Boris – drömhunden
Jag hade bara sett Boris på ett suddigt foto när jag gav uppfödaren 4 500 kronor i handpenning. Det var den bästa gris jag någonsin köpt i säcken!
Drömmen om en egen hund att leva, träna och tävla med hade växt sig allt större under sista skolåren. När studenten närmade sig planerade jag in hemifrånflytt (inga hundar här inte, sa mamma och pappa...) och valpköp så snabbt det bara gick.
Det var med Boris jag tog mina första staplande steg i hundvärlden. Han och jag har provat på det mesta och lite till. Jag har slitit mitt hår, gråtit, skrikit, varit nära att ge upp. Jag har också många gånger varit så stolt att jag skulle kunnat spricka över min Boris.

Boris börjar bli "gubbe"
Vi har kämpat tillsammans med livet och haft både mot- och medgångar ihop. Idag är Boris i sin bästa ålder och goare, lydigare och roligare än någonsin. Vi känner varandra utan och innan men ändå skrattar jag dagligen åt något knasigt han hittar på.
Det var många som trodde att jag inte skulle klara av att skaffa hund när jag var så ung. Många tyckte att jag skulle bli "bunden" och hindrad att leva livet. Själv trodde jag precis tvärtom. Jag längtade efter att bli "bunden", att få leva det liv jag längtade så efter. Och Boris gav mersmak!

Host host
Boris har i hela sitt liv hostat väldigt lätt. När han var sju kollade jag upp det ordentligt med röntgen av hals, lungor etc. Det visade sig att han har en form av bronkit. Det kan liknas med ansträngningsastma, men det är inte riktigt samma sak. Än så länge klarar han av att både tävla och träna och vardagen går bra. Det vi måste tänka på är att han inte ska gå upp i stress, för då kommer hostandet. Det är rätt svårt, med tanke på att Boris är en oerhört lättstressad hund.
Därför har jag dragit ner på träningen i första hand – om jag sticker till klubben och ska köra med alla hundarna får Boris antingen ligga i bilen när han väntar eller inte följa med alls. Annars blir han alldeles för stressad och skäller och hostar sönder sig. Tävla går bra, för han vet så väl när han ska köra och när det inte är hans tur. Och det är verkligen jätteskönt – för att åka iväg på flera dagars tävlingar utan Boris känns helt otänkbart! Han är ju vår tältpolis! :)
Exempel på hur jag sänker hans stressnivå:
• får inte se mig göra något roligt med de andra hundarna.
• när det ringer på dörren, får han (och de andra) vänta i ett annat rum tills gästerna klätt av sig. Sedan hälsar vi lugnt, utan att stressa upp oss. Godis gör under!
• När han stressar upp, tar jag fram godis och vi lugnar oss, alternativt att jag platsar honom så att han inte kan springa runt och stressa.
• undviker att han hamnar i situationer där han hetsar upp sig.