Var iväg till Stockholmsavdelningen idag och dömde agilitytrean. Det var en rätt speciell bana rent domartekniskt, då risken fanns att en del förare skulle välja att vara nära och hålla hundarna i  handen 2-3 och sedan försöka kompensera det genom att gena över balansnedfarten i jakten på att hinna ge linjen 3-4.

Jag var medveten om det och jag trodde även att en del hundar skulle kunna missa tunneln och springa under balansen istället (disk). Dock så sprang inte en enda hund under balansen men en jäkla massa förare  sprang över den! Och några till och med två gånger…  (varpå någon stannade och garvade åt sig själv  :ogonbryn:, skönt med humor på banan).

Det var inte svårt att döma, då jag stod precis intill och såg allt på första parkett. Det är skillnad på att kliva över balansen (disk) och med fötterna springa runt men att en del av kroppen passerar över balansen. Jämför t.ex att luta sig över en tunnel eller ett hopphinder, eller varför inte gungan.

Sedan var det förvånansvärt många som valde att springa på nedansidan av balansen, alltså passerade själva mellan 1 och 2 när de skulle handla 3-4. Mest i small och medium. Jag såg bara någon enstaka som fick till en bra linje då, det blev väldigt svajigt för de flesta.

Imponerade mest gjorde large på denna bana. Flera ekipage där hade inga som helst problem med passagen 2-3 utan handlade som jag själv skulle gjort: Vänsterhandla 1-2, turn away / flick till 3:an (utan att slösa tid och väg på att ens gå över till vänstersidan av balansen) och sedan var linjen 3-4 plättlätt. Det fanns även flera andra eleganta varianter som jag inte exakt minns detaljerna på.

Men i small och medium hade man problem. Det märks att man inte tränat flickar/turnaway, eller i alla fall inte så att man vågar ta fram det på tävling. Det märks också att många är vana vid att kunna finnas hyfsat nära intill hunden hela tiden och inte tränat det i large livsnödvändiga släppet. Den enda som fick till det helt klockrent i medium (som jag minns, jag minneslustsejfar lite här) var Nancy Holmström som gav vänsterkommando på kontaktfältet och fick till den där flicken/turn awayen in i tunneln.

Passagen 11-12 var intressant att se – ju mindre förarna störde sina hundar med ickeproofade kommandon desto bättre gick det. De som hade ett fungerande ”gå runt” eller liknande hade förstås stöd av det, men faktum är att de allra flesta hundarna hamnade på andra sidan 12:an om man bara släppte på dem utan att dra in dem till sig. Kul att se, och det var tack vare Evas input jag fick till den svängen bra på banan. Tack Eva!

För att klara 11-12 på ett hyfsat bra sätt om man inte är sprinter själv, behövde man ha ett väl intränat slalom, så att man inte behövde hålla handen på hunden hela vägen till sista pinnen. Om hunden kunde jobba slalom själv, var det plättlätt att ge 12:an. Men många lyckades ändå, trots att man var bredvid hunden i sista porten i slalomet. Linjen var såpass självklar, om man som sagt inte störde hunden genom att ropa på den innan 12:an…

I small och medium var det också många som högerhandlade 12-15 med resultat att trängningarna inte alltid blev så bra (men många fick till det bra med högerhandling också!). I large vänsterhandlade de flesta till 14 och bakombytte där. Generellt gav det alternativet mycket bättre linjer för hunden.

Förvånansvärt få valde att göra en pull till 16 och släppa på och högerhandla upploppet. Det var många ”klumpiga” framförbyten mellan 15 och 16 som kostade tid för hunden. Det var också förvånansvärt få  av de som valde framförbyte som bemödade sig med att förbereda svängen 15-16 för att få en finare, snabbare och sjysstare väg in i tunneln. Det var många landa och sedan framförbyta-scener.

Spännande bana att döma! Och jag tycker nog att jag lyckades med det jag tänkte när jag ritade den – den skulle premiera och ge fördelar åt de förare som har välutbildade hundar och få dem som inte klarade vissa passager att bli sugna på att träna in det som skulle krävts.