Pudelbus-bloggen

Boris
Började sitt åttonde tävlingsår på ett sådant sätt så att man skulle kunna tro att det bara var starten på ytterligare ett i raden. Men det visade sig bli hans sista.
Efter att haft ett jättehärligt tävlingsår 2006 hade siktet inställt på SM i juni - som skulle bli toppen på hans karriär!

Boris gick bra i början av året, gjorde fina lopp på Husdjursmässan och Timrå i januari. I Oxie i april gjorde han ett FANTASTISKT härligt agilitylopp (se film här).

Hans sista officiella start gjorde han i Västerås i juni och den sista inofficiella starten blev DM i juni. Där var han visserligen pigg och glad men sprang verkligen med handbromsen i.
Efter detta bestämde jag mig, en vecka innan SM, för att kolla upp honom. Resten vet ni - vi röntgade ryggen och veterinären konstaterade att han hade väldigt ont. SM var bara att glömma och med lilla Boris nedsövd där i rummet bestämde jag mig på stående fot för att satsa ALLT på att han skulle komma tillbaka som aktiv sällskapshund. Att ens prova att köra aility var bara uteslutet, det bestämde jag mig direkt för. Inte med det slitaget som det innebär på en en gång redan skadad rygg.

Efter en lång vila sattes han igång sakta, sakta och i dag, ett halvår efter att han egentligen skulle startat SM mår han hur bra som helst i ryggen och kroppen och även knoppen. Han är en humoristisk, bekymmerslös kille som inte har några krav alls på sig utom att vara gosigast i världen i sängen och soffan och hänga med på promenader och busa i skogen. Han mår jättebra och är helt klart min absolut bästa gospolare. Ingen sover så troget vid sidan om nätterna och ställer upp till hundra procent som sängvärmare!

Det är känslosamt såklart tungt att ta en hund ur tävling, då tävlandet innebär en otroligt tajt gemenskap med hunden. Man kämpar ihop och glädjs och blir besvikna - och oavsett hur det går så är man ett team. Idag är jag oerhört tacksam för de åtta tävlingsår jag fått med Boris och den oskuldsfulla, lite naiva såklart, glädjen man känner med sin första tävlingshund kommer aldrig, aldrig tillbaka. Det certet Boris knep i Bollnäs sommaren 2005 slår allt jag varit med om hittills i tävlingsväg. Den otroliga glädjen, spänningen och känslan av OTROLIGHET kommer aldrig tillbaka! Inte ens om jag skulle vinna VM någon gång skulle jag nog känna sådär igen. Den där spontana, underbara känslan i magen vill jag hålla kvar vid när jag tänker tillbaka på Boris åtta tävlingsår.

Ila
Ila avslutade förra året med att bli agilitychampion och inledde detta året med att bli hoppchampion! En gasad liten kanonkula som jag upplevde hade lagt in en extra växel var vad hon var under vintern.
För att kunna förvalta denna lilla guldskatt bestämde jag mig för att det var dags att gå kurs - det blev en för Maria Jansson på vårkanten. Oj vad roligt det var, och jäsingen vilken fart det satte på framförallt mig! Ila sprang ju redan fort!

Bestämde mig, efter en del vånda, för att söka landslaget med Ila och det var en nervös resa! Så mycket press och nerver var väldigt nyttigt att få uppleva. Vi lyckades prestera bra och blev reserver och fick vara med på landslagslägret på hösten.

I juni startade jag SM för första gången och DET var en upplevelse över det vanliga! Ila gick fantastiskt, vi tog oss till finalen och slutade på en niondeplats. Det var otroligt, otroligt härliga lopp och jag hade fantastiska, underbara vänner som hejade på mig. Varje gång jag behöver lite adrenalinkick är det bara att titta på filmerna från SM. Fy vad roligt det var!!!!! Är oerhört nöjd med min och hennes insats. Laget körde SM men sedan rann det ut i sanden på grund av tre ryggskadade hundar: Foxie, Boris och senare även Pudel.

Det har varit ett jättehärligt tävlingsår, det bästa vi har haft hittills! Jag har känt mig oerhört säker på oss och hur jag ska hantera Ila för att maxa henne och bara det är en känsla att njuta av. Vi vann vårt första klass 3-lopp i somras i Härnösand. Av totalt 54 starter nollade vi 21 lopp och fick 16 diskborstar.
Under senare delen av året har jag jobbat med att förbättra kontaktfält samt få högre säkerhet i slalomingångar. Detta är något vi fortsätter intensivarbeta med under vintern.

Flaxa
Flaxa är min tredje agilityhund och den som utan tvekan startade sin karriär med bäst förutsättningar i form av oerhört noggrann grundträning av framförallt kontaktfält och slalom! Hon gjorde sin debut 18 augusti i Frövi.

Jag hade inga som helst resultatmål utan enbart arbetsmål med denna frökens första säsong- kontaktfälten ska sitta, alltid, till 100%. Efter åtta starter började pinnarna trilla in en efter en och på årets sista tävling i december flyttades hon upp till agilitytvåan - i hoppettan fattas fortfarande en pinne.

Jag kände mig rätt osäker och lite lam när jag började köra med Flaxa - gasad largehund var nytt för mig! Så mycket av denna första säsong har gått åt till att landa och hitta varandra på banan. De första loppen var rätt kaosartade med många fel- sedan hände något och jag började hitta rätt knappar att trycka på. Vi är fortfarande newbies på banorna men arbetet fortsätter nästa år med att jobba ihop oss! Det tar tid, och snart blir banorna tajtare och svårare än i ettan, då kommer nya och annorlunda krav på samarbetet.

Flaxa är en oerhört positiv och döhäftig liten tjej som ger ALLT på banan - hon älskar sin agility och är väldigt noggrann med till exempel kontaktfälten. Häftigare tävlingshund kan jag inte tänka mig! Jag ser väldigt mycket fram emot vår framtid på banorna och är mycket nöjd med vår första säsong - att flytta upp sig till tvåan på så kort tid var inget jag hade planerat men tycker förstås att det är jätteroligt! Att vi är mogna för tvåan tvekar jag inte en sekund på!