Pudelbus-bloggen

Jag är fortfarande busig, men avståndet (cirka 50 mil) till min bästa buspolare Therese gör att busen är färre nuförtiden.
Vi busade jättemycket när vi gick på högstadiet. Högstadiet var för övrigt en otroligt rolig tid om jag får vara lite kontroversiell för de flesta tycker ju att det var en pest. Jag var busungen och plugghästen på en gång, det var väl mitt problem, att hitta balansen där.

I alla fall. Våra bus bestod mest i practical jokes eller vad det heter, och att skoja med lärarna. Även en del dumma bus förekom som jag ångrar, och som jag i efterhand förstått var väldigt elaka. *förlåt alla ni drabbade*

Nu tänkte jag berätta om ett av de mest lyckade busen. :) På våra skapande-timmar på eftermiddagen tog vi med oss fika och denna dagen var det jag och Therese som hade bakat kladdkaka. Den blev osedvanligt kladdig och allt gick inte åt. På vägen mellan salen och våra skåp när vi hade slutat blev vi fulla i fan. Gick in på en toa och kletade lite kladdkaka på handfatet. "Hihi det ser ju ut som bajs" (mogna tonåringar, ni vet). Vi fortsatte och iscensatte ett bajsscenario inne på toan. Det såg otroligt verklighetstroget ut, förutom lukten då som var trevlig chokladkakelukt. Vi lämnade toan och såg till att ingen såg oss på väg till skåpen igen.

Nästa morgon släntrade jag in i korridorerna för en ny skoldag. Och ser hur en person öppnar toan för att, ja gå på toa förmodligen, och bara backar, förstenad och stänger igen dörren med en smäll. "Vad är det????" frågar någon och öppnar, får ögon som tefat och stänger snabbt igen. Scenariot upprepas gång på gång och jag står där och försöker verka neutral: "Va har någon ehhh oj då... hmmm". Therese sluter upp och vi skrattar inombords, vårat bus hade lyckats. Fullständigt.

Men så tornar sig en lång, bister figur upp i korridoren. Den onda och stränga läraren Göran! Shit nu är det kokta fläsket stekt! Han slänger en blick in i toan och säger till de stackars städerskorna som nu dykt upp med sina vagnar: "DET HÄR FÅR VI REDA UT!"

Vi blev livrädda! Visserligen var vi alltid livrädda för Göran, oavsett vad det gällde, men vi kunde bara föreställa oss hur han skulle reagera om han fick reda på att det var vi som gjort det där. Vi pös diskret iväg och hoppades på det bästa.

Jag nämnde kanske att vi "såg till att ingen såg oss"? Det var bara det att EN kille såg oss faktiskt (det berättade han på en fyllefest något år senare). Och han var kanske inte bästa polare med oss direkt, så han hade lätt kunnat skvallra för lärarna vem det var och sätta oss i skiten. Vad jag vet gjorde han inte det och det ska han ha credit för!