Pudelbus-bloggen

Liten Ila pussar blivande mattes näsa

I morse var jag och Helene och gick Vikspåret med vovvarna. Som vanligt sprang alla lösa och höll sig som vanligt kring oss, med korta små avstick upp i skogen. Alice och Ila sprang upp på en sådan avstickare och Alice kom tillbaka, men det gjorde inte Ila. Jag ropade direkt men inte ett ljud... ropade mer, kikade, spanade, ropade. Inte ett ljud. Skräck! Fasa! Med tankarna virvlande kollade jag på klockan (10:40), posterade Helene där som Ila hade försvunnit och rusade runt och ropade och ropade och ropade.

Inte. Ett. Ljud. Man hinner tänka så otroligt, otroligt mycket på så bisarrt kort tid. Jag hade redan föreställt mig skallgångskedjan, hur vi aldrig hittar Ila och jag får leva med ovissheten hela livet eller att vi hittar henne ihjälbiten eller överkörd eller... tar upp mobilen för att ringa och väcka Oskar som får dra med sig folk för att leta... då kommer en joggare som jag desperat ropar på och ska fråga om hon... men jag hinner inte fråga förrän hon säger "Letar du efter den lilla svarta hunden så har den kommit tillbaka...".

Mitt hjärta har aldrig varit så lättat... rusar tillbaka och ser att Den Lilla Älskade Skithunden är i tryggt förvar i Helenes famn.... oj oj oj... gissa vad klockan var nu? 10:45 ... bland de värsta fem minutrarna i mitt liv hittills faktiskt...

Lilla skruttisen. Det är i sådana ögonblick man inser hur mycket de små skrutthundarna betyder för en.