt att omplacera istället för att ta tag i problemen och se det som en lärorik utmaning, eloge till dig :buga:
    Ser fram emot att läsa fortsättningen och är övertygad att du fixar detta!

    • Anna skriver:

      Tack, Tessan! Jag tycker alldeles för mycket om Katten för att tänka omplacering. Jag är helt övertygad om att vi kommer att komma till rätta med de problem vi har!

  3. Elle, Trombi & Ed skriver:

    Hm… Att Katten inte löpt ännu tror jag kan vara en indikation på att hormoner spökar i hennes kropp. Har hört om hundar som varit tvåkönade och haft konstiga beteenden. Värt att kolla!
    Trombi var en väldigt egen hund ända från liten valp. Han var inte speciellt glad, tog inte belöningar, vaktade sjukt mycket, ville ligga för sig själv etc. Efter kastreringen, som vi gjorde när han var 5 år, så blev han en HELT annan hund!
    Hur som så jobbar du så himla bra med henne :heart:

    • Anna skriver:

      Tack!

      Jag ska kolla upp att allt ser normalt ut om hon inte sätter igång snart. Hon fyller två år om ett par veckor och jag har sagt att jag avvaktar tills dess i alla fall. Har haft kontakt med flera olika veterinärer angående detta, och ingen tycker att vi ska kolla upp det ännu, eftersom det finns individer som inte börjra löpa förrän de är runt två år. Det förekommer även om det är ovanligt.

      Vad gäller kastrering så får tyvärr inte en tikkastrering den hormonellt självklara positiva effekten som en hankastrering får. Efter att en tik kastrerats, får den högre nivåer av testosteron. You do the math … 🙂 🙁

  4. maria skriver:

    Tummen upp av flera orsaker! Och fortsätter hålla den.. Och jag tror starkt på ditt sätt att jobba/förändra beteendena!
    🙂

  5. Karin MD skriver:

    Är också otroligt imponerad, och nyfiken på fortsättningen. :pompoms: Och vad söt hon är när hon ligger i soffan. :skutt:

  6. Åsa skriver:

    Häftigt hur bra det kan gå och hur fort det faktiskt gått när man hittar rätt metoder efter en klok analys. Lycka till i fortsättningen är helt övertygad om att ni fixar det. :storkram:

  7. Sofia skriver:

    Vilken OTROLIGT INTRESSANT läsning! Jag visste att Kitty har gjort utfall och att hon stressar lätt upp sig, men att ni hade såhär…Ja, det hade jag ingen aning om.

    Jag är lite nyfiken varför hon reagerar så mot Oscar?

    Jag tycker du är otroligt duktig som ser Kitty som ett projekt och inte ett problem och det letar efter lösningar istället för problem. Detta som du även skriver om visar på hur duktig du är på hund, hundproblem och hundträning!

    KEEP UP THE GOOD WORK VÄNNEN! :wub:

    Kramar

    • Anna skriver:

      Jag tror att hon någon gång dragit slutsatsen att det är otäckt när vi pratar med varandra. Kanske grälade vi någon gång när hon var valp och inte hade tillräckligt med livserfarenhet för att tolka och förstå situationen. Vallhundar är ju extremt bra på att dra slutsatser och förstå händelsekedjor, och de är inte alltid så korrekta och nyttiga.
      Sedan har vi inte motbetingat det där utan hon har fått ”fly”. I lägenheten var det inte lika tydligt, där låg hon ju bara i ett rum intill. I huset blir det ju lite mer extremt att hon väljer att ligga på andra våningen, allra längst in.

      Det som är otroligt fascinerande i det här, är att hon ÄLSKAR att ligga i sängen med oss om natten. Hon ligger och gottar sig på eller mellan oss och är skitnöjd. Ologiskt va? :biggrin:

    • Anna skriver:

      Vet inte vi menar samma sak med utfall, men hon har ju alltid varit väldigt duktig med andra hundar. Gått lös förbi hundmöten och uppför sig väldigt bra. Igår blev hon påflugen av en sur hund och hon vände sig bara till mig … :wub: Men det är ju för att jag tränat henne och talat om hur hon ska uppföra sig i de situationerna. Hon kan det! Ligga i soffan har vi inte tränat förrän nu …

  8. Elle, Trombi & Ed skriver:

    Jo, jag vet det där med skillnaden på tikar och hanar men eftersom hon inte löpt ännu så har hon kanske redan nu höga halter testosteron? Det var så jag tänkte :rolleyeskeptisk:
    Kanske börjar hon löpa snart och då kanske hennes beteenden ändras?!

    • Anna skriver:

      Jag är helt inne på det här spåret jag med, Elle. Det är faktiskt en sak som är ”onormal”, att hon inte löpt ännu. Vem vet vad som finns där under skalet? Kanske börjar bli dags att ultraljuda Kattens innanmäte… :storkram:

  9. Malin skriver:

    Imponerad! Mycket intressant läsning! Håller med om att det krävs en duktig tränare för att vända detta till ett lösningsbart problem. Många hade valt att ”idiotförklara” hunden med avlivning eller omplacering som följd. Väldigt nyfiken på fortsättningen. Lycka till!

  10. Maria skriver:

    Spännande läsning. Riktigt bra jobbat av dig (er) och så kul att er tträning visar framsteg så fort.
    Ser fram mot att läsa fortsättning…

  11. Lottie skriver:

    Att du orkar, stum av beundran 🙂 Lycka till på resten av resan. :travolta:

  12. Tone skriver:

    Fantastisk läsning Anna, du inspirerar verkligen. Du borde skriva en hundbok och bjussa på din hängivenhet till hundvärlden. Jag är helt säker på att det skulle göra skillnad! Kul att följa storyn. 🙂

  13. Lena skriver:

    Tur att jag vet att du också kan bli arg,ledsen och frustrerad. Det gör ditt tålamod med träningen lite mer mänsklig!
    Respekt!! :buga:

  14. Åhza skriver:

    Beundrar ditt tålamod! Känns som du är på rätt väg. Peppen!!! Även i dom mörka stunderna… :pompoms:

  15. Ida Eklöf skriver:

    Tråkigt att ni har problemen, men det är verkligen intressant att läsa om hur ni jobbar med dem! Tror fler än jag känner igen mig i delar av dem. Det är inspirerande att höra hur andra jobbar och hur det fungerar för dem :gladnickar:

    En sak jag kom att fundera på direkt är om dessa problem blivit tydligare sedan ni flyttade till huset? Det gör självklart inte problemen mindre eller så, tänkte bara på att en del individer kan påverkas rätt mycket av miljöbyte. Ari blir lättare stressad när han är i större hus/lägenheter, det är fler ställen att hålla reda på, men har lugnar sig om vi avgränsar utrymmet genom att han är kopplad hos oss eller instängd i något rum. Något jag har nytta av med båda hundarna är att jag förstärkt att ligga på en filt och slappna av vilket är lätt att ta med sig i olika miljöer. Jobbar på ungefär samma sätt som med burlekar fast lite lugnare. :sleeping:

    Generellt har jag haft mycket nytta av att ”rama in” Ari och begränsa fysiskt utrymme för att han ska lugna sig och bli tryggare. Det blir ju en ond cirkel när de bara ränner runt och går upp med i aktivitet.

    Har också problem med att Ari ränner runt, framförallt om jag och T låter det minsta irriterade eller sura på varandra, eller om vi pratar i telefon. Dock inte klurat ut hur vi ska hantera detta ännu.. :fundersam:

    • Anna skriver:

      Jag skulle absolut säga att problemen blivit tydligare sedan vi flyttade hit! Inramning fungerar verkligen fint nu, när hon var yngre reagerade hon negativt på det.

  16. Nina & Link skriver:

    Vilket fantastiskt bra blogginlägg, du är en stor inspirationskälla! Det har inspirerat mig att själv knåpa ihop en blogg för att dokumentera Kittys bror Links konstigheter. De är ju så märkligt lika på så många sätt och det är så skönt att ha någon att diskutera konstigheter med!

  17. Angela skriver:

    Jag blir varm i hel kroppen när jag läser…Att du har sådant tålamod och kämpar – det är helt outstandning!
    Jag hoppas verkligen att det ska ge lika bra resultat framöver. :hjarta:

  18. Anna Karin skriver:

    Väldigt, väldigt intressant! Ska följa hur det går för er, och önskar verkligen lycka till. Tror förresten att du tänker rätt om kastrering.

  19. Jessica skriver:

    Väldigt intressant att få ta del av! Har själv en hund med tillgänglighetsproblem och att ”rama in” henne gjorde stor nytta.
    Lycka till :pompoms:

  20. Linda med Mumma skriver:

    Jag visste inte att du har så pass stora problem med henne och jag tycker det är starkt av dig att berätta rakt och öppet om era problem. Väldigt imponerande att du inte ser det som ett problem utan som ett projekt och framförallt att du snabbt når snabba resultat med målinriktad träning.

    Stort lycka till! Jag är övertygad om att du kommer att lyckas! :utmedhunden:

  21. Anna skriver:

    En sak som jag tänker på (kanske för att vi har det ”problemet” hemma) är om Oscar jobbar nåt med henne?

    Kan han hitta någon aktivitet där de två gör något tillsammans – UTAN dig!! (allt från skogsprommenader till spårträning eller något annat) så kanske det löser upp en del knutar kopplade till honom?

    Min man sa till Trolla en del när hon var liten (tex när hon hoppade på barnen eller tuggade sönder vantar mm) och det tyckte hon var fruktansvärt jobbigt och hon ville inte komma till honom när hon var ute och såg allmänt rädd ut när han kom nära..

    Han sa alltså inte till jättehårt men hon är väldigt lyhörd det räcker med en harkling och en menande blick så försöker hon ändra sitt beteende!

    Nu har han tagit med Trolla ut i skogen och bara varit med henne mycket! Kelar med henne inne och så. helt enkelt medvetet erbjuder henne trevliga saker!

    Deras förhaållande har blivit mycket bättre sedan hon insåg att han inte bara är missnöjd med henne jämt! 😀

    Kan vara värt att prova! (om ni inte redan gjort det förstås!)

    Anna med Icka Ting och Trolla

    • Anna skriver:

      De går ofta promenader och hon tyr sig gärna till honom om vi t.ex ska sova eller som nu när hon börjat ligga i soffan. Så jag tror inte det är Oskar hon tycker är jobbig utan interaktionen oss emellan.

  22. Karin med foxarna skriver:

    Spännande att läsa, och väldigt imponerande att du orkar. Jag önskar att jag hade kunnat gjort samma sak med min ganska osäkra foxkille som ligger och morrar och spänner sig ibland när han har gått och lagt sig hemma, men som är världens underbaraste hund mot allt och alla när han är vaken. Hade det bara varit att han morrade på min andra hund hade det nog gått att jobba bort till 99% genom att som du gör sakta vänja honom vid mer provocerande situationer. Men eftersom vi ju också har småbarn att ta hänsyn till och jag inte känner att jag kan lita på att han inte gör utfall mot dem i en spänd situation så vågar jag inte chansa där :unsure: Jag hoppas och tror att vi kommer att hitta ett bra hem till honom snart, men det svider i hjärtat att behöva :cwy:

    Lycka till med Kitty, det ska bli spännande att följa! :utmedhunden:

  23. Therese skriver:

    Jag har inte heller förstått att ni har såna stora problem och att Link har samma saker visste jag inte alls.. Jett har ingenting alls av det ni beskriver, han måste vara en mirakelhund eller något. Men de är ju mkt hund och speciellt under åldern 9 månader-24 månader utvecklas de så otroligt mkt. De är mkt hormoner och händer massvis i kropparna. De testar ju oss otroligt mkt och vår uppgift är ju att leda dem rätt och visa hur man uppför sig.. Jag hoppas att det kommer gå bra för er och att ni får en harmonisk känsla i flocken snart.. Måste vara jobbigt att ha det sådär 🙁 lycka till och kram till er 🙂

  24. sofia skriver:

    Åh vad du är duktig!! Jag hade aldrig kommit fram till sådana där braiga saker. Det kommer gå såååå bra, det är jag övertygad om :pompoms:

  25. Helena skriver:

    Har varken hund eller erfarenhet av att äga hund men tycker det är otroligt intressant läsning ändå. Så klok du är – vilken bra analys – och vilken tydlig handlingsplan du gjort. Men mest imponerad är jag av ditt driv och kraft med projektet.

    Kan inte låta bli att jämföra med barn som har extra behov. Få föräldrar hade orkat vara så konsekventa och målinriktade. Eller ens orkat ta tag i det.

    Heja ni! :pompoms:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *