Presentation

boris

Boris – drömhunden
Jag hade bara sett Boris på ett suddigt foto när jag gav uppfödaren 4 500 kronor i handpenning. Det var den bästa gris jag någonsin köpt i säcken!
Drömmen om en egen hund att leva, träna och tävla med hade växt sig allt större under sista skolåren. När studenten närmade sig planerade jag in hemifrånflytt (inga hundar här inte, sa mamma och pappa…) och valpköp så snabbt det bara gick.
Det var med Boris jag tog mina första staplande steg i hundvärlden. Han och jag har provat på det mesta och lite till. Jag har slitit mitt hår, gråtit, skrikit, varit nära att ge upp. Jag har också många gånger varit så stolt att jag skulle kunnat spricka över min Boris.

Boris börjar bli ”gubbe”

Vi har kämpat tillsammans med livet och haft både mot- och medgångar ihop. Idag är Boris i sin bästa ålder och goare, lydigare och roligare än någonsin. Vi känner varandra utan och innan men ändå skrattar jag dagligen åt något knasigt han hittar på.
Det var många som trodde att jag inte skulle klara av att skaffa hund när jag var så ung. Många tyckte att jag skulle bli ”bunden” och hindrad att leva livet. Själv trodde jag precis tvärtom. Jag längtade efter att bli ”bunden”, att få leva det liv jag längtade så efter. Och Boris gav mersmak!

Host host
Boris har i hela sitt liv hostat väldigt lätt. När han var sju kollade jag upp det ordentligt med röntgen av hals, lungor etc. Det visade sig att han har en form av bronkit. Det kan liknas med ansträngningsastma, men det är inte riktigt samma sak. Det vi måste tänka på är att han inte ska gå upp i stress, för då kommer hostandet som sedan går över till torrkräkningar. För det mesta får jag förklara för folk att han 1) Inte skäller och 2) Inte har kennelhosta. Än så länge klarar vi oss utan medicinering och det är också något jag hoppas vi kan slippa länge!

Pensionär
Ett par veckor innan Boris skulle tävla sitt första agility-SM år 2007 fick jag reda på att det inte stod så bra till i hans rygg. Det var en stor besvikelse att Boris och jag inte fick möjligheten att tävla SM ihop, efter alla år av kämpande på banorna. Ni kan läsa inlägget jag skrev när vi kom hem från veterinären här!
I dag, 2,5 år efter pensioneringen, är Boris jättepigg! Han är stark, i otroligt bra kondition, pigg, fräsch och väldigt glad. Han busar som om han vore tre år, inte snart elva. Han är på gott humör och orkar med allt vi gör utan att bli trött och sliten. Beslutet att pensionera honom från agilityn känns helt rätt, med tanke på den glada och roliga hund han är nu! :kompisar: