Hann hem för en dusch! Så nu ska jag ta den. Och sedan skutta iväg mot bussen för att åka till stan och sedan vidare till Göteborg. Har haft en sjuk rolig dag, är så glad för Malin och Arwen som tog hem storvinsten. Och Flaxa och jag har också gjort fina lopp.
Fick bekräftat idag från golfklubbens försäkringsbolag att pengarna sätts in på mitt konto om ett par dagar! Yes!!!! 
Fick mail från försäkringsbolaget idag, de ville ha Ilas registreringsnummer och hennes meriter. Vet inte varför de behöver dem nu när de inte gjort det innan men jag skickade lydigt tillbaka infon de ville ha.
Annars går alla mina tankar till Petra idag som förlorat sin Nitro i natt. :'(
Så kan man också sammanfatta en sommar:
Det förbannade jäkla gipset.
... skickar jag iväg kvitton på imorgon till Folksam, golfklubbens försäkringsbolag. Hoppas allt går igenom för nu börjar kassan sina rejält...
Idag fick jag äntligen fakturan från Ultuna. Ringde dem igår och de förstod ingenting när jag sa att jag fått beskedet att de hade skickat den förrförra torsdagen... 
Men de lovade att skicka den och idag kom den alltså.
Och vet ni? Den är justerad med 10 000 kronor... vilket innebär att jag inte behöver betala för den veckan Ila blev tvungen att ligga inne på Ultuna, isolerad. Vilket för mig betyder att de faktiskt tar på sig att de klantade sig med hanteringen av gipset. Vilket är jäkligt skönt! Inte bara ekonomiskt utan att svaren jag fått förut, att "Det är helt normalt att ett gips skaver hål på hunden!" inte stämmer...
Naturligtvis hade de glömt direktreglera, så jag får ringa en gång till i morgon. Neveeeer eeending storyyyyyyyy....
Tog en 45-minuters promenad med Ila, Oskar och de andra hundarna ikväll. Hon var pigg och fräsch hela rundan. Hoppas inte det var för mycket.
Försökte lära Oskar se olika gångarter men det var lättare sagt än gjort. Jag är lite skadad och tror att alla har hästeriet i ryggen och förstår vad skritt, trav och passgång är...
Fniss, blev tvungen att ta denna bilden idag när jag förtvivlat försökte fånga det sista dagsljuset i skogen. Sjuuuukt kass bild 
.
Igår lyckades jag bara knata runt tio minuter innan det var becksvart, idag fick jag i alla fall tjugo minuter. Skönt med helg så att man får lite dagsljus att arbeta med. Eftersom Ila ska gå i skogen där hon får arbeta med hela kroppen kan jag inte dra nytta av belysning på motionsspår eller så. Men snart ställer vi ju om klockan, då blir det lättare att få en skogspromenad efter jobbet utan att behöva treva sig fram.
Jag är återigen irriterad på Ultuna. De har fortfarande inte fakturerat mig sedan Ila låg inne sista veckan i augusti. Det kan ju verka bekvämt 
att slippa betala, men grejen är den att jag hur länge som helst har tänkt skicka in en ny omgång kvitton och redovisningar till golfklubbens försäkringsbolag så att jag kan få tillbaka en massa pengar jag ligger ute med. Det är drygt 7 000 kronor utöver det jag inte blivit fakturerad för ännu (alla besök hos veterinär och sjukgymnast sedan slutet av augusti alltså, drygt 12 000 kronor). Och jag kan inte skicka in och få ut de pengarna förrän jag blivit fakturerad av Ultuna för denna sista tiden. Jag har nämligen tagit upp massa resor till Ultuna (bensinersättning) och utan kvitton på att jag varit hos veterinär eller sjukgymnast de gångerna kommer de inte betala ut de slantarna... utan kommer kräva in kompletteringar etc etc.
Så jag har vid fyra tillfällen under tre veckor ringt dem och undrat om jag inte kan bli uppringd av någon, jag har inte heller fått reda på hur det går med min utredning huruvida jag ska betala den inneliggande tiden eller inte (jag hävdar ju att jag inte ska betala den inneliggande veckan eftersom det var deras klantarselgips som skadade Ila). Förra torsdagen svarade de mig att de ser att fakturan gått iväg, det var alltså en vecka och en dag sedan... 
SUCK! Hur svårt ska det vara? Och varför blir jag inte uppringd av klinikchefen när vi haft en dialog kring detta, om nu ett beslut uppenbarligen är fattat (annars kan de ju inte skicka ut faktura vilket de gjort enligt den jag pratade med...)?
Jag blir så jäkla trött alltså. Det är mycket pengar som jag ligger ute med... sjukt irriterande.
Jaja.
Nu är det helg och jag ska njuuuuuuuuuta, träna hundarna, sova, äta gott. Och försöka hålla mig ifrån datorn... ("Jag säger lycka till" som gubben säger i "Morrhår och Ärtor")
... är inte en sårbild, för såret är läkt!
Kolla utvecklingen på såret här!
Det har inte gått speciellt fort. Jag lämnade mig ifrån henne på Ultuna för över en månad sedan eftersom gipset skavt hål på henne. En vecka senare, 1 september, hämtade jag hem henne och har sedan dess skött hennes ben som en liten baby Först nu är hon ihopläkt... uj uj uj...
Jag är ju en sucker för att följa en utveckling i bilder, ja ni kan väl inte ha undgått "Dagens sårbild" , "Pälsföljetongen" etc.. 
Här kommer Ilas röntgenbilder. Nederst är bilden från idag.
Ila bröt ju alltså två ben, dels tibian och dels fibulan. Se bilden nedan, som jag visserligen misstänker INTE är ett hundskelett men det är snarlikt och ni får en bild av vad jag menar.
Fibulan, det lilla benet, blir antagligen en "non union", det vill säga det läker inte ihop. Men det kan göra det, avståndet idag är bara 1,9 millimeter mellan stumparna. Det är mycket möjligt att de läker ihop. Men även om de inte gör det är hon friskförklarad. Att fibulan inte läkt ihop påverkar henne inte.
2008-06-01
2008-07-01
2008-07-09
2008-07-23
2008-08-11
2008-09-24
Nu då?
Rehab, rehab, rehab. Stiftet i benet ska sitta kvar om det inte orsakar besvär (typ kryper ut!).
Vi ska träffa Kjerstin Pettersson på måndag igen för upplägg av träningen.
Benet ska vara helt och fullt friskt och starkt nu, men på muskelsidan har vi en del att ta igen.
Jag känner en enorm trötthet svepa över mig. Snart fyra månaders oro, ledsamhet och ångest är över. Ni som inte följt helvetet från början kan läsa här vad som hänt, skrolla längst ner och börja läs...
Och nu.... kommer mina tack!
Jag vill tacka så många för denna tid - ni är så många som stöttat, tröstat, försökt muntra upp, funnits där för att lyssna på mitt grinande och diskuterat mina tvivel och oro. Det är inte klokt vilket stöd jag fått!
Det har betytt så mycket att ni frågat om Ila och orkat lyssna.
Att mina arbetskamrater förstått och stått ut med en tidvis väldigt labil, ledsen och grinig Anna. Även om den jobbigaste och mest akuta fasen inföll på semestern har det drabbat jobbet en hel del.
Att mina vänner och bekanta ställt upp och hjälpt mig på olika sätt med de andra hundarna.
Att världens bästa dagis tagit hand om både nyopererad Ila och nu senare rehabpromenaderna utan att knorra.
Att mina vänner förstått att jag inte orkat vara social och trevlig jämt utan gett mig det utrymme jag behövt och dessutom täckt upp för mig på de områden jag inte orkat hela vägen.
Att ni som besökt webbsidan tagit ett par minuter och skrivit en kommentar eller två.
Att ni vågat vara ledsna, skeptiska och arga tillsammans med mig - och förstått att jag behövt vara det. Att få höra "Äsch men det här är ju bara skit!" när jag beklagat mig har varit så befriande. Hurtfriskhet är inte alltid det man behöver.
TACK till er alla! Ni vet vilka ni är! Jag hoppas att få finnas som stöd åt er också när ni behöver det (men jag hoppas att ni inte kommer att behöva det, missförstå mig rätt...)
Nu... ska jag ner och ge Ila middag och bara njuta av att mitt underbar lakristroll lever, mår bra och finns här med mig!
(och för er som trodde att faran var över kommer en sårbild senare... 
)
Trodde aldrig jag skulle få skriva detta. Men idag blev Ila friskförklarad! Jag har grinat i en kvart nu. Kan inte fatta att det är sant. Återkommer med röntgenbild så ni får se underverket!
08-09-20 Styrkepromenad med Ila from Anna on Vimeo.
Ila får vara riktigt odräglig nu för tiden, för sjukgymnasten vill nämligen att hon "ligger i drag". Ligger i drag? Ja inte som i att ligga i en korg i snålblåst som jag trodde 
utan som i att gå och dra i kopplet... Så så fort vi ser något som stöddiga Ila får intresse för, och det är en hel del, typ fula gubbar, katter, barn, cyklister, fula cykelkorgar etc. hetsar jag henne så att hon drar och gärna ställer sig på bakbenen... jag kommer få ett monster när den här rehaben är över... men ett välmusklat sådant i alla fall... 
Filmen ovan är ett hopklipp av vår 20-minutersrunda idag. Det gäller att hitta rundor som bara tar tjugo minuter och som dessutom gärna innehåller terräng. Att bara gå på fina, plana asfalterade vägar är ingen hit. Hon ska träna balans, styrka och koordination när vi är ute och går och det krävs det lite skog för: upp och ner, rötter och stenar att kliva över.
Det var lättare att bara gå tiominutersrundor faktiskt, tjugo minuter är svårare. Idag hittade jag dock en som tog exakt tjugo minuter inklusive mossborttagning på berg (se filmen!).
Ila är fantastiskt fräsch tycker jag, har ett härligt ärtigt steg med bra frånskjut.
Vi kämpar på med övningarna och böjträningen. Nu när hon inte har bandaget kan man ju göra böjövningarna flera gånger om dagen, förut var man begränsad till när man bytte bandage en gång om dagen.
Hon ska ta många, korta promenader och det gäller att inte glömma av dem! Blir lätt att man ligger i soffan hela kvällen men icke sa Nicke - hon ska ut sex-sju gånger om dagen på kortisar.
Nu ska Oskar och jag ut på en långis med de två andra. Ila får vara hemma och vila under tiden.
Ligger lite efter med fotandet och uppladdandet. Men här är gårdagen. Idag är det ännu finare - helt torrt och jag har tagit av bandaget helt nu.
Ni vet Beckfilmerna? Martin Becks granne, rödtotten med stödkrage spelad av Ingrid Ingvar Hirdwall som inte kan sluta använda sin stödkrage för att han har blivit så van vid den, trots att nackspärren är borta sedan flera år?
Säger bara en sak: ILA!
Haha!
Har tagit av bandaget två kvällar nu och låtit henne skrutta runt utan för att få luftat det. Och hon är jättetramsig och vill inte gå ordentligt och fjantar sig. Men så sätter man på bandaget, notera alltså att det inte är något stöd alls utan bara för att skydda såret, så blir hon jättelycklig och skuttar runt!
Oj oj nu händer det saker! Jämför med för två veckor sedan:
Jag skulle inte klagat igår kanske... idag ser det ut som att såret har krympt flera millimeter! Verkligen yttepyttelitet nu. Heja heja!
2008-09-14 Rörlighet i Ilas ben from Anna on Vimeo.
Så här ser det ut när vi arbetar med rörligheten. På Ilas friska ben är det inga problem att trycka ihop benet helt upp mot magen. Men det brutna benet är jättestelt! Jag kan inte få ihop det mer än det ni ser på filmen. Där har vi massor att arbeta med. Man ska hålla "lednära" när man gör övningen, dvs så nära "gångjärnet" i hasen som möjligt, för att inte få en hävstångseffekt och råka arbeta för bryskt.
Ila är snäll och stretar inte emot, men tycker att det är lite jobbigt när vi kommer ut i ytterläge.
Jag tycker det går trögt nu, känns knappt som att det händer något mellan gångerna... Det blir ju inte värre, men...
I dag var jag på Ultuna och träffade sjukgymnasten Kjerstin Pettersson. Jag fick vänta i tjugo minuter efter utsatt tid och hann bli redigt irriterad, herre gud, hur svårt kan det vara? Det är ju inte direkt så att folk kommer in akut för rehab ;).
Men hon bad om ursäkt och jag hoppas att det inte blir någon vana. Lagom kul när man stressat från jobbet för att hinna och så får man i alla fall vänta massa extratid. Min tolerans mot väntetid på Ultuna har verkligen sjunkt till noll. Det blir så när man är inne så ofta som jag varit... Jaja. Nog om det.
Kjerstin visade sig vara grymt noggrann och trevlig och kändes fantastiskt kunnig.
Jag började med att visa Ila i skritt och trav. Sedan gick vi in och då kände Kjerstin igenom hela henne jättenoggrannt, mätte muskler och kände på leder.
Hon var positiv! Självklart har Ila tappat mängder av muskler, är snedbelastad och har fått begränsad rörlighet i lederna i skadade benet. Men inget vi inte kan få bort med noggrann och tålmodig rehab. Hon tyckte att Ila var förvånansvärt fräsch och rörde sig bra med tanke på omständigheterna.
Hon frågade massor om hur aktiva vi var innan skadan, hur duktig Ila var i agilityn, hur jag såg på att komma tillbaka på tävlingsbanorna, hur jag tänkte kring rehabens tidsåtgång etc. Det kändes helt enkelt skitbra. Jag sa att det får ta den tid det tar, och när Kjerstin försiktigt och väldigt inlindat förklarade att det kanske inte kan bli aktuellt att köra agility förrän i vår förstod jag att hon trodde att jag hade väntat mig en snabbare rehab. Men tvärtom, jag hade nog räknat med ännu längre tid. Kan man köra igång redan i april-maj så är det ju helt perfekt.
Ila är ju inte helt friskförklarad ännu men det finns mycket vi kan göra redan nu. När Ila är friskförklarad kan vi göra massoooooor mer. Typ simma, vattentrask etc.
Det jag kan och ska göra redan nu är:
Belastningsövning: Där Ila står på bakbenen o jag håller om henne som stöd, hon får gärna gå fram och tillbaka lite på bakbenen
Belastningsövning: Lyfta upp vänsterbenet så att hon bara står på tre ben
Belastningsövning: Lyfta upp vänster bak och höger fram så att hon bara står på höger bak (brutna) och vänster fram
Arbeta med rörligheten lederna i brutna benet (töja och trycka ihop upp mot magen, svårt att förklara)
Promenera i koppel och successivt öka promenaderna. Promenera långsamt i skogen så att hon får arbeta med kroppen i lugnt tempo. Många, korta promenader.
Hon tyckte att jag rörde lite för lite på Ila nu och det var ju bättre det än tvärtom. Många små promenader är det som gäller nu- till att börja med 6 promenader á 10 minuter och om två veckor bör vi vara uppe i 20-minuterspromenader... :)
Ja den rubriken har jag inte skämt bort er med direkt... Var hos en bra ortoped idag som jag ska försöka hålla fast vid. Fick beröm för bra skött sår, hon tyckte det såg helt perfekt ut! Vi ska ses om två veckor igen och då röntga och förhoppningsvis friskförklara benbrottet!!! Vågar inte tro att det är sant...
Ila ska få röra sig fritt hemma men inte hoppa upp och ner i soffan. Hon ska få gå korta koppelpromenader och får gärna fortsätta ställa sig på två ben när hon blir glad, haha! Tror att jag får en tid hos rehab-Kjerstin vid nästa besök också men jag minns inte vad vi bestämde. Ila är jättepigg och att burvilan är över är verkligen toppen. Hon behöver få röra på sig! När vi var klara i morse åt alla sin frukost utanför Ultuna innan jag åkte till jobbet.
Idag har jag inte sett såret själv, Oskar var så gullig och lade om benet ikväll eftersom jag jobbade över. Apple har hållt Special Event och vi på MacWorld bevakade förstås det hela. Det blev en rolig kväll och vi hade fantastiskt många besökare på vår sajt som läste det vi skrev. Skitskoj!
I morgon ska jag till veterinären på förmiddagen. Det är ingen röntgen inbokad utan koll av såret framförallt. Jag pratade med någon chef på kliniken idag och hon förstod inte alls att jag inte ville betala för den inneliggande veckan utan försökte för sitt liv argumentera emot det jag sade. Jag höll inte med henne utan hävdar fortfarande att de tagit ett antal klantiga beslut som ledde till att det blev så olyckligt. Ja ja. Jag vet inte var det här slutar...
Provade, efter Saras tips, att lufta såret en stund idag. Ila fick ligga utan bandage en kvart, tjugo minuter någonting. Det kan knappast ha skadat i alla fall, det blev väldigt torrt och fint bara på den korta tiden.
Fortsätter läka och ser riktigt fint ut. Flera som sett bilderna i bloggen har kommenterat att de inte tycker att de ser någon skillnad. Men kika nedan, visst ser ni skillnad när man jämför så här? Sårkanterna har ju krupit ihop och den delen som är öppen har ju blivit mindre.
Måndag 8 september.
Tisdag 9 september.
Torsdag 11 september.
Lördag 13 september.
Söndag 14 september.
Måndag 15 september.
Tisdag 16 september
Torsdag 18 september
Lördag 20 september
Lördag 27 september
Tycker jag ser stor skillnad idag mot igår!
Såret läks sakta men säkert, man ser små förbättringar för varje dag. Det är ett helsike att lägga om och sköta det, allt är kletigt och glidigt och flyger runt och går inte att få någon styrsel på. Men det verkar inte påverka såret så negativt att det blir lite snett och jäkligt så det är väl bara att köra på så gott man kan!
Ila är fortsatt skitnöjd med att vara hemma, törstar närhet och samvaro och verkar må riktigt bra!
Såret igår.
Såret idag
Visst ser det bättre och bättre ut?
Det gick bättre att lägga om idag, fick till det riktigt bra faktiskt! 
Vi myser så mycket vi kan i buren. Och alla vill vara med ...
Veterinären ringde mig nu, nu har röntgenplåtarna från i måndag analyserats. Och... sitter ni ner? Håll i er nu... FRAKTUREN ÄR I DET NÄRMASTE LÄKT!!! Hade hon inte haft sina äckliga sår, hade hon alltså varit klar med den här biten nu. Nu måste vi dock få dem läkta. Men ändå. Det är ju inte klokt. Trodde aldrig jag skulle få det beskedet! Slutröntgen om två veckor. Ska hem och lägga om henne nu, det var RIKTIGT besvärligt så blir det inte lättare nu kommer jag åka in en gång om dagen och få hjälp.
Jag visste inte vad som väntade mig när jag lindade av Ila idag, och lite nervös var jag allt. Jag har ju inte sett de omtalade såren. Men det som väntade mig hade jag aldrig kunnat föreställa mig! 
Ett helt öppet sår, större än en femkrona... jag höll på att svimma!!!
Efter att jag bekämpat mina svim- och senare kräkreflexer var jag på väg att ta Ila under armen och åka upp till Ultuna och lämna in henne igen. Hur i herrans namn ska jag kunna sköta detta?!
Efter att jag lugnat mig, försökt lägga om det hyfsat ringde jag Ultuna och fick pratat med dem. De lugnade mig, gav lite mer instruktioner och ja... lite bättre känns det väl men herre min gud... om det ser ut så här nu, hur såg det ut för en vecka sedan då? 
Naaaw lilla skruttan! Har bäddat mysigt i nya buren och ställt upp så nu ligger hon och tar igen sig. Hon har lagt sin lilla mjukisnyckelpiga under sig så ordningen är återställd. 
Hon är fortfarande extremt groggy men börjar nog vakna till nu. Om någon timme eller två ska hon få mat.
Benet har inget stöd alls nu, eftersom såren inte är läkta. Alltså inget gips alls utan bara ett bandage. Detta betyder att det är JÄTTEVIKTIGT att hon inte hoppar eller glider på benet. Men jag sa till dem att lika gärna som hon ligger i en bur, dessutom isolerad, hos dem hela dagarna kan hon ligga hos mig och få vara med sin flock. Så nu tar vi detta dag för dag. Det känns som om jag har tagit rätt beslut. Man isolerar inte en hund om det verkligen inte behövs.
Jag haft fått massor av skumma sårskötselmaterial med mig och en låååång instruktion om hur benet ska skötas. Jösses, efter det här kan jag nog ta jobb som djursjukvårdare... man har lärt sig mycket om sår i alla fall...
Sitter med Ila i bilen. Är så glad så glad så ni anar inte. Hon håller på att vakna upp från sederingen och är groggy men lyckades vakna till och viftade på svansen när vi kom. Nu sover hon igen. Å vad jag älskar denna lilla skrutta.
Ringde Ultuna i förmiddags och sa "Jag plockar hem henne idag, det får bära eller brista". Bad dem röntga henne så att jag slipper åka in på onsdag utan kan ta telefontid med veterinären istället. Ringde klinikchefen och berättade storyn och att jag inte vill bli fulldebiterad för denna veckan. Han sa varken bu eller bä men verkade förstå min frustration och förtvivlan. Pengarna är en sak. Energin detta kostat är en sak. Jag kan ta det. Men inte när det drabbas Ila.
Mot Ultuna!
Igår ringde en Svd-journalist och hade lite frågor kring Ila. Här är artikeln.
Tyvärr tycker jag inte den är speciellt bra. Trots att jag fick den mejlad till mig innan och korrigerade en del faktafel har det i alla fall kommit med felaktiga uppgifter, som att jag fick beskedet via brev till exempel, vilket jag extremt tydligt påpekade inte var fallet.
Sedan bad jag journalisten utreda begreppen MRSI och MRSA samt ställa klinikchefen mot väggen och fråga varför man som anländande djurägare inte får information om att sjukhuset är drabbad av dessa bakterier. Då skulle man ju ha chans att vända i dörren och inte riskera få hem ett sjukare djur än man kommer in med.
Men det fanns inte tid att vänta tills idag så att hon kunde få tag på ansvariga på djursjukhuset i deadlinehetsen. Trist. Är glad att jag inte jobbar som nyhetsreporter i dagspress. Fy vad stressigt och tråkigt att behöva kompromissa hela tiden för att det ska gå fort fort fort.
Sedan tar reportern upp det jag säger om att Ila fått antibitoika i veckor, men jag tror inte att läsarna förstår att jag menar att hon gått på antibiotika i 9 veckor utan att någon dragit i handbromsen. Äter man mer än 10 dagar tror jag det är så är det verkningslöst.
JAG ÄR SÅ ARG! 
Och jag vet nog att jag innerst inne inte har rätt att vara det utan att det handlar om min besvikelse och oro, men idag rann det över när jag ringde Ultuna.
De bedyrade att Ila mår SÅ BRA SÅ och är SÅ PIGG OCH SÅ GLAD.
Och att hon inte får komma hem förrän tidigast början av nästa vecka !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag ifrågasatte hur de kan avgöra att hon "mår så bra". "Jo men hon är så glad när vi kommer in". Det är klart fan hon är glad när någon kommer in, hon tror väl att hon ska få någon slags stimulans i sitt liv äntligen! Och "Ja och hon skäller inte eller gnäller". Nej, Ila är en hund som reagerar introvert på stress.
Om jag utsätter henne för något som hon blir stressad av, reagerar hon genom att bli helt stel och tyst och ligger eller sitter ner. Det är jättekonstigt, den enda hunden jag vet som reagerar så. Om jag kör agility framför ögonen på henne med en annan hund, sitter hon helt stilla och är helt stel och konstig, hon reagerar på stress så. Såklart att det är jättebekvämt för dem på Ultuna! Så kom inte till mig och säg att hunden mår bra, för det finns inte en möjlighet i världen att hon mår bra ensam, isolerad och utan minsta stimulans i en jävla stålbur i en vecka!
Tre saker gör mig extra jävligt irriterad:
1) Att de inte kan lägga ett jävla gips utan att skava hål i henne, jag kände på gipset och det var svinvasst på flera ställen. SMART ?! Är det rocket science att tillverka ett gips utan vassa kanter och med en sådan passform att det passar den som ska ha det? Är det rocket science att isolera så bra runt gipset att hon inte får skavsår? Om hunden kommer in en gång med skav och måste lägga om det, lägger man på samma gips en gång till då med samma polstring och hoppas att det ska fungera fast det inte gjort det innan? 
2) Att de inte kan förhindra spridningen av MRSA-bakterierna fastän de gått ut i tidningen hävdat att spridningen är stoppad.
3) Att kombinationen av 1 och 2 gör att jag nu måste vara utan min älskade hund ÄNNU mer och att hon måste plågas ÄNNU mer än hon redan gjorts! 
Varför har inte jag som kund blivit informerad av Ultuna att de har en bakterihärdsmitta på djursjukhuset? Varför finns det inte skyltar vid entrén? Jag har varit där hur många gånger som helst sedan 1 juni och inte en enda gång fått information om denna smitta. Jag har tagit med mig Flaxa flera gånger och inte en enda gång fått reaktion från personalen att jag har med en extra hund i onödan. Något man kanske ska undvika om man har en bakteriesmitta på ett sjukhus? 
Var finns det samlade ansvaret? Varenda en jag ställer mot väggen kan ju säga att de inte är insatta och inte vet exakt vad den andra gjort eller bedömt. 
Nu har jag mejlat UNT och tipsat om att Ultuna inte alls har MRSA-spridningen under kontroll. Puckon!
Flaxa på morgonpromenad i Uppsala i går morse. Det skulle varit lugnare att promenera på bilvägarna, det var SJUKT många cyklister ute...
Oh jisses. Livet är verkligen jobbigt ibland. Jag har verkligen inte ens hälften av den energi jag brukar ha... orkar inte dra igång några kurser, orkar inte träna med hundarna, orkar ingenting. Det är tur i oturen att jag har ett så roligt jobb med sjukt sköna arbetskamrater, för att komma till jobbet och tänka på annat än försäkringar, veterinärer och benbrott har verkligen varit min räddning de här sista veckorna. Till slut blir ens identitet det där jäkla benbrottet, lite som man hört morsor beskriva känslan av att tappa sin identitet och bara vara den där mjölk- och blöjbytarmaskinen.
Men men!
Jag pratade med Ultuna i morse och fick dem att lova mig att de skämmer bort Ila så mycket som är möjligt under omständigheterna. Förhörde mig lite om hur hon sitter, när hon får mat, hur ofta de rastar och så vidare. Det är vidrigt att släppa kontrollen till någon annan så här. Men vad ska man göra?
På något konstigt sätt, känner jag mig ändå lite hoppfull. Hoppet är det sista som lämnar människan eller?
Jobbigast just nu: Att inte tänka på hur ensam, övergiven och närhetstörstande Ila måste känna sig i sin bur på Ultuna. Säkert är hon isolerad på något sätt också med tanke på de resistenta bakterierna hon har fått. Jävla skit i helvete vad jag hatar det här. Ska man åka upp och hälsa på, eller är det värre att hon får träffa oss och sen bli övergiven igen? Blä. Jag hade aldrig i mina vildaste fantasier kunnat tro att den här historien skulle bli så här sjukt utdragen och plågsam. Aldrig!
Meh! Ska man skratta eller gråta? Åkte in med Ila i morse för att få bandaget omlagt då hon slutat stödja igen och uppenbarligen har ont. Och gissa vad? Hon har fått så fula skavsår av gipset att de inte kan lägga om förrän de läkt. Under tiden behåller de henne på Ultuna- det kan ta upp till en vecka... Infarkten är nära nu!
Benet var dåligt omlagt så Ila hade fått skav av gipset. Röntgen såg inte bra ut. Benet såg snett ut och stiftet i benet verkar ha orsakat uppluckring. Veterinären visste inte om hon såg rätt eller inte så ortoped ska titta på det i morgon. De ville ha 5500 kr för det här besöket. Jag vägrade betala det. Det kostade 3800 kr i söndags och anledningen till att vi blev tvungna att åka in idag var för att de lagt om dåligt då. Jag måste sova nu, är helt helt slut.
Gissa vem som sitter på Ultuna igen? Japp... Grinade en bra stund, ringde Åhza och beklagade mig och kände mig allmänt självmordsbenägen innan jag till slut satte mig i bilen och åkte upp. Vet inget ännu, Ila har fått lugnande och somnar i detta nu. Hon har inte använt benet alls sedan i söndags och det handlar inte om att hon dummar sig, det GÅR inte att använda det. Vi har prövat allt. Jag är så ledsen, arg och trött på det här så ni anar inte. Jag ser inget slut på det och tvivlar allt mer för varje minut som går. Fick just reda på att Ila utvecklat en djurvariant av resistenta bakterien mrsa eller vad det heter. Hurra.
Analsäckarna såg fula ut så Ila fick dem rengjorda igår när hon ändå fick lugnande för bandageomläggningen. Det gick jättesmidigt, var inte en kotte uppe på SVA igår kväll. Skönt!
Men vad illa hon går, det går KNAPPT att få henne att sätta ner benet alls nu, förut har hon använt det jättefint. Blir orolig såklart... men vi får se hur det utvecklar sig... 
Är hemma om några minuter, fastnade i bilköer. Ringde Ultuna och de tyckte jag kunde komma in, de har så lugnt nu. Hoppas de kan lägga om bandaget ordentligt och att det inte blir strul. Ilastackaren har lyckats dra på sig en sjuhelsikes analsäcksinflammation på allt elände så jag ska se vad de säger om den. Ser inte klokt ut, som ett extra rumphål, haha.
Börjar bli olidligt trött på det här nu. Blev uppringd av Ultuna som vill att jag kommer in på måndag trots allt. Orkar inte dra alla turer men det är inte klokt vad svårt det ska vara att förstå att jag inte kan vända mer upp och ner på mitt liv än jag redan gör för att få detta att fungera. Hela semestern på sex veckor har gått åt att anpassa mig efter omständigheterna men nu jobbar jag faktiskt. Blir galen.
Pratat med Ultuna nu och jag åker in på lördag. Då jobbar en tjej som är duktig på den här sortens omläggning. Skönt.
Annars känns det inte så bra alls faktiskt. Tycker så fruktansvärt synd om Ila som måste gå med sin jättetratt och inte får göra någonting. Man kan tycka att jag är löjlig men det handlar inte om någon vecka eller två. Snart har hon levt tre månader i det här helvetet och det verkar inte finnas någon ände på det. Varje dag är ett projekt och en kamp för att få allt att gå ihop. En vecka känns som fyra. Det är svårt och jobbigt att se positivt på det ju längre tiden går. Allt fler pessimistiska tankar kommer över en.
Inte gör de vaga beskeden från veterinärerna det bättre heller. 
Det kan mycket väl bli så att vi om tre veckor får börja om. Och jag förstår att de inte kan lova något - det handlar ju om att Ilas kropp inte gör sitt jobb.
Jag är så trött på detta att ni anar inte. Tar energi från allt annat i livet. Förstår inte hur jag ska kunna genomföra ett VP i morgon igen. Är helt urladdad. Det blir inget Frövi i helgen i alla fall. Någon gräns måste finnas även för mig.
Så här ser benet ut. Hårt lindat med skena inuti. Jag ska ringa idag och be att få det bytt på lördag. Först sa de fredag men sen efter att Ila slitit av sig bandaget natten till onsdag och de alltså bytte onsdag morgon sa de att det räcker med måndag. De menade att såren inte soppat något alls så det är onödigt att ta det på lördag. Men det hade ju inte ens gått ett dygn mellan bytena när de gjorde den bedömningen. Jag är mycket skeptisk till att det kommer vara helt torrt redan, jag har levt med de där såren i tio veckor nu och sett skillnaden på ett och två dygn med samma bandage. Vänta ända till måndag känns helt uteslutet. Dessutom är det skitsvårt att få det att fungera med jobbet. Det tar ju evigheter varje gång jag är där och jag måste faktiskt jobba också. Nä. Klockan åtta ringer jag Ultuna. Måste lita på min magkänsla.
Jaha så har man återigen fått hem lilltösen. Hon vart glad över att bli hämtad och nu är hon jättetrött. På måndag ska vi in och byta bandaget, det kan vi inte göra själva. Vet inte hur det ser ut under men hon är totalt invirad över hela benet och har en skena som ska fixera. Hoppas det håller... :-/
Jag är så trött på den här historien nu att jag knappt gläds åt att få tillbaka pengarna. Ser inget slut på det. Verkar som att det lätt kan dröja sju veckor till, sa veterinären jag snackade med idag...
Efter att ha väntat och väntat och inte hört något började jag ge upp hoppet. Men nu vid frukost såg jag att det kommit brev från Folksam företagsskador. Vågade knappt öppna!!! Men beskedet var toppen: jag får ersättning för mina utgifter, det vill säga självrisk, bandagegrejer, bensin mm!!! DET var välbehövligt kan jag säga- är helt barskrapad nu ekonomiskt. HURRA!!!
Veterinären ringde, eller snarare jag ringde dem nu. De tar ut stiften idag och fixar en annan fixation med gips. Hon får komma hem tidigast i morgon. Jag frågade lite vad hon tyckte om Ilas agilityutsikter och hon vågade inte säga så mycket men lät rätt skeptisk. Jaja vi får helt enkelt hålla ut och se. Hur som älskar jag den där skräppudeln så mycket och önskar så att hon snart får bli frisk och får njuta av livet igen.
Nu är vi på väg till VP:t, Tom, Petra och jag.
1 juli.
9 juli.
23 juli
Idag, 11 augusti.