Love of my life
Jag skulle nog inte kunna leva utan agility!
Pirret i magen, fokuseringen när man går och ställer upp, domaren blåser ok-signalen. Och så iväg. Springa springa springa allt man kan, koncentration, improvisation när det behövs, ösa, ösa, ösa, se hur hunden bara älskar det den gör.... lösa alla svårigheter som man planerat, se hur det funkar... slänga sig i mål och gräva i godispåsen med en överlycklig hund som tror att den minst vunnit VM.... :-D
Lycko-endorfinerna är värt allt slit, alla tidiga mornar och långa resor... också alla pissiga lopp däremellan som bara går åt skogen... :P
(snart kommer rapport från Husdjursmässan, men kan avslöja att Ila inledde tävlingsåret med en dubbel-nolla!)