« augusti 2008 | Main | oktober 2008 »
Kommit igång med träningen ordentlig igen, det är jättehärligt. Just nu är det bodypump som är roligast, en timmes pass med tuff träning men möjlighet att själv bestämma hur tungt man vill köra. Härligt.
Idag åt jag blodpudding... :-o Det var rätt gott. Har inte fått ont i magen eller mått konstigt ännu. På jobbet undrar de om jag ska börja röka också, hahaha! Dekadensen är total. ;-)
Var så roligt hos Kjerstin igår. I vanliga fall svimmar ju veterinärer så imponerade blir de om ens hund typ kan sitt eller inte biter alla... Men Kjerstin är ju van vid att ha aktiva tävlingsekipage hos sig. Så igår ber hon mig gå fot med Ila. Och jag bara "Eh hon kan inte fot". Freestylade fram ändå. Sedan ombads jag köra fjärren med henne. HAHAHA! Ila kan ju knappt ligg! *asg* Så dråpligt! Fick förklara att Boris, hund ett, kan ALLT. Ila kan ingenting utom agility och Flaxa kan massor. Stackars Ila, mellanhund... 
Promenader
- Morgon: 15 minuter. Nästan uteslutande skritt i skog.
- Dagis: 2 st x 20 min.
- Från bilen 8 min.
- Runt huset 5 min.
- Runt ängen 10 min.
Träning
- lyfta ett och två ben 4 x 6 sekunder.
- kliva upp på pallen och balansera där.
Övrigt
- Massage, lite ont i skuldra men mycket bättre än sist. Ganska mjuk och fin.
Kommentar: Tog det lugnt eftersom hon fått massage och är trött efter det.
"AHHHH typ hopphinder? Now we're talking"
Det var jätteskoj hos Kjerstin idag!
Fick beröm för att Ilas rörlighet i leden blivit jättemycket bättre sedan vi var där sist.
Men jag fick förklarat för mig att jag inte får hetsa, jag tror Kjerstin genomskådade mig lite att jag är ivrig... det gäller att skynda långsamt nu. Musklerna är en del, och de kommer komma tillbaka rätt fort. Men desto känsligare är ligament och eh ja något mer som hon sade. Jag hajade i alla fall. Ta det lugnt, skynda långsamt.
Nu gäller följande:
Promenader: fortsätta utöka. Hellre många än färre. Alltså hellre 6 promenader á 20 minuter än 1 på 30 minuter och tre på tio. Typ. Viktigt: Hon ska helst skritta. I traven har hon sådant fint frånskjut och schwing att hon knappt behöver jobba. Försöka tvinga henne att skritta, tex i skogen där hon måste skritta och inte passgånga.
Övningarna på två resp tre ben fortsätter. 6 sekunder per övning och flera upprepningar.
Forsätta med ledrörligheten, vi har kommit långt men är inte klara riktigt.
Träna på kavaletti (som i bilden ovan) och då ska hon självklart skritta och använda varje ben ett i taget så att säga.
Träna på balansplatta
Styrketräna i trappor
Gå i stora och mindre cirklar där Ila har skadade benet in mot mitten, då belastas det mest.
Träna i vattentrasken de har på Ultuna. Två gånger i veckan till att börja med!
Det var jättekul att prova vattentrasken och där skrittade verkligen Ila med riktiga, långa steg. Härligt. Vi ska kicka igång den träningen snarast, fick en tid på torsdag förmiddag men det är nog inte realistiskt med tanke på jobbet. Får ringa i morgon och boka upp några kvällstider ett tag framöver så att man har det spikat.
Det känns jätteroligt och inspirerande, Kjerstin känns så duktig och seriös i allt hon gör och säger. Känns toppen på alla sätt och vis det här! 
Men nu måste jag börja anteckna vad jag gör i rehaben varje dag. Kanske får bli här i bloggen, det är ju lätt att sammanfatta det här...
Ikväll ska Ila och jag till Kjerstin igen! Det ska bli jätteskoj, får se vad vi får med oss för instruktioner hem. Vi går upp till en halvtimmes promenader nu, Ila är fantastiskt pigg och rör sig i mina ögon bra! Hon väljer sällan passgång utan orkar trava både långsamt och fort. Benet är dock klart svagare, det syns tydligt i situationer där hon ska stödja på det till exempel i skogen, då viker det sig liksom lite. Men hon har bra kordination i det, använder benet fint i skogen när underlaget kräver lite.
Oskar köpte en illrosa mössa igår. Sjukt söt. Naturligvis blev Ila tvungen att prova!
16 år sedan. Sug på den. 1992.
Så länge sedan var det jag slutade äta kött.
Det var inte svårt alls, och har egentligen aldrig varit. Jag gillar inte kött speciellt mycket och de få maträtterna jag gillat har inte varit svåra att avstå ifrån.
Genom åren har jag fått stå ut med mycket. Att vara veg idag är ingening mot hur det var i början av 90-talet, då det verkligen var något konstigt och ovanligt. Jag var ett freak, när jag tolv år gammal fick ta min tallrik i bamba och gå in i köket och få specialmat. Killarna retades "Ska du inte äta en ponny idag?" genom hela mellan- och högstadiet.
När jag kom upp i gymnasiet var det plötsligt mycket vanligare att vara vegetarian och det serverades mat framme, bredvid vanliga maten, men jag har fått försvara och debattera mitt val många gånger vill jag lova. Ett tag var jag i fasen "Övertala alla andra om att det är rätt" men den gav sig efter tio år ungefär... "jag äter vad jag äter och ni äter vad ni äter" är en mycket skönare och lugnare inställning.
Men till saken.
Jag har under tre års tid haft konstant muskelvärk, ofta så ont att mitt arbete, sociala samvaro, livsglädje och ork blivit kraftigt påverkade. Jag tror faktiskt inte att många förstår hur det är att alltid, och då menar jag ALLTID, ha ont. Jag har inte upplevt ett smärtfritt stadium på ... ja det är nog tre år.
Detta är något som folk i min närhet har svårt att förstå- "Du är ju alltid så glad". Men att försöka vara positiv och glad är en försvarsmekanism för mig. Att ge efter och gå ner mig skulle inte jag klara (även om jag dippar med ojämna mellanrum). Jag måste hålla mig flytande. Detta har bland annat resulterat i att jag har fått avsäga mig bekantskaper och uppdrag som bara inneburit negativ input för mig. Jag har inte orkat vara det där starka stödet åt andra som har det jobbigt. Det kan kännas sorgligt men jag måste tänka på mig själv, jag måste överleva. Jag har blivit duktigare på att säga ifrån när jag vet att jag inte fixar något fysiskt eller mentalt.
Läkarna hittar inget - vi följer upp ett spår just nu men det ser mörkt ut och det lutar åt en skön slasktrattsdiagnos som fibromyalgi.
Jag har provat allt under de här tre åren (träning, akupunktur, el, massage, värktabletter, skelettröntgen, gynekolog, reumatologer...) och lärt mig mycket om min kropp. Skuffats runt hos läkare som skakar på huvudet. Jag har ingen reumatism, jag har inga näringsbrister (längre, hade en akut järnbrist för ett år sedan), jag är inte överviktig, jag är hyfsat vältränad och mycket aktiv med bra kondis. Jag kan liksom inte göra så mycket mer för att försöka lindra mina besvär.
Det finns dock en grej jag inte provat och som jag hårdnackat vägrat: börja äta kött igen.
Men idag bestämde jag mig för att ge det en chans trots allt. Det finns flera anledningar:
- Jag är ständigt hungrig, det spelar ingen roll vad jag äter, vips är jag svinhungrig igen efter en timme.
- Jag har en tendens att få järnbrist då jag är fruktansvärt slö med matlagningen och får inte i mig tillräckligt varierad kost.
De här två faktorerna har eskalerat efter att jag börjat träna regelbundet, något jag måste göra för att fysiskt palla att arbeta 8 timmar om dagen vid datorn. Eftersom jag inte får i mig tillräckligt med protein i min kost, bryter jag bara ned musklerna när jag tränar istället för att bygga upp dem. Det är min teori i alla fall, och många jag pratat runt med håller med mig om att det kan göra gott att börja få i mig animaliskt protein igen. Jag har ont i mina muskler och muskler behöver protein...
Man får väl prova i alla fall...
Idag gick jag på darriga ben till köttdisken och köpte mig en kycklingvinge kycklingklubba... man måste ju börja någonstans, och jag har starkt för mig att jag gillade grillad kyckling när jag var liten... (var ju bara tolv år när jag slutade....)
Det smakade.... gott.... tror jag... försökte titta åt ett annat håll för att undvika se senor och ben... men äckelkänslorna inföll aldrig. Och nu sitter jag här. Funderar på hur det känns i magen. Lite konstigt, som om jag ätit massor av mat och inte bara en liten kycklingvinge. Fascinerande.
Får se hur det här utvecklas...
... är inte en sårbild, för såret är läkt!
Kolla utvecklingen på såret här!
Det har inte gått speciellt fort. Jag lämnade mig ifrån henne på Ultuna för över en månad sedan eftersom gipset skavt hål på henne. En vecka senare, 1 september, hämtade jag hem henne och har sedan dess skött hennes ben som en liten baby Först nu är hon ihopläkt... uj uj uj...
När Oskar och jag träffades hade vi extremt dåligt med pengar - han var arbetslös och jag student. Vi flyttade snabbt ihop men under många år hade vi det riktigt knapert, marginaler fanns liksom aldrig.
I alla fall! Detta gjorde att att vi var väldigt noga med att dela på utgifter, och snabbt föddes begreppet "kvittoburken". Allt man handlade till det gemensamma hushållet (företrädelsevis mat) lades i denna (namn skrevs på kvittot) och i slutet av månaden delade man helt enkelt upp 50/50.
Nu har det gått åtta år (!!) och vi kör fortfarande kvittoburk, till folks förtret. "Varför har ni inte gemensam ekomomi?" frågar folk och garvar åt oss. Men jag tycker systemet är jävligt bra! Jag har mina pengar, Oskar har sina, och så länge vi pröjsar räkningar och delar upp kvittona får man göra precis vad man vill med resten... inget tjafs, inga sura miner eller ifrågasättanden av inköp... eftersom vi båda har galna hobbies som kostar en hel del tidvis är det väldigt skönt. Jag kan lägga tusentals kronor på tävlingsavgifter och Oskar kan köpa sina sjukt dyra och konstiga dvd-utgåvor utan att det är grogrund till några konflikter...
I dag har vi delat upp kvittona för september. Ni ser ju själva hur ojämnt fördelat det är. Ofta får jag ge Oskar 2000-3000 kronor i månaden för att han alltid handlar oftare än mig. Med det facit i hand känns det inte sjysst att dumpa kvittoburkssystemet...
Kista - Linköping- Tranås - Oxelösund - Kumla - Fagersta - Frövi - Visby - Skutskär - Frövi. Där har ni mitt första halvår 2009. Inshallah får man väl tillägga med facit (Ilas ben) i hand. 
Hundfan bör INTE löpa under perioden 23 juni-5 juli kan man ju konstatera i alla fall! Då missar vi 18 lopp! 
Här är de tävlingar jag planerar att åka på. Det är naturligtvis inte bara klass 3 på dem som det ser ut i tabellen men jag har skrivit upp vilka klasser som är aktuella för mig. Så alla klass 1- och klass 2-polare, gå inte efter denna ...
(skrolla nedåt, stilmallarna för bloggen ställer till det - om ni inte orkar skrolla, klicka här!)
(jesus fucking christ, jag har nog inte använt ankar-kodning på 8 år!!!)
Är helt slut! Vi har galet mycket på jobbet nu, vi redesignar vår tidning och inget går längre på rutin så att säga. Det är sjukt roligt att redesignen blir av nu, vi har alla längtat efter den. Men det är mycket jobb. Känner mig SÅ trött! Sedan tror jag lättnaden över Ilas friskskrivning gör att jag tillåter mig slappna av den biten och blir extra trött av det. Ja så är det. Nu: sova!
Vad tycks? Rätt trist om man jämför med hur man haft håret genom åren..... Man kanske börjar bli vuxen? 
Jag och Oskar ska så småningom flytta från lägenheten ut i ett sött litet hus någonstans... det är inte aktuellt nu eller ens inom närmsta året, men vi har börjat spara pengar i alla fall eftersom vi inte har något bundet till exempel i en bostadsrätt... men det jag undrar är... hur mycket cash ska man spara egentligen innan man tar lån? Ni som har köpt hus, hur mycket sparat hade ni, ungefär? Vi har snart sparat i ett år och har fått ihop knappt 40 000 kronor... Det känns ju löjligt lite i sammanhanget...
Om ni inte vill skriva i kommentarerna kan ni väl mejla mig anna@muller.se :-)
* Tenstaslang för pengar, används även motsägelsefullt nog av redaktionens stekare Skrufve.
Igår var Sanna här och masserade Ila. Det har hon gjort regelbundet även innan skadan, en tävlingshund måste man hålla i fysiskt toppskick om man vill kunna konkurrera i eliten. Nu är förstås massagen viktigare än någonsin, när vi går in i rehab-fasen efter benskadan. Ila knorrar och tycker att Sanna är rätt jobbig, "Men okej, liiiite skönt är det väl då..." 
På väg hem från dagis svängde jag förbi Kairo, Ila (eller ja alla hundarna) älskar ju det där stället och jag tyckte vi kunde fira Ilas friskskrivning med lite vattenbus. De hade skitkul i vattnet - Ila grävde och snorklade i vatenbrynet och var så lycklig!!! 
Kolla hur öronen flyger när hon gräver! :-D
Jag är ju en sucker för att följa en utveckling i bilder, ja ni kan väl inte ha undgått "Dagens sårbild" , "Pälsföljetongen" etc.. 
Här kommer Ilas röntgenbilder. Nederst är bilden från idag.
Ila bröt ju alltså två ben, dels tibian och dels fibulan. Se bilden nedan, som jag visserligen misstänker INTE är ett hundskelett men det är snarlikt och ni får en bild av vad jag menar.
Fibulan, det lilla benet, blir antagligen en "non union", det vill säga det läker inte ihop. Men det kan göra det, avståndet idag är bara 1,9 millimeter mellan stumparna. Det är mycket möjligt att de läker ihop. Men även om de inte gör det är hon friskförklarad. Att fibulan inte läkt ihop påverkar henne inte.
2008-06-01
2008-07-01
2008-07-09
2008-07-23
2008-08-11
2008-09-24
Nu då?
Rehab, rehab, rehab. Stiftet i benet ska sitta kvar om det inte orsakar besvär (typ kryper ut!).
Vi ska träffa Kjerstin Pettersson på måndag igen för upplägg av träningen.
Benet ska vara helt och fullt friskt och starkt nu, men på muskelsidan har vi en del att ta igen.
Jag känner en enorm trötthet svepa över mig. Snart fyra månaders oro, ledsamhet och ångest är över. Ni som inte följt helvetet från början kan läsa här vad som hänt, skrolla längst ner och börja läs...
Och nu.... kommer mina tack!
Jag vill tacka så många för denna tid - ni är så många som stöttat, tröstat, försökt muntra upp, funnits där för att lyssna på mitt grinande och diskuterat mina tvivel och oro. Det är inte klokt vilket stöd jag fått!
Det har betytt så mycket att ni frågat om Ila och orkat lyssna.
Att mina arbetskamrater förstått och stått ut med en tidvis väldigt labil, ledsen och grinig Anna. Även om den jobbigaste och mest akuta fasen inföll på semestern har det drabbat jobbet en hel del.
Att mina vänner och bekanta ställt upp och hjälpt mig på olika sätt med de andra hundarna.
Att världens bästa dagis tagit hand om både nyopererad Ila och nu senare rehabpromenaderna utan att knorra.
Att mina vänner förstått att jag inte orkat vara social och trevlig jämt utan gett mig det utrymme jag behövt och dessutom täckt upp för mig på de områden jag inte orkat hela vägen.
Att ni som besökt webbsidan tagit ett par minuter och skrivit en kommentar eller två.
Att ni vågat vara ledsna, skeptiska och arga tillsammans med mig - och förstått att jag behövt vara det. Att få höra "Äsch men det här är ju bara skit!" när jag beklagat mig har varit så befriande. Hurtfriskhet är inte alltid det man behöver.
TACK till er alla! Ni vet vilka ni är! Jag hoppas att få finnas som stöd åt er också när ni behöver det (men jag hoppas att ni inte kommer att behöva det, missförstå mig rätt...)
Nu... ska jag ner och ge Ila middag och bara njuta av att mitt underbar lakristroll lever, mår bra och finns här med mig!
(och för er som trodde att faran var över kommer en sårbild senare... 
)
Trodde aldrig jag skulle få skriva detta. Men idag blev Ila friskförklarad! Jag har grinat i en kvart nu. Kan inte fatta att det är sant. Återkommer med röntgenbild så ni får se underverket!
Eftersom pappa är i Åkersberga på skyddsombudskurs och mojjan i stan i jobbets vägnar så sammanstrålade vi i stan för att käka middag allihop. Supertrevligt, och som vanligt sjukt god mat!!! Skoj att träffa mor och far på lite spontant också,
När jag kom hem provade jag att få in facebookstatusen i bloggen och det var ju hur enkelt som helst! Tack älsklingssyster för tipset!
Nu... är jag jättetrött. Och nervositeten inför onsdagens slutröntgen av Ila växer... tänk om det inte ser bra ut? 
Jag, Helene och bakfulla Poppe... :P
Vilken rolig dag det varit idag! Superskönt väder, skojiga banor och bra känsla, härligt att träffa alla pompisar... riktigt najs helt enkelt!
När jag kom hem lagade Oskar och jag köttbullar (veg), potatis, gräddsås och till det lingon. Guuuuuuuud vad gott det var!!!
2008-09-21 Flaxa hoppklass 3 from Anna on Vimeo.
Tråkigt med långhoppsrivningen - vi får ofta fel på det! Måste träna! Sedan tyckte Flaxa att däcket såg helt koko ut och jag körde bara på. Verbala vänsterkommandot i tunneln satt som en smäck, sedan blev det struligt på slutet där hon var för vid och jag hamnade fel. Hur som helst kom jag i mål med ett asgarv, vad annat kan man göra åt denna galna, roliga lilla hund? Hon ger järnet och tycker hon är världsbäst - nu ska jag bara lära mig köra henne bättre och bättre.
Jag är väldigt nöjd med andra framförbytet efter det missade däcket, där gör jag för en gångs skull armbytet offensivt och i god tid och får en fin linje in i tunneln. Jag är duktig på att fega i sådana situation för att jag tror att jag ger henne arbetsro... ;)
2008-09-21 Flaxa agilityklass 3 from Anna on Vimeo.
Gud vilken härlig känsla det var i det här loppet, fram till strulet vid balansen. Inte klokt alltså, jag var jätteoffensiv och jobbade som en galning och det gav resultat. Passagen slalom - platta var grym men vi löste det riktigt bra. Oj vad härlig känsla. Sedan blev det strul, men vad gör det när man har världens ballaste hund? :-D
Här skiner solen och vi sitter och njuter. Härligt!!! Det är ett tag kvar tills vi ska köra. Man får passa på att njuta av att prata med folk och fika och chilla.:-)
Kolla i träden ovanför: på två ställen ser man gulnande höstlöv...
Agilitysäsongen sjunger på sista versen och det känns jättesorgligt!!! 
I vanliga fall brukar jag vara helt slut vid det här laget och hoppa över tävlingar på slutet, men i år är jag sjukt taggad och vill bara tävla mer, mer och mer... Det kanske är för att jag är i en utvecklingsfas med hyfsat "ny" hund... Flaxa har tävlat drygt ett år nu!
Jaja. I morgon bär det av till Stockholm Södra. Jag tycker det är tråkigt att vi inte hunnit träna mer än vi gjort för vi är verkligen inte i en bra fas just nu. "Går det så går det" typ... Jag vet inte hur mycket man kan skylla på löpet... men efter just löpet har Flaxa verkligen inte känts som förut... mycket flamsigare, inte alls lika följsam... kan ju också vara så att hon tände till ett snäpp till inför agilityn när hon hade en månads paus under vår intensiva vallning i vår inför VP-period... 
sedan kanske hon tänder mer på tävlingsdjävulen som jag får när jag kör i trean?
Hur som helst: Jag har en skitduktig hund som verkligen visat framtassarna under sitt första tävlingsår. Nu kan det bara bli (ännu) bättre! Jag ska sätta mig ner och skissa lite på vad vi behöver träna på, det är ett gäng brister jag hittat under denna säsong men inte hunnit ta tag i. 
Maria Jansson kommer och håller kurs i oktober och det tror jag kommer vara en skön nytändning för mig, Hon brukar inte skräda orden och får mig verkligen att köra ordentligt.
Väldigt trevliga fotografier hittas nu i galleriet!
Jösses, nu är det inte långt kvar tills det är helt borta! Undrar om pälsen kommer att komma tillbaka helt? Veterinären visste inte, hon trodde att den eventuellt inte kommer att göra det. Det vore faktiskt lite ballt om den inte gjort det... ärren är ju ett sätt att minnas på något sätt...
08-09-20 Styrkepromenad med Ila from Anna on Vimeo.
Ila får vara riktigt odräglig nu för tiden, för sjukgymnasten vill nämligen att hon "ligger i drag". Ligger i drag? Ja inte som i att ligga i en korg i snålblåst som jag trodde utan som i att gå och dra i kopplet... Så så fort vi ser något som stöddiga Ila får intresse för, och det är en hel del, typ fula gubbar, katter, barn, cyklister, fula cykelkorgar etc. hetsar jag henne så att hon drar och gärna ställer sig på bakbenen... jag kommer få ett monster när den här rehaben är över... men ett välmusklat sådant i alla fall... 
Filmen ovan är ett hopklipp av vår 20-minutersrunda idag. Det gäller att hitta rundor som bara tar tjugo minuter och som dessutom gärna innehåller terräng. Att bara gå på fina, plana asfalterade vägar är ingen hit. Hon ska träna balans, styrka och koordination när vi är ute och går och det krävs det lite skog för: upp och ner, rötter och stenar att kliva över.
Det var lättare att bara gå tiominutersrundor faktiskt, tjugo minuter är svårare. Idag hittade jag dock en som tog exakt tjugo minuter inklusive mossborttagning på berg (se filmen!).
Ila är fantastiskt fräsch tycker jag, har ett härligt ärtigt steg med bra frånskjut.
Vi kämpar på med övningarna och böjträningen. Nu när hon inte har bandaget kan man ju göra böjövningarna flera gånger om dagen, förut var man begränsad till när man bytte bandage en gång om dagen.
Hon ska ta många, korta promenader och det gäller att inte glömma av dem! Blir lätt att man ligger i soffan hela kvällen men icke sa Nicke - hon ska ut sex-sju gånger om dagen på kortisar.
Nu ska Oskar och jag ut på en långis med de två andra. Ila får vara hemma och vila under tiden.
Tyvärr missade jag att fota i augusti - och när jag kom på det låg Ila inlagd så jag hann inte innan det blev september...
I januari 2003 köpte vi (fick?) en vuxenversion av Mina vänner-boken, ni vet? Jag satt och bläddrade i den i kväll och kollade bland annat av min syrras vuxenpoäng (hon har fördubblat dem på fem år, bland annat genom jobb, sambo, förlovningsring, gemensam ekonomi, symaskin, dubbelsäng, fönsterputsning, partaja till gamla vinylhits och friskis och svettis) och kom till punkten "Om fem år tror jag att jag:". Gud vad roligt - det har ju gått fem år nu sedan den första kullen polare skrev i boken. Här kommer redovisning.
Så här trodde jag 2003 att min tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag har feta studieskulder".
Facit: Well, jo... de är inte små inte...
Så här trodde Jojo 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag kanske bor i ett roligt hus med Tomas, gör roliga jobb, brummar omkring i min bil".
Facit: Jojo bor kvar i samma lägenhet med Tomas men har skaffat både körkort och bil sedan 2003! Och roliga jobb gör hon nog, tycker jag i alla fall som är sjukt fascinerad av hennes arbete som illustratör.
Så här trodde Tomas 2003 att hans tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag har övertalat Jojo att köpa en sommarstuga åt oss".
Facit: Ingen egen sommarstuga men en liten söt bod på päronens sommarstugetomt.
Så här trodde Steffanie 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag jobbar som utrikeskorre i Tyskland och har publicerat min första bok.".
Facit: Reporter och onlineredaktör på Tidningen Hennes i Malmö som visserligen är närmare Tyskland än Stockholm men ingen bok utgiven (ännu).
Så här trodde Effell 2003 att hans tillvaro skulle vara år 2008:
"Vet inte, har inte spekulerat i det".
Facit: Eh ja svårt att dra hela faderutten, kolla i hans blogg. :)
Så här trodde Helene 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag har villa, volvo, två barn, häst och tittar på Bingolotto.".
Facit: Ingen villa, Pontus (sambon) har väl en volvo va?, ingen häst, inga barn och Bingolotto vet jag faktiskt inte...
Så här trodde Sara 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag har varit tillbaka i Korea med familjen och har städerska".
Facit: Vet ej om Korearesan men städerska är jag rätt säker på att Sara och familjen har!
Så här trodde Mia 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag har sambo, ny hund och förhoppningsvis inga hemmavarande barn".
Facit: Ingen ny hund, Häxan is still going strong, sambo tror jag inte va (?), och Mimmi bor väl kvar hemma?
Så här trodde Annelie 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag har en stor gård och massor av hundar och pengar".
Facit: Ingen gård, men däremot dubbelt så många hundar som 2003 och har inte massor av pengar.. ;)
Så här trodde Jenny 2003 att hennes tillvaro skulle vara år 2008:
"Jag bor i ett radhus med ett barn + Jante och har ett annat jobb".
Facit: Inte radhus men däremot egen lägenhet och inte ett barn utan faktiskt två. Och ja - nytt jobb!
Thats it folks! Återkommer 2010, för sedan skrev ingen i boken förrön 2005... och då är det Patric, Ellen och Pappa som står på tur...
HAHA! Så här låg Flaxa i soffan igår... vem bäddade säck med henne? ;) Klicka på bilderna för att se dem större.
Ligger lite efter med fotandet och uppladdandet. Men här är gårdagen. Idag är det ännu finare - helt torrt och jag har tagit av bandaget helt nu.
Oskar kan inte hänga med ner till Gråbo över Allhelgona och jag orkar faktiskt inte köra de 100 milen själv. Man börjar bli gammal och bekväm... ;)
Bokade således tågbiljetter för första gången sedan vi köpte bil för fyra år sedan.. . Jösses. Hur ska jag få in mitt zoo på en endaste sittplats?! Blir ett spännande uppdrag om inte annat...
Ni vet Beckfilmerna? Martin Becks granne, rödtotten med stödkrage spelad av Ingrid Ingvar Hirdwall som inte kan sluta använda sin stödkrage för att han har blivit så van vid den, trots att nackspärren är borta sedan flera år?
Säger bara en sak: ILA!
Haha!
Har tagit av bandaget två kvällar nu och låtit henne skrutta runt utan för att få luftat det. Och hon är jättetramsig och vill inte gå ordentligt och fjantar sig. Men så sätter man på bandaget, notera alltså att det inte är något stöd alls utan bara för att skydda såret, så blir hon jättelycklig och skuttar runt!
Klicka för att se i större format. Gullungen! :)
Oj oj nu händer det saker! Jämför med för två veckor sedan:
Allas vår gapige agilitytönt är igång igen.
Av ingen synbar anledning alls har han suttit i eftermiddag och kommenterat filmer jag lagt ut på nätet av duktiga svenska förare. När jag tröttnade på att radera hans puckokommentarer ringde jag upp honom, hittade numret på eniro. Han blev skitskraj och lade på direkt jag presenterat mig och stängde av mobilen. Jösses! Pratade in på hans telefonsvarare och bad honom höra av sig personligen om han hade något mer. Vilken nolla. Om han bara visste vad folk garvar åt honom bakom hans rygg... Snacka om totalt NOLL självinsikt...
Jag skulle egentligen sova nu, men kom plötsligt att tänka på den fantastiska artisten Alanis Morissette. Suttit och lyssnat igenom några favoriter nu - wow...
Jag minns första gången jag hörde henne. Det var 1995, jag var femton år, och jag satt på buss 525 mellan Gråbo och Lerum, tror jag var på väg att träffa min första pojkvän K... då hörde jag plötsligt en helt fantastisk stämma sjunga en förtrollande låt på chaufförens radio. Jag hajade till och blev störtförälskad!
Jag lyckades snappa upp vad artisten hette och köpte cd:n dagen efter. Det var "Hand in my pocket" jag hörde den där dagen på bussen och lika förtrollad som jag blev av den låten blev jag av hela albumet "Jagged little pill". Den är fullständigt sönderspelad och repig och jävlig och har följt mig i snart 13 år. Album efter har varit grymma de med, men som det ofta faller sig är det första albumet som förblir den stora, äkta kärleken.
Varför just Alanis är så speciell? Hon känns så äkta, giftig, fräck, rapp i käften och har en fantastisk röst. Hennes låtar är smarta och rockiga. Dessutom är hon väldigt vacker i sitt långa, långa hår (även om hon antagligen inte har kvar det längre).
En av de bästa låtarna Alanis gjort, "You oughta know". Den äkta syrligheten och ironin i hennes röst går inte att ta miste på ... fantastiskt.
Här är Hand in my pocket som fick mig att haja till där på bussen för 13 år sedan:
En fantastisk låt att lyssna på på morgonen när ögonen knappt går att spärra upp med tändstickor ens... ;)
En akustisk liveversion, en av Alanis grejer är att hon live förvrider låtarna så att man knappt känner igen dem... första gången jag såg henne live (på teve, har aldrig sett henne live live) blev jag förvirrad och sur, men nu tycker jag det är riktigt ballt. Låtarna låter aldrig riktigt lika... respect!
Jag skulle inte klagat igår kanske... idag ser det ut som att såret har krympt flera millimeter! Verkligen yttepyttelitet nu. Heja heja!
2008-09-14 Rörlighet i Ilas ben from Anna on Vimeo.
Så här ser det ut när vi arbetar med rörligheten. På Ilas friska ben är det inga problem att trycka ihop benet helt upp mot magen. Men det brutna benet är jättestelt! Jag kan inte få ihop det mer än det ni ser på filmen. Där har vi massor att arbeta med. Man ska hålla "lednära" när man gör övningen, dvs så nära "gångjärnet" i hasen som möjligt, för att inte få en hävstångseffekt och råka arbeta för bryskt.
Ila är snäll och stretar inte emot, men tycker att det är lite jobbigt när vi kommer ut i ytterläge.
Gulliga Ila ligger och plirar mot Oskar när vi lägger om henne. Älskade hjärtat, tänk att vi kanske är på väg ut ur den här krisen nu. Kan inte se mig mätt på skräppudeln. Hon är så fin.
Jag tycker det går trögt nu, känns knappt som att det händer något mellan gångerna... Det blir ju inte värre, men...
Flaxa har gjort 51 officiella starter i år varav:
23 disk (45%)
12 nollor (24%) varav 5 var vinster.
Jag har funderat på varför jag kände mig missnöjd med hopploppet idag. Det är jag som slutar jobba! Jag måste sluta flamsa när jag diskat oss, för när jag bara släpper på henne och springer och låter henne flicka runt så får jag igen det sedan i resten av träningen och tävlingen. Jag ska från och med nu jobba varje meter och se till att köra rätt väg, eller inte köra alls.
Flaxa då? Hon är