Anna, Boris, Ila & Flaxa

I dag var jag och Åhza på vallkursen igen.
Efter första omgången i fållan kände jag mig faktiskt nedslagen! Flaxa fortsatte tugga får och ha en otrevlig attityd mot mig och mina kommandon. Hon betedde sig som en tjurig tonåring.

Pratade med Eva om detta och frågade vad hon tyckte om att ge Flaxa lite skrämselhicka i form av långpisk eller den här "flärpen" (ett typ mjukt plaströr som man slår mot sin fot för att framkalla ett lite läskigt ljud) som Eva har. Hon tyckte vi kunde försöka det. Så när det var vår tur igen, tog jag med mig den här flärpen in. Och innan vi skulle köra igång, sa jag "NU SKÄRPER DU TILL DIG" med jättearg röst, och så bangade jag den där flärpen två gånger mot mitt ben.

Sedan körde vi igång. SATAN I GATAN vilken skillnad på hund!!!! Från att ha betett sig som en galen fårätare fick jag plötsligt en koncentrerad och trevlig vallhund där inne i fållan! Hon balanserade skitbra och var en gång på väg att bli lite närgången - då flärpade jag och röt. Jävlar vilken skillnad! Hon fick köra massor när hon hade denna trevliga attityd och vi kommunicerade riktigt fint där inne. Istället för att jag med panik i magen skulle vara rädd att hon skulle fara in och äta ull varje gång jag satte igång henne, och få se mina stanna-kommando ignoreras så till den milda grad att jag nästan blev grinfärdig.
Wow.
Det enda som fattades var lite jävla pondus från mig och lite respekt från frökens sida.
Jag var helt hög efter andra rundan! Vilken skillnad.

Jag börjar förstå nu, även om jag anat innan, att det inte går att jämföra vallningen med någon annan hundträning. Det är så starka intressen som konkurrerar och det är så mycket som ska vägas in i vad som händer. Hunden har koll på fåren och slits hela tiden mellan att agera på deras rörelser och reagera på mina kommandon. Fåren måste skyddas mot hunden så att ignorera fel från hunden går inte speciellt bra. Och så har vi fåren som har en egen vilja. De här baggarna vi vallar på är sjukt coola. De säger tack och hej när hundarna röjer för mycket - stormar sonika grinden eller hoppar över staketet och drar! Haha!

Hur som var det askul idag, framförallt för att jag äntligen fick känna på den rätta sidan av min duktiga tjej - att hon vallat förut det syns. Hon är sjukt duktig. Ser redan fram emot nästa tillfälle!

Dock... så satte jag ord på mina känslor gällande vallningen när jag och Åhza gick och diskuterade det hela. Det är speciell slags träning - den här underbara spontana glädjen man har när man kör agility eller lydnad eller till och med spår uteblir liksom. Arbetssättet är mer dominerande, trycka ner, hålla bak, dämpa eftersom instinkten på fåren är så stark. När jag går ifrån vallningspasset har jag inte den här euforiska känslan av att vi jobbat ihop som ett team som jag har på agilityn. Men det är klart det kommer när man kan börja köra mer . Men det är mycket bråk och stök. Och det är lite jobbigt. Jag är glad att jag tar den här kursen nu, när Flaxa är en kaxig dam som man kan säga till att "Va fan skärp dig nu!" och så vill hon göra bättre, och inte för ett år sedan. Då var hon en mycket spakare lady.

Ja ni.... inget löp i sikte, så i morgon klockan 10 går Skodan från Väsby till Kungsängen och sedan till Rättvik. En nätt resa på 26 mil x 2. Ja, jag är dum i huvudet.