Anna, Boris, Ila & Flaxa

Aj aj aj!
I dag när jag vaknade tyckte jag Flaxa såg stel ut i bakkärran. Mycket riktigt. Från liggande position var det väldigt jobbigt att ta sig upp. Magen knöt sig, gråten steg upp i halsen: Vad har hänt med min älskade lilla gurka? ? ?
Ringde Maria (som var kvar på Bergslagsveckan) i panik, som letade reda på Karin (tack söta ni!!!) som rådde mig att åka in med henne. Flaxa blev mindre och mindre stel men hade fortfarande jobbigt att ta sig upp när vi kom till Ultuna.

Veterinären där var väldigt noggrann och ingav förtroende då hon kände igenom och tittade på Flaxa. Hon avskrev preliminärt några av mina diagnoser som tex diskbråck och erlichias och trodde helt enkelt att Gurkan åkt på en rejäl dos träningsvärk/muskelinflammation.

Jag har under dagen målat upp den ena hemska diagnosen efter den andra, men just detta låter logiskt. Vi cyklade till klubben igår, vilket vi i och för sig gjort hela sommaren, men hon var ovanligt galen igår och röjde som en Pamplona-tjurrusning hela vägen dit, över stock och sten. Vi tränade lite (med betoning på lite, körde två övningar...) och sedan cyklade vi hem (i lugn takt), men på det stora hela kan det nog ha blivit för mycket. Hon lurar mig så, med all sin energi och spring i benen. Men som Annika sa: man låter ju inte en kapplöpningshäst springa hur mycket den vill, bara för att den vill... JAG ÄR SÅ DUM!

Flaxagurkan fick metacam hos veterinären och vi ska avvakta ett par dagar för att se hur det utvecklas. Hon är hur pigg och fräsch som helst nu på kvällen, eftersom det smärtstillande börjat verka. Jag har världens sämsta samvete nu och hoppas vid min gud att det "bara" är en överansträngning hon dragit sig på. Knuten i magen är lite lösare nu, men vilken känslosam dag...

Jag kommer inte våga titta på henne i morgon när jag vaknar... håll tummarna där ute att hon inte har lika ont i morgon...