En flickdröm har blivit sann – jag har en egen häst!


Jag började rida på ridskola som sexåring och hela min uppväxt var det häst, häst, häst som gällde. Drömmarna om den egna hästen var så starka så att jag nästan får tårar i ögonen när jag tänker på det. När jag flyttade hemifrån och skaffade Boris, min första hund, svalnade det redan minskade intresset av helt och jag gick all in med hunderiet i många, många år. Drömmen om hästarna fanns kvar i bakhuvudet, men det fanns inte tid, pengar eller så starkt intresse för det. Jag gjorde det jag verkligen ville: Träna och tävla med mina hundar.

Men det intresset har blivit allt mindre sedan … ja, jag vet inte riktigt när det började … det var förstås en stor livssorg för mig med Kitty och allt som hände runt henne. Kanske blev det droppen på något sätt, kanske hade jag tappat intresset ändå. Men att träna och tävla hund är inte längre något som roar mig, och sedan Steve klarade av sitt vallprov i fjol har vi inte tränat någonting i princip. Det är fortfarande underbart att ha hundar, och jag upplever att vi har en väldigt fin relation även om vi inte arbetar tillsammans som förr.

I mars började jag på mer på allvar surfa på hästannonser. Skickade mess till Elin och frågade om jag kunde inackordera en häst hos henne om jag hittade något.

 

Sedan hände det inte så mycket, jag tog mig aldrig i kragen att gå över och provrida Lilla My trots att Elin erbjöd mig det.

I juli var våra fina vänner Jante, Jenny och barnen och bodde hos oss under drygt en vecka. Cornelia skulle nämligen gå på ridläger hos Elin i byn. Jag har ridit några gånger hos Elin under åren, och det har varit jätteroligt men jag har inte fastnat. Nu tror jag att jag vet varför, nu när Lilla My kommit in i mitt liv.

Efter att ha sett Cornelia rida och hängt i stallet en del med henne blev jag så fruktansvärt ridsugen att jag inte kunde hålla mig. Och som tur var, gick det att smida medan järnet var varmt. Idag, för exakt fem månader sedan, skickade jag det här messet till Elin:

Jag hämtade in Lilla My från hagen, gjorde i ordning henne med extremt ovana händer då jag varit borta från hästeriet i nästan 20 år! Upp och iväg. Och efter … säg… tio minuter? Så kände jag bara ”FY FAN VAD JAG GILLAR DEN HÄR HÄSTEN!” Det klickade så in i bara helsike! Hon var så pigg, positiv och rolig. Så mycket energi utan att det blev läskigt.

Jag fortsatte rida henne och blev allt mer förtjust. Vi hade våra duster, ordentliga sådana, men det var aldrig något som tog udden av hur mycket jag gillade henne. En dag när jag är nere i Malmö hos syrran, knappt ett par timmar efter att jag något bekymrat berättat för syrran att jag var så besatt vid den här hästen att jag inte visste var jag skulle ta vägen med alla känslor riktigt, ringer telefonen. Det är en i byn som säger att ”Jag hörde att du tänkte köpa den där lilla, fina hästen. Kan du inte stalla in henne hos mig då, jag behöver en häst till i mitt stall?”.

Köpa Lilla My? Hmmm det var mer än vad jag visste. I och för sig hade jag lekt med tanken och faktiskt frågat Elin om hon 1) Skulle kunna tänka sig att sälja henne och 2) Vad hon då skulle kosta. Men mer än så var det inte …. (eller?)

Samtalet fick mig att gå i tokspinn och jag sa att ”Nja, köpa henne har jag nog inte tänkt men jag kan ju fråga om jag får ha henne på foder och då ha henne hos dig?”. När vi lade på messade jag Elin och frågade, som sa att hon absolut kunde tänka sig det. Sagt och nästan gjort! Lilla My och jag flyttade till stallet i slutet av augusti och det kändes som en dröm jag drömt i hela mitt liv var på väg att besannas.

Jag rådde om den fina lilla svarta hästen helt själv, fick mysa med henne hur mycket jag ville, fick hänga i stallet och veta att ingen annan skulle ta henne ifrån mig. För det var därför jag inte kommit till skott innan, det var därför jag inte fastnade när jag försökte damma av ridningen i mitten av 2000-talet. Jag ville inte dela min häst med någon! Jag ville ha den för mig själv, bara min, min, min! I hela mitt liv hade jag drömt om det, delandes hästar på ridskolan med andra barn och vuxna, svartsjukt tittandes när de red den på de dagar jag inte hade hand om den.

När vi flyttade hit till Smara 2013 var en av mina första tankar att ”Gud, här kan jag ju ha en egen häst”. Men rätt snabbt slog jag bort de tankarna, jag var ju inte hästtjej längre. Drömmen om den egna hästen hade aldrig besannats och nu var det inte intressant längre. Fasen vad synd. Men så var det inte. Drömmen väntade bara på att tiden skulle vara den rätta. Och efter ett och ett halvt decennium av hunderi var det dags.

Ganska snabbt efter att jag och My bytt stall förlikade jag mig med tanken på att jag aldrig skulle kunna släppa henne. Någonsin. Det skulle sluta med att jag köpte henne. Jag visste liksom det. Så en morgon kommer det här messet från Elin, precis när jag har parkerat bilen vid mitt jobb:

Elin har berättat efteråt att hon trodde att jag kanske skulle säga att jag ville fundera på saken. Men jag sa ja direkt. :-D Vi skrev kontrakt samma kväll!

Så, här sitter jag nu. Mitt i kallaste vargavintern, rosig om kinderna, luktandes häst och sådär fantastiskt mör och nöjd i kroppen. Och så jävla lycklig efter att i tre dagar i rad åkt till stallet, umgåtts och varit på utflykt med MIN MIN MIN häst. Precis som jag drömde om som liten tjej. Och jag är så glad över att jag tog det här beslutet. Jag citerar en god hundvän som förklarade varför hon sökte agilitylandslaget ett år fast förutsättningarna kanske inte var de perfekta: ”Jag är skyldig mitt tioåriga jag det. Detta drömde jag om under min uppväxt och nu när jag kan förverkliga drömmen är jag skyldig mig själv att göra det”.

Lilla My är alltså en liten svart, pigg travartjej. Hon höll inte för travet, reds då in och planen var att hon skulle bli distanshäst. Men hon höll inte riktigt för det heller. Och när Elin försökte ha henne på ridlektioner med flera hästar blev hon bara sur. Så hon gick och skrotade utan något egentligt användningsområde när vi fann varandra.

Förhoppningen är att hon och jag ska fortsätta vara the perfect match. Jag vill tantrida i skogen några dagar i veckan och ibland träna lite i paddocken på låg nivå.  Jag har inga ambitioner att tävla, det har jag gjort i så många år och det är inte det jag är intresserad utav. Jag vill ha en relation med min häst, få komma ut i naturen, få en rolig anledning att använda min kropp och bli starkare och säkrare. Min kropp som jag under många år haft stora bekymmer med och som också tog bort det roliga med agilityn. Att ha ont konstant är tufft och trots att jag vet att jag blir bättre av att trotsa smärtan och använda kroppen och träna, är det otroligt lätt att låta bli. Med My i mitt liv är det lättare och roligare att trotsa smärtan. Hon gör mig så gott, både fysiskt och mentalt. Vi har så otroligt roligt ihop och jag hoppas, hoppas, hoppas att vi får många år tillsammans!

Tack snälla Elin för att du fixade fram en sadel till mig och My den där varma sommardagen för exakt fem månader sedan! Och tack för världens finaste lilla häst. Jag tror inte att någon riktigt kan förstå, hur mycket det här betyder för mig. :-) Men jag har i alla fall försökt förklara nu! Om ni vill se mer (massor) om mig och Lilla My så finns vi på Instagram under namnet annaszoo :-)

You may also like...

3 Responses

  1. Åsa skriver:

    Så lagom stor!

  2. Wolfgang skriver:

    Jag blir så glad att du är lycklig Anna! Jag hoppas ni två får många fina dagar ihop! Härliga solskenspromenader. Men glöm inte Oskar, vi män drar också lite omhet! Puss & kram!

  3. ML skriver:

    Guud vad härligt! Jag har följt din pudelbusblogg sen före du skaffade Ila, nångång när jag hängde på AoH för, herregud det är många år sen nu. Jag var i tidiga tonåren… I alla fall. Inte läst regelbundet men några gånger om året kommit tillbaka och läst ikapp. Vet inte varför. Ibland bara fastnar man för någons bloggande, jag kan inte förklara det bättre. Jag var/är också hästtjej i grunden. Hunderiet blev för att föräldrarna inte köpte någon häst. Då skulle jag i alla fall ha hund. :whistle: Och har på vuxna dar börjat rida lite lektioner då och då. Känner PRECIS som du skriver: jag orkar inte längre dela häst eller fästa mig vid någon annans häst. Jag vill ha MIN häst, min egen häst, min min min. När jag hittat nån häst jag ridit lite extra har jag kunnat bli som den där tolvåriga lilla stalltjejen igen, det känns precis lika underbart… Men att dela andras hästar… Nä… Det blir bara pliktskyldig rykt och ingen känsla på ryggen. Med *den* hästen (som My för dig) blir det helt annat! Jag är 30 år nu, och har börjat titta på häst lite sådär försiktigt. Ännu kommer det nog dröja ett par år, av ekonomiska anledningar, bosatt mig på vischan från att ha bott i stan, har inte bil, mycket som ska klaffa nu först. Hundarna finns där, är allmänlydnadsinstruktör och tävlar lite lydnad och sådär med min vovve, inte på samma nivå som du, hundträningen har fått dela min tid med hästar och andra fritidsintressen… Hästarna är det enda jag BRUNNIT för… Och brinner än idag, varför jag också tänker ta steget att skaffa egen. Efter att ha TJATAT och DRÖMT och FANTISERAT sen jag var kort nog att gå under ett bord! Jag känner såå väl igen känslan du beskriver, när HELA JAGET bara skriker efter att få en egen häst… Är så glad när jag hittar någon som är i en liknande situation som jag! Och blev så glad av att se att du uppdaterat — och med nåt jag faktiskt är intresserad av. Hehe. Vallning och agility var väl aldrig riktigt mina grenar. :ninja: :gangsterskratt: Nå nu har jag fått skriva av mig. Ha det så bra i stallet och pussa din fantastiskt gulliga häst! :wub:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

                                                                                                                                                                       

:utmedhunden: :trott: :morgon: :gaspar: :sleeping: :natti: :sova: :blink: :blush: :blyg: :cwy: :dizzy: :ermm: :unsure: :rolleyeskeptisk: :fundersam: :rolleyesglad: :rolleyesklassisk: :wassat: :getlost: :pouty: :sad: :ledsen: :skakarhuvud: :skeptisk: :sarkastisk: :chock: :sick: :sjuk: :grimasch: :biggrin: :happy: :lol: :party: :anneliesdans: :anneliestarta: :travolta: :pompoms: :kaffe: :paragrafryttare: :simons: :simonskopp: :ninja: :clown: :pinch: :sideways: :silly: :jatteglad: :D :skrattrull: :fniss: :gladnickar: :smile: :tongue: :magnusmallgroda: :w00t: :galen: :ogonbryn: :whistle: :angel: :nerd: :gangsterskratt: :citat: :rackerut: ;-) :buga: :tummenupp: :arg: :skjuta: :exploderar: :angry: :dumihuvudet: :devil: :devil2: :skitarg: :heart: :storkram: :hjarta: :pusspakind: :skutt: :kompisar: :wub: :barit: :batty: