…är det vi gör mest nu, Kitty och jag. Att vara iväg och träna med andra roliga hundar är svårt! Men övning ger färdighet. Det är inga problem alls att koncentrera sig på mig, när vi ska jobba. Det är pauserna som är så erbarmligt tråkiga, då kan man ju roa sig med till exempel att springa efter de andra som kör agility, eller skälla på dem eller varför inte valla dem lite? Så det tränar vi på. Att helt enkelt hålla sig i skinnet mellan övningarna.
Märkte stora framsteg i fredags jämfört med fredagen innan, så jag känner stor förtröstan. Det är bara att fortsätta vara tydlig, konsekvent och ha mycket tålamod. Att inte av egen iver råka belöna och förstärka skräpbeteenden utan verkligen ha is i magen och vara tydlig med vilka beteenden jag vill ha i samband med träning. Tänk vad bra det kommer bli när träningstillfällena är oftare än 1-2 gånger i månaden när våren är kommen.
Platta tunneln kom damen ihåg från förra fredagen, roligt att trycka sig igenom! Söte. Hon är så rolig att jobba med!
Och vet ni vem som fick träna för första gången på 17 veckor / tre månader? Jo Flaxatant, med lindad tå! Hon var helt saaaaalig. Fick testa ett slalom, lite hopp (mediumhöjd) och ett a-hinder. Hon kändes jätteläcker. Tränade väl kanske en 8-9 hinder totalt. Det får räcka (fast det tycker förstås inte Flaxa…) med den dosen nu ett tag. Planen är att tävla om fem veckor. Hon är i kanonkondis och känns urstark.
Boris och jag har hittat en ny inkallning. Han hör mig inte när jag ropar men faktum är att han uppfattar de höga signalerna som kommer från en visselpipa på upp till i alla fall 30 meters avstånd! Roooligt, nu kan killen springa lite lös i alla fall! På det avståndet som är på filmen hade jag kunnat skrika mig blå, han hade ändå inte hört mig.
I går var Åhza, Helene och jag och tränade i hundhallen Perfekta tassar som byggts i Knivsta. Förutom att det var kallare än vad trodde och att det inte fanns någon balans så var det himla najs! Kitty blev hemskans i gasen och självkontrollen var många gånger som bortblåst. Hon tjuvstartade några gånger (inte på filmen, jag säger ”kör” medan jag går, men på andra filmen ser man att hon flyttar två tassar – inte bra) och hon testade lite vad man får och inte får göra. Nyttigt och nödvändig träning, och hon förstår snabbt vad som lönar sig och vad som inte gör det! Vi sprang mellan hinderstöd igen, testade både att springa raksträcka och svänga efter hinder två. Båda gånger med externbelöning efter tredje hindret (som hon inte fick när vi svängde utan då får hon den jag har i handen).
Hon fick även testa platta tunneln med Helenes hjälp och det tog inte mer än två, tre repetitioner innan hon sprang själv med nedlagt släp. Hade gärna tränat balansen men som sagt den fanns inte.
Hallar och ridhus i all ära – jag längtar som vanligt tills jag kan knalla till klubben och träna precis när jag vill.
I dag var vi i ridhuset och tränade! Det var strax över tio ekipage där, myyycket att titta på säger Kitty! Jag tyckte hon var väldigt duktig på att fokusera på uppgifterna hon fick, trots den höga stressnivån. Svårast är förstås när bästa Elin springer.
Kitty har börjat ljuda när hon jobbar, till exempel så när jag säger kör så piper hon till. Det är okej. Men hon får INTE låta när hon inte jobbar, det vill säga när hon väntar på sin tur eller vi transporterar oss mellan övningar.
Det här gjorde vi i dag:
Vi sprang lite mellan två hinderstöd med bom på marken. Hon hittade fartlinjen fint, även utan externbelöning.
Lite rund tunnel också, tredje gången vi tränade den. ROLIGT säger Kitty och BRAKAR på. Idag böjde vi den lite grand och det gick så bra så! Hon tittar ut på rätt sida varje gång och kommer till mig.
Jag hade med min lilla balansnedfart och hon var så himla fin på den, full fralla och inte en blick bakåt på mig. I sin höjd en öronvridning. I dag började jag säga ”Kör” som släppkommando på kontaktfältet, det är också det ordet jag har som släpp i starten. Hon går jättefint på det. I dag fick hon testa att gå lite på den riktiga balansen, eftersom vår lilla bräda börjar kännas så kort. Hon var bra trött när vi gjorde detta, eftersom det var i slutet av passet, men hon tyckte inte det var några konstigheter utan knatade ner så fint så, från kanske en halvmeter efter nocken. Bara att fortsätta bakåtkedja där.
Hon fick hoppa upp och leka lite på gungan och visade stort intresse för den och ingen tveksamhet i att den rör sig. Där är det dags att plocka fram locket och börja köra 2+2 nu.
En väldigt rolig och lyckad kväll måste jag säga. Det är ju så skojigt att komma iväg och träna. Snart ska Flaxa få följa med och träna lite, med lindad tass förstås. DET ser både jag och Flaxa fram emot! Men jag håller lite till på den karamellen, kanske blir i mitten av februari någon gång. Nu har det gått 3,5 månader sedan hon senast skadade sig.
Här är en liten film när vi tränar tunnel. Lillsnorp! Titta vad fint hon kommer till mig på ”Ge mig”-kommandot, och trycker leksaken i min hand. Duktig skräpis!
Elin var alldeles eld och lågor för ett tag sedan över magnetleksakerna hon hade hittat. Det är vanliga leksaker som har starka magneter i sig. Och så får man med sig magneter som man lägger i fickan, och vips kan man ha hundens leksaker hängandes utanpå kläderna – extremt lättillgängligt. För att inte tala om vinsterna med idén sommartid, när man sällan har kläder med stora fickor att lägga kampleksakerna i.
Jag blev så nyfiken så jag blev tvungen att beställa hem, och i dag fick Kitty och jag jag testa lite. Det var ju ursmart ju!!! Framförallt för att slippa knöla ned leksaken i en ficka. Nu kan man belöna så snabbt! Och faktiskt låta hunden ta leksaken själv om man vill det, utan att vara rädd för att den drar sönder en ficka i ivern. Jag kan tänka mig att det skulle fungera asbra t.ex i hundmöten när jag är ute med alla fyra. Leksaken får hänga där och när vi passerat kan jag säga ”Ta den!” (inte hunden vi möter alltså :fniss:) utan att behöva krångla upp den ur fickan. Det är fullt upp med att ha koll på alla koppel och så ändå.
Eftersom Virus är friskförklarad nu så ska syrran bjuda Elin och Virus på en busstund med magnetleksakerna nästa gång vi ses!
En rolig grej var att jag glömde ta ur magneten ur bakfickan när jag åkte till jobbet idag. Så när jag klev ur bilen så sa det bara TJOFF och så satt jag fast i bildörren! HAHA! Först trodde jag att jag fastnat men jag förstod inte hur det hade gått till? Så insåg jag att jag satt fastnaglad med magneten…. Det finns olika styrkor på magneterna, ifall man vill ha dem i tjocka kläder. Det kändes verkligen stadigt, de satt där de satt om man säger så! (i bildörren)
Här är en liten film av vårt bus med Top-Matic-leksakerna:
Med Kitty har jag upptäckt hur himla roligt och inspirerande det är att träna vardagsaktiviteter på samma sätt som jag tränar färdigheter vi ska använda oss av på tävling så småningom. Det är roligt och utvecklande.
I dag tröttnade jag på att hon ser ut som att hon sålt smöret och tappat pengarna när vi ska ta på oss reflexvästen. Det är sådan hon kan bli om hon inte riktigt förstår poängen. Hon accepterar det jag gör med henne, men hon tycker inte att det är roligt. Det är inte ett problem, men jag känner att jag vill att hon ska vara glad, vara med på noterna och lite på att det jag gör är skojigt. På samma sätt har vi jobbat med kloklippningen. I dag så slänger hon upp tassen i handen på mig och grabbar tag i den så att jag iiiinte ska kunna dra undan handen… Jag har handflatan helt öppen och får pilla med hennes klor, ibland klipper jag dem, men jag har inte kommit riktigt så långt att jag klipper igenom dem allihop i ett svep. Det är en härlig känsla att vara på väg ditåt iaf:
Med Kitty har jag försökt tänka humor, busighet och tydlighet. Ha roligt, skoja med henne, köra träning där jag försöker lura henne att göra ”fel” så at belöningen försvinner och på så sätt få henne lite full i fan och ”Jag ska visa dig, kärring!”. Det fungerar så himla bra! Och vi har så roligt, för allt är bara på skoj. Hon märker inte att jag har en agenda för jag döljer den så väl bakom buset. Och så vips har vi gjort en från början trälig aktivitet till något hon kan kontrollera och bestämma över.
I alla fall. Reflexvästen! Filmen inleds med hur det ser ut idag. Det är ett himla tjat att få på den. Så jag började först med att få henne att lägga en tass i taget i min hand, så att jag kunde trä på den. Sedan kom jag på att om hon kunde ”give me ten” istället så har jag ju båda tassarna klara och allt går mycket fortare. Hon riskerar inte att kliva ur västen av misstag när vi tar fot nummer två.
Så här långt kom vi igår, ännu bättre ska det bli:
när våren är kommen. 
Söte. Hon är så rolig att jobba med! 
Hon var helt saaaaalig. Fick testa ett slalom, lite hopp (mediumhöjd) och ett a-hinder. Hon kändes jätteläcker. Tränade väl kanske en 8-9 hinder totalt. Det får räcka (fast det tycker förstås inte Flaxa…) med den dosen nu ett tag. Planen är att tävla om fem veckor. Hon är i kanonkondis och känns urstark. 
Kategori: 
Jag tyckte hon var väldigt duktig på att fokusera på uppgifterna hon fick, trots den höga stressnivån. Svårast är förstås när bästa Elin springer. 
Titta vad fint hon kommer till mig på ”Ge mig”-kommandot, och trycker leksaken i min hand. Duktig skräpis! 
Och faktiskt låta hunden ta leksaken själv om man vill det, utan att vara rädd för att den drar sönder en ficka i ivern. Jag kan tänka mig att det skulle fungera asbra t.ex i hundmöten när jag är ute med alla fyra. Leksaken får hänga där och när vi passerat kan jag säga ”Ta den!” (inte hunden vi möter alltså :fniss:) utan att behöva krångla upp den ur fickan. Det är fullt upp med att ha koll på alla koppel och så ändå.
Det finns olika styrkor på magneterna, ifall man vill ha dem i tjocka kläder. Det kändes verkligen stadigt, de satt där de satt om man säger så! (i bildörren) 
Kommentarer