Det var droppen!
Idag rann bägaren över som man så fint säger!
Min kära arbetskamrat *ironi* som jag berättat om var lite FÖR tyken idag.
Idag gick allt som smort på morgonen och när jag var klar med mina sysslor började jag med posten för att hjälpa de två som kommer halv åtta. Jag tänkte att när de kommer kan de ta vid så sätter jag mig ner ett par minuter och tar en kaffe eller så. Det kan man behöva efter att varit igång hela morgonen och lastat tidningar, kört bil och grejjat.
Sagt och gjort. När de dök upp hade jag sorterat nästan hälften av posten och sa till den ena killen att "Nu tar jag en kaffe en stund", kändes ännu mer motiverat efter att min favorit surt sagt att "Vi kan inte stå tre och sortera posten!".
Sagt och gjort. Jag sätter mig ner och tar en kopp kaffe. Då kommer herrn och vrålar surt "ANNA! ANNA! Du kan inte bara sätta dig och fika mitt i sorteringen!"
Jag sätter kaffet i vrångstrupen och försöker förklara, men det är inget som går fram. När jag asförbannad (jag svor och skrek *skäms*) säger att enligt LAS ska man få ta fem minuters paus varje timme så då kan det la för faaan inte vara för mycket begärt att jag tar fyra minuters paus efter att ha slitit sedan klockan halv fem på morgonen- då bara garvar han HÅNFULLT! *CENSURERADE SVORDOMAR*
"Ja garva du!" sa jag och var arg som ett jävla åskmoln- tror jag delade ut all post inom loppet av tio minuter i ren ilska. Det brukar ta någon halvtimme.
Efter ett tag när jag lugnat mig någorlunda går jag bort till chefen för att berätta hur jag känner. Av en slump befinner sig den smilande arbetskamraten där också så jag ber honom att vänta kvar så vi kan prata allihopa. Dörren stängs om oss och jag utbrister argt: "Jag klarar inte av att vissa beter sig som om tror att de är chef!" Och har ryggen mot arbetskamraten och tittar förtvivlat på chefen. Jag förklarar läget och till min stora lättnad- jag tänkte faktiskt att vad fan gör jag om han håller med och tyckte det var fel att ta en paus?- håller han med mig till 100 % och argumenterar för mig hela tiden. Så fruktansvärt skönt. Efter ett tag känner jag att jag börjar snart lipa, jävla skit, inte för att jag är ledsen utan för att jag är så arg. Jag tittar ner och försöker hålla mig och det går- nätt och jämnt. Jag berättar att jag är trött på hans översittarfasoner och kommentarer och säger igen: "Du har jobbat här i 10 år och jag har jobbat med dessa sysslor i fem dagar! Klart fan du är snabbare!" Då blir jag avbruten av chefen som säger: "40 år, och dessutom kör han bil som jag inte vill att någon av er ska göra".
Gud så skönt det kändes. Herrn bad om ursäkt, tror jag? I alla fall så lät han lite lenare i rösten mot oss alla hela dagen.
Chefen kom förbi och pratade med mig personligen sedan och tyckte det var bra att jag sa ifrån och vi snackade lite. Kändes jätteskönt!
Nu ska jag till klubben och träffa Anna och hennes vovve Xsar!! Vi ses!