Adjö agilityn

160612

Jag har sålt alla mina agilityhinder. Vartenda ett. Agilityplanen gapar tom. En välansad, fin gräsplan – men helt oanvänd för tillfället.
Jag har levt och andats agility i 15 år. Jag har upplevt fantastiska, helt oförglömliga stunder på planen och utanför. Lärt känna så mycket underbara vänner och haft så roligt – skrattat och färdats upp och ner i agilitydalar och toppar. Gråtit, skrattat, varit arg, euforisk, besviken – hela skalan.

Jag vill egentligen inte säga definitivt hejdå till allt det där. Och jag är inte beredd att göra det riktigt ännu. Och jag behöver inte göra det.

Men hindren på planen här i trädgården var en ständig påminnelse av att jag inte längre har lust med det som en gång var nästan det enda jag levde för. För det är där det stora problemet ligger: Jag har tappat lusten. Det känns inte roligt längre att träna och tävla agility. Jag har en nästan startklar, helt fantastisk, agilityhund. Problemet är att jag inte längre tycker att det är roligt. Det finns en massa samverkande faktorer till detta.

Dels väldigt personliga, som jag tyvärr inte vill gå in på här. Men de utgör är en stor del. Sedan är det så att jag helt enkelt har tröttnat. Jag har tränat sju hundar i agility och tävlat med fyra av dem, två blev det inga agilityhundar av (Flicka avlivad på grund av epilepsi, och Pepp omplacerad på grund av dåliga knän) och den sjunde är <3 Steve <3. Det börjar kännas … gjort. Tjatigt. Samma lika. Jag har varit och nosat i toppen och kammat hem både lagguld och lagbrons på SM. Varit landslagsreserv. Satsat, och älskat att satsa. Gett allt och älskat att ge allt. Men sakta har känslan smugit sig på senaste åren, en känsla av att jag bara gör det på rutin – inte för att jag drivs av en lust.

Agility är ett högt spel att spela. Sporten kräver en mycket vältränad hund och nuförtiden oftast en nästan lika vältränad förare. Minsta snedsteg så är skadan där och därmed inställda tävlingar, träningar, kurser. Rehab, oro, stirra sig blind på om hunden haltar eller inte. Ser den inte lite stel ut nu när den reste sig? Jag orkar inte med att gång på gång falla så högt. För fallet har känts lika högt eller högre som jag satsar.

I många år kände jag att agility var överordnat att ha hund, om ni fattar hur jag menar. Att jag inte skulle vara så sugen på att ha hund om jag inte kunde köra agility. Men så är det inte längre. Jag tror det ställdes på sin spets när jag fick en hund som var ett stjärnskott i agilityn men snudd på omöjlig att leva med. Det blev så tydligt vad som faktiskt var viktigt när allt verkligen kom omkring.

I dag har jag två hundar, endast två stycken! Efter att i så många år roddat en fyrahundsflock känns det helt otroligt enkelt. Flaxa och Steve gillar dessutom varandra och ställer lagom höga krav på sin matte som har mycket på jobbet och som är lite sliten över lag. De är roliga kompisar att ha i livet och jag känner mig väldigt tillfreds med flockkonstellationen! :)

Steve och jag filar på vallningen, och det är ju så förbaskat roligt! Vi har helt sagolikt lyxigt med träningsmöjligheter just nu, två flockar här hemma på två olika marker. Och fantastiska Eva tjugo minuter bort som jag kan få vägledning av framåt när jag fastnar. Så vi håller oss sysselsatta, vill jag lova. Fast inte med agility. Just nu.

160612_stevefaren

You may also like...

6 Responses

  1. Fanny skriver:

    Det är ju en av sakerna som är så härligt med hunderiet! Så många möjligheter. Tröttnar man på en sak finns det många andra. Och i grunden finns alltid vardagslivet och kärleken till hundarna, som inte kräver någon sport för att finnas. :utmedhunden:

  2. Åsa skriver:

    Man ska göra det som man tycker är kul och mår bra av. Då trivs nog även hundarna. Lycka till med vallningen.

  3. Yvonne skriver:

    Det är det härliga med att vara vuxen, göra omfall och känna efter vad man vill göra och inte göra. Min agilityskor ligger också på hyllan tills vidare, kanske för alltid eller ibland på skoj hemma på tomten. Mitt jobb är ju händelsestyrt och jag känner att jag trivs att jobba mycket just nu.Ungarna är fullvuxna ääntlischhh! Mina hundar är okomplicerade och är nöjda med skogspromenader och familjeliv i soffan och strosa på landet. Var sak har sin tid och det är härligt att göra vad man vill utan måsten. Bara leva livet med nära och kära är ändå det mest värdefulla av allt. Tack för peppar och de kurser jag gått för dig. Din milda vänliga hundhantering och träningsmetoder gjorde det superkul att träna agility för oss ska du veta. Kram Yvonne och hela ligan &

  4. Anonym skriver:

    Bra beslut, en ska göra det man blir glad av, som i ditt fall är vallningen :batty:

  5. Gunilla skriver:

    Var sak har sin tid – så är det bara. Är det inte längre roligt, så finns det ingen anledning att fortsätta. Lycka till med fortsättningen <3
    Kram

  6. Marie Söderberg skriver:

    Man kan inte göra allt och det man gör ska ge en glädje utan stress och våndor. Lycka till med alla dina djur och jag hoppas att vi ses nån gång framöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

                                                                                                                                                                       

:utmedhunden: :trott: :morgon: :gaspar: :sleeping: :natti: :sova: :blink: :blush: :blyg: :cwy: :dizzy: :ermm: :unsure: :rolleyeskeptisk: :fundersam: :rolleyesglad: :rolleyesklassisk: :wassat: :getlost: :pouty: :sad: :ledsen: :skakarhuvud: :skeptisk: :sarkastisk: :chock: :sick: :sjuk: :grimasch: :biggrin: :happy: :lol: :party: :anneliesdans: :anneliestarta: :travolta: :pompoms: :kaffe: :paragrafryttare: :simons: :simonskopp: :ninja: :clown: :pinch: :sideways: :silly: :jatteglad: :D :skrattrull: :fniss: :gladnickar: :smile: :tongue: :magnusmallgroda: :w00t: :galen: :ogonbryn: :whistle: :angel: :nerd: :gangsterskratt: :citat: :rackerut: ;-) :buga: :tummenupp: :arg: :skjuta: :exploderar: :angry: :dumihuvudet: :devil: :devil2: :skitarg: :heart: :storkram: :hjarta: :pusspakind: :skutt: :kompisar: :wub: :barit: :batty: