Å herre gud, å herre gud....
Jag visste inte vad som väntade mig när jag lindade av Ila idag, och lite nervös var jag allt. Jag har ju inte sett de omtalade såren. Men det som väntade mig hade jag aldrig kunnat föreställa mig! 
Ett helt öppet sår, större än en femkrona... jag höll på att svimma!!!
Efter att jag bekämpat mina svim- och senare kräkreflexer var jag på väg att ta Ila under armen och åka upp till Ultuna och lämna in henne igen. Hur i herrans namn ska jag kunna sköta detta?!
Efter att jag lugnat mig, försökt lägga om det hyfsat ringde jag Ultuna och fick pratat med dem. De lugnade mig, gav lite mer instruktioner och ja... lite bättre känns det väl men herre min gud... om det ser ut så här nu, hur såg det ut för en vecka sedan då? 
Comments
Jag är inte blödig men det där såg verkligen läskigt ut! Förstår att du fick panik. Fast det löser sig och tänk vad mycket bättre hon mår hemma :-)
Posted by: Pernilla | september 2, 2008 02:52 EM
Oj! Det såg inget vidare ut!
Underbart att hon kan vara hemma i alla fall!
Det ska nog lösa sig till slut :-)
Kram Gunilla
Posted by: Gunilla | september 2, 2008 03:12 EM
Stackars lilla Ila :( Hoppas hon blir bättre snart. Hon har verkligen haft otur den sista tiden.
Posted by: Sara | september 2, 2008 03:25 EM
Fy fan. Förstår din reaktion. Men med er kämpaglöd går det nog bra.
Posted by: Mari | september 2, 2008 03:26 EM
Ujujuj...lider verkligen med er alla - ska det aldrig bli ett slut på eländet!
Posted by: Gunn | september 2, 2008 03:27 EM
Huwwa, det ser jobbigt ut! Men det fixar du Anna!! Lycka till & hoppas det finns en positiv ända på denna historia! Pözza Ila**
Posted by: Marika | september 2, 2008 04:38 EM
Hej och hå vilken långdragen historia. Du har inte haft tanke på att byta klinik?
Lycka till med tillfrisknandet // Katrin & Wiggen
Posted by: Katrin & Wiggen | september 2, 2008 06:13 EM
Jisses vilken fruktansvärd historia, man blir ju helt förskräckt! Stackars, fina lilla Ila, skönt att hon fick komma hem i alla fall. Vi håller tummar och tassar att hon läker som hon ska och blir frisk!
Posted by: Petra & Pudlarna | september 2, 2008 06:28 EM
Stackars Ila. Skönt ändå att hon är hemma så att hon slipper ligga hos veterinären!
Posted by: Anna | september 2, 2008 07:16 EM
Och allt detta på grund av taskig gipsomläggning :( :( :( Det är så totalt bedrövligt trist.
Posted by: m | september 2, 2008 08:14 EM
Jag säger detsamma HERREGUD! Jag ade inte klarat det! Du är så stark och duktig Anna - mer stolt kan inte en förälder bli!
Posted by: Angela | september 2, 2008 09:39 EM
Har läst hela din berättelse om vovven. Jag sitter i precis samma båt i skrivande stund. Min älskade prinsessa, som jag längtat efter sedan jag var barn, ligger just nu på Läckeby efter en simpel olycka som fått oanade följder! Jag väntar på remiss till Strömsholm för nu har jag gett upp hoppet om Läckeby (de har börjar prata om att amputera benet). Denna dj-a väntan! Tvära kast mellan hopp och förtvivlan! Hjärnan så full av benbrott och infektioner att inget annat får plats! Jag känner igen allt du skriver. Du kan läsa om Elna, fransk bulldog, på vovve.net om du vill. Jag avreagerar mig i dagboken ibland. När jag orkar.
Jag tänker på er! Och önskar oss båda ett lyckligt slut!
Posted by: Maria | september 2, 2008 11:11 EM
Inte för att på något sätt förringa jobbigheten i det hela, men om det kan vara till någon tröst: jag har sett mycket värre. Det där ser ändå rosa och "fint" ut, inget var eller svartnad hud/nekros såvitt jag kan se av bilderna.
Har du fått såna där liggsårsplåster med specialklegg inuti? Säg till annars så ska jag försöka fixa fram några.
Posted by: Simon | september 3, 2008 01:17 FM
Ser ut som mitt skavsår efter 3-milen för 2 år sedan. De fuktiga sockorna skavde hål på hälen ganska tidigt i loppet, men jag gnetade på och körde vidare. I jakten på en bra tid stannade jag inte för att plåstra om. När jag kom i mål var såret större än de största Compeed-plåstret, köttigt, rinnigt... Kräk-äckligt.
Posted by: S@ra | september 6, 2008 12:07 EM