… går i Skåne igen. Det var där jag sökte första gången, 2007. Då blev Ila och jag reserver!

En film från uttagningarna i Nils Holgersson-hallen nedan. Känns som eeeevigheter sedan! Ila ser väldigt pigg och alert ut!

Idag hade jag turen att få gå kurs för Jan Egil Eide och Jenni Lehtinen. Egentligen kände jag mig väldigt fullmatad på input efter denna kursintensiva period men jag kunde bara inte missa chansen. Och jag är glad att jag tog den. Fick med mig en del roliga nya verktyg till min och Flaxas verktygslåda och finslipningar på dem vi redan har. Fick mycket beröm och det suger jag ju åt mig som en svamp förstås! Schlopp liksom! Skoj att få så duktiga människor att titta på mig och kritisera och komma med förbättringsförslag. Och allt blir ju automatiskt roligare på norska . Fortbildning for the win! Lite kul att damma av den gamla, ett bra tag undanstoppade och förbjudna, ”ut-armen”. Nu i ny form och med nytt namn förstås: Turn Away! Jenni visade även lap turn som är ny för mig men absolut ngt jag kommer att använda när tillfälle ges (turn away också). Flaxa svarade oerhört fint på dem båda.

Det här inlägget ska handla om tappade sugar och hur man kan motivera sig, trots allt.

När Ila bröt benet 1 juni 2008 drabbades jag av en bitterhet. Jag hade nämligen haft på känn att vi hade hennes bästa tävlingsår någonsin framför oss. Ila låg 9:a på Årets Agilityhund och sprang som aldrig förr. Jag vet ju hur man kan efterkonstruera och vrida på saker så jag har inte lagt ner så jättemycket energi på att utveckla den känslan.

Men så är det flera som nu säger till mig att de inte tycker att Ila kommit tillbaka efter benbrottet. Jo, envisas jag, det har hon väl… men samtidigt gnager en känsla hos mig: Att vi faktiskt missade hennes prime time… och nu är det för sent. Hon är nu över 7 år… när hon bröt benet var hon i den klassiska åldern 5 år, då de flesta agilityhundar brukar nå sin absoluta formtopp.

Jag roade mig med att kika på lite statistik. Och ska man försöka läsa något utav den så kan man konstatera att vi 2008 var på väg in i ett kanontävlingsår. Och come back-året är tydligt sämre gällande nollorna. Men i år ligger vi på 34% nollor hittills. Det är inte så mycket sämre än 2008. Fast på Årets Agilityhund kan vi bara stoltsera med en 22:a-plats…

2006
Ila: 46 starter (10 nollor / 22% nollor)

2007
Ila: 52 starter (18 nollor / 35 % nollor , 17 disk / 33% disk)

2008
Ila: 29 starter (11 nollor / 38 % nollor, 12 disk / 42% disk)
Kommentar: Ila bröt benet 1 juni

2009
Ila: 45 starter (13 nollor / 29% nollor, 19 disk / 42 % disk)

2010
Ila: 33 starter (11 nollor 34 % nollor, 16 disk / 48 % disk)

Jag kommer aldrig få tillbaka det där året. Jag kommer aldrig få veta hur långt Ila hade kunnat gå. Här står jag med en hund som tappat det lilla extra, som visserligen tycker att agility är skitkul men som inte har en sportmössa i konkurrensen längre… Och som bara blir äldre och äldre… Bitter, sa Bull.

Största problemet ligger nog dock inte i statistiken ovan utan känslan. Jag har haft en svikande lust att köra Ila detta år. Det finns olika orsaker, som några av er vet har jag av olika orsaker inte 100% ork på grund av sjukdom. Det gör att jag inte riktigt orkar uppbåda den positiva attityd och peppande inställning som Ila behöver för att köra bra. När det varit riktigt illa med min ork har jag valt att inte köra alls istället för att köra ett dåligt lopp.

Ila är inte bussig för fem öre. Hon gör det hon ska om jag visar exakt vad hon ska göra. Hon tar aldrig över stafettpinnen och tar egna initiativ. Jag ska säga er att köra Ila är som att rida en riktigt lat och skänkeldöv ridskolehäst i en fyrkantig, tungsprungen paddock. Eller försöka göra skarpa svängar med en lastpråm på låg fart…

Och ja, självklart förstår jag att det mesta ligger i träningen jag gett henne. Men samtidigt har hon också en personlighet, en attityd, en inställning. Och den är rätt jobbig ibland.

Jag har funderat på att ge upp. Ta henne ur tävling, låta henne bli den där soffhunden hon gillar att vara. Men samtidigt: Hon älskar agility! Hon river och sliter i kantbanden inför start, skäller och försöker slita sig för att komma in på banan och tycker det är ROLIGT! Hade hon inte tyckt det hade ju saken varit självklar.

Vidare känner jag också på något knasigt sätt att jag är skyldig henne att köra på. Skyldig mig själv det. Hennes ihoplappade ben kostade närmare 60 000 kronor och ett år av slit, tårar och järnvilja hos mig. Ska jag ta henne ur tävling fast hon är fullt frisk och förmodligen har flera år kvar på banan?! För att jag tycker att hon springer lite långsamt? Verkar inte det lite bortskämt och korkat?

Nä. Jag ger fan inte upp ännu. Nu ska jag försöka maxa henne och se till att kvala till SM 2011. Vi är redan halvvägs:

Jag är fortfarande inte riktigt tillfreds med situationen, men sista dagen på Bergslagsveckan bestämde jag mig för att försöka skärpa ihop mig. Och för första gången på väldigt, väldigt länge var jag genuint glad när jag kom i mål med Ila, istället för mäkta irriterad som blivit standardkänslan nuförtiden. Hon kände att jag var glad och positiv och pinnade på mer än vanligt. Fasen att det ska vara så svårt att lura vissa hundar…

Men. Jag hatar att ge upp.